Ai­da

Tidskriften OPERA - - Föreställningar - KUNG­LI­GA OPE­RAN • RECENSENT: ERIK GRAUNE • FO­TO: MAR­KUS GÅR­DER

Re­dan i in­led­nings­sce­nen av den nya Ai­da vi­sas slut­bil­den. Ai­da sit­ter lu­tad mot grav­val­vets mur med Ra­damès lig­gan­de i knä­et bort­vänd från publi­ken. Ovan­för lig­ger Am­ne­ris död med den sör­jan­de fa­dern lu­tad över hen­ne. Kanske är det av­sak­na­den av Gi­u­sep­pe Ver­dis ef­fekt­ful­la fa­vo­rit­knep – en bädd över höga skim­ran­de strå­kar, där Ra­damès och Ai­da tar far­väl av den jor­dis­ka tå­re­da­len i långa un­der­skö­na fra­ser – som gör att grym­he­ten i de­ras öde blir så tyd­lig. De unga äls­kan­des död kom­mer att bli nå­got fruk­tans­värt och ohygg­ligt och in­te den hopp­fullt för­so­nan­de kat­har­sis som slut­du­et­ten van­ligt­vis för­med­lar.

Ai­da stäl­ler nu­me­ra näs­tan oö­ver­stig­li­ga krav på re­gi­mäs­sig för­ny­el­se, så in­stängd som den är i sin tolk­nings­tra­di­tion av egyp­to­lo­gisk ex­o­tism och tri­umf­sce­nens mas­sef­fek­ter på t.ex. som­mar­fes­ti­va­ler­nas ut­om­husa­re­nor. Re­gis­sö­ren Mi­chael Ca­va­nagh vill de­mon­te­ra ver­ket till ett in­timt kam­mar­spel om ung kär­lek fång­en och för­in­tad av krigs­hets och of­fi­ci­ell na­tio­na­lism. Det är ing­en då­lