Pro­fe­ten

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - DEUTSCHE OPER, BER­LIN • RE­CEN­SENT: HENRY LARS­SON • FOTO: BET­TI­NA STÖSS

Så är då cir­keln slu­ten i Deutsche Opers sto­ra Mey­er­be­er­pro­jekt. Fy­ra kom­plet­ta ope­ra­fram­fö­ran­den på tre år har det bli­vit, tre sce­nis­ka: Va­sco da Ga­ma (ti­di­ga­re kal­lad Afri­kans­kan), Hu­ge­not­ter­na och Pro­fe­ten samt ett kon­ser­tant fram­fö­ran­de av Di­no­rah. Det se­na­re även ut­gi­vet på skiv­bo­la­get cpo. Samt­li­ga ba­se­rar sig på Ri­cor­dis nya Mey­er­be­erut­gå­va som ska un­der­lät­ta att få till stånd fram­fö­ran­den av den Ber­lin­föd­de ton­sät­ta­rens ope­ror.

Ope­ran med den iro­niskt di­stan­se­ra­de ti­teln Pro­fe­ten, urupp­förd i Pa­ris 1849, kal­la­des från bör­jan Les ana­bap­tis­tes (Ana­bap­tis­ter­na el­ler Ve­derdö­par­na) och var till­sam­mans med Gi­acomo Mey­er­be­ers öv­ri­ga grand opé­ras oer­hört po­pu­lär un­der 1800-ta­let.

På 1900-ta­let har den av or­sa­ker som ”ti­dens tand” och an­ti­se­mi­tism, fram­förts yt­terst spo­ra­diskt. En bi­dra­gan­de or­sak, som för öv­rigt gäl­ler he­la gen­ren, är na­tur­ligt­vis ock­så de oer­hör­da, in­te minst vo­ka­la och ko­re­o­gra­fis­ka re­sur­ser som krävs för att gö­ra den här ty­pen av ex­tra­va­gan­ta ope­ror rätt­vi­sa.

Pro­fe­ten har getts fle­ra gång­er i Tyskland och Frank­ri­ke på sisto­ne, men i Sve­ri­ge har den in­te spe­lats se­dan 1912 på Kung­li­ga Te­a­tern, om man un­dan­tar en pri­vat­pro­du­ce­rad kort­ver­sion på Va­sa­te­a­tern i Stock­holm 1999.

Hand­ling­en byg­ger på en bå­de verk­lig och märk­lig, men knap­past uppig­gan­de, hän­del­se i den west­fa­lis­ka sta­den Müns­ter 1536. En re­li­giös upp­rorsma­ka­re vid namn Jan ( Je­an) van der Lei­den lät där ut­ro­pa sig till ”Sions ko­nung” och upp­rät­ta­de ett kort­va­rigt, sek­te­ris­tiskt präg­lat skräck­väl­de in­nan han till slut stör­ta­des och av­rät­ta­des. Än i dag lär järn­bu­rar­na hänga kvar på Lam­ber­ti­kyr­kans torn som på­min­nel­se om hans och kum­pa­ner­nas gruv­li­ga öden. Mey­er­be­er har stu­vat om i det hi­sto­ris­ka stof­fet och fört in ett på opera­vis dra­ma­tur­giskt tack­samt mor-son-för­hål­lan­de som bä­ran­de ele­ment i hand­ling­en.

Den fals­ke pro­fe­ten Je­an blir här in­te av­rät­tad ut­an för­rådd av ana­bap­tis­ter­na och dör en stor­sti­lat iscen­satt för­so­nings­död i ar­mar­na på mo­dern (Fidès), som han i sitt pro­fe­tis­ka hög­mod för­ne­kat. En för­sum­mad och så små­ning­om hämnd­lys­ten fäst­mö (Bert­he) finns ock­så på plats. Men de­ras re­la­tion är mer av ty­pen kon­ve­nans och nå­gon pas­sio­ne­rad kär­leks­mu­sik, som finns i till ex­em­pel Hu­ge­not­ter­na, upp­står ald­rig i Pro­fe­ten.

Pro­fe­ten får sä­gas ut­gö­ra den mest ra­di­ka­la ytt­ring­en för den hi­sto­ris­ka pes­si­mism som går som en röd tråd ge­nom Mey­er­be­ers ope­ror. En pes­si­mism som tar sig ut­tryck i en il­lu­sions­lös syn på män­ni­skan och hen­nes fal­len­het för masspå­ver­kan.

Den frans­ke re­gis­sö­ren Oli­vi­er Py och sce­no­gra­fen Pi­er­re-andré Weitz har pla­ce­rat hand­ling­en i ett mo­dernt, dysto­piskt stads­land­skap plå­gat av lag­lös­het och kri­mi­nel­la gäng. Spot­light­be­lys­ta jät­teskär­mar med sex­ig un­der­klä­des­re­klam blir dröm­pro­jek­tio­ner och opi­um för fol­ket, allt­me­dan ko­ralsång­en från tre ana­bap­tis­ter då­nar allt mer hot­fullt mel­lan de dyst­ra huskrop­par­na.

Krog­vär­den Je­an blir ana­bap­tis­ter­nas per­fek­ta re­kry­te­ring. Han har en bild­lig lik­het med Bi­belns kung Da­vid, be­sit­ter hämnd­mo­tiv (hans fäst­mö har bli­vit våld­ta­gen), men står un­der sträng upp­sikt av den ana­bap­tis­tis­ka troj­kan så länge han fun­ge­rar som de­ras ma­ri­o­nett. De­ras dyst­ra sång går som ett mu­si­ka­liskt led­mo­tiv ge­nom he­la ope­ran.

Det är en myc­ket ge­nom­ar­be­tad upp­sätt­ning som ty­värr tyngs av för myc­ket våld, del­vis upp­blan­dat med vad som mås­te be­trak­tas som gay­kitsch av ty­pen bar­brös­ta­de macho­sol­da­ter med au­to­matkar­bi­ner. Som nå­gon slags ”mot­vikt” his­sas en andro­gyn pojkäng­el på Ang­els-in-ame­ri­ca-vis upp och ner över husta­ken som för­med­la­re av di­ver­se pa­ci­fis­tis­ka plat­ti­ty­der. Över­tyd­ligt så det för­slår.

Fjär­de ak­tens ana­bap­tis­tis­ka vålds­re­gim för­an­led­de hög­ljud­da pro­tes­ter från publi­ken, då re­gis­sö­ren av nå­gon obe­grip­lig an­led­ning lå­ter den ut­spe­la sig i Je­ru­sa­lem. Färg­gla­da tu­ristaf­fi­scher på den evi­ga sta­den står här i bjärt kon­trast till sol­da­tes­kens upp­rig­ga­de gräns­kon­troll­sta­tio­ner och nyck­ful­la vålds­ut­öv­ning mot lo­kal­be­folk­ning­en. Ett re­gi­grepp, hur osmak­ligt det än må va­ra, jag hell­re väl­jer att tol­ka som ut­tryck för en för­ryckt tan­ke­as­so­ci­a­tion till ”Sions ri­ke” än till Mey­er­be­ers ju­dis­ka iden­ti­tet.

I sam­ma akts krö­nings­scen, som till­sam­mans med fem­te ak­ten är ope­rans mu­si­ka­lis­ka höjd­punkt, tilli­ka ett im­po­ne­ran­de styc­ke operadra­ma­tik, når per­son­kul­ten sin kul­men då den gu­da­sän­de in­för öp­pen ri­då för­ne­kar sin mor och al­la jor­dis­ka sam­man­hang.

Den be­röm­da så kal­la­de skrid­sko­ba­let­ten var på sin tid ett vi­su­ellt spek­ta­kel. Här ut­för­des det näs­tan tju­go minuter långa glät­ti­ga me­lo­di­pot­pur­ri­et mot en vridscen med brin­nan­de bil­vrak och ko­re­o­gra­fis­ka rys­lig­he­ter i form av sex- och våldsö­ver­grepp. Un­der en scen­pa­us hör­des även här hög­ljutt miss­nö­je från de­lar av publi­ken.

När man läg­ger till de vi­su­el­la över­lag­ring­ar à la stjärn­ga­lax­er och vul­kan­ut­brott (slut­sce­nen), ock­så det nu­me­ra väl slit­na ste­re­o­ty­per, så är det in­te ba­ra en mörk, ut­an ock­så i läng­den rätt trött­sam svit med scen­bil­der som ska sva­ra upp mot den of­ta iro­nis­ka ele­gan­sen i Mey­er­be­ers mu­sik.

Mu­si­ka­liskt bjöds det på väl­ljud med ma­ka­lö­sa in­sat­ser från bå­de or­kes­ter, Deutsche Opers för­stärk­ta kör och so­lis­ter un­der den ita­li­ens­ke di­ri­gen­ten och Mey­er­be­er­kän­na­ren En­ri­que Maz­zo­la. Han lyf­ter fram det kam­mar­mu­si­ka­liskt ut­tun­na­de och hål­ler till­ba­ka det bom­bas­tis­ka blec­ket. Den be­röm­da krö­nings­mar­schen ar­ran­ge­ra­des med im­po­ne­ran­de klang­li­ga ste­re­o­ef­fek­ter från ope­ra­sa­long­ens si­do­lo­ger. Lik­som i ti­di­ga­re Mey­er­be­e­ro­pe­ror har man även här för­tjänst­fullt vinn­lagt sig om en så kom­plett re­do­vis­ning av mu­si­ken som möj­ligt, nå­got som re­sul­te­rat i en spel­tid om fy­ra och en halv tim­me in­klu­si­ve pa­u­ser.

Den ame­ri­kans­ke, en gång så fi­ra­de Ros­si­ni­te­no­ren Gre­go­ry Kun­de, nu 60+, ax­la­de den vo­kalt he­ro­is­ka, men jäm­fört med Ra­oul i Hu­ge­not­ter­na mind­re ly­ris­ka, rol­len som Je­an med akt­nings­värd pon­dus och snyggt ge­nom­slag på höjden.

Men det­ta var fram­för allt da­mer­nas kväll. I rol­len som den i sam­man­hang­et rätt be­sked­li­ga, men så små­ning­om mi­li­tant strids­lyst­na Bert­he upp­vi­sa­de rys­kan Ele­na Tsal­la­go­va ett im­po­ne­ran­de vo­kalt bett med sin höga, vir­tu­o­sa so­pran.

Men upp­sätt­ning­ens sen­sa­tion var den frans­ka mez­zon Clé­men­ti­ne Mar­gai­ne som Fidès, en gång ge­ne­röst ut­for­mad med av­se­en­de på bravur för den le­gen­da­ris­ka Pau­li­ne Vi­ar­dot-gar­cía. I dag är det få för­un­nat att be­härs­ka rol­len på grund av par­ti­ets enor­ma om­fång och krav på vir­tu­o­si­tet och vo­kal bredd.

Trots li­te ojäm­na upp­sätt­ning­ar har Deutsche Opers Mey­er­be­ertri­lo­gi bi­dra­git till in­sik­ten om ton­sät­ta­rens ope­ra­hi­sto­ris­ka egen­vär­de på ett sätt som nu i allt stör­re ut­sträck­ning ver­kar spri­da sig som ring­ar på vatt­net. Re­dan i vår kom­mer Va­sco da Ga­ma i Frank­furt och näs­ta sä­song är det dags för Hu­ge­not­ter­na i Pa­ris. Hur länge ska det drö­ja in­nan vi i Sve­ri­ge ha­kar på Mey­er­be­ertren­den?

MEY­ER­BE­ER: PRO­FE­TEN

Pre­miär 26 no­vem­ber, be­sökt fö­re­ställ­ning 16 de­cem­ber 2017. Di­ri­gent: En­ri­que Maz­zo­la Re­gi: Oli­vi­er Py Sce­no­gra­fi och ko­stym: Pi­er­re-andré Weitz Ljus: Bertrand Kil­ly So­lis­ter: Gre­go­ry Kun­de, Clé­men­ti­ne Mar­gai­ne, Ele­na Tsal­la­go­va, De­rek Wel­ton, Andrew Dickin­son, No­el Bon­ley, Seth Ca­ri­co.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.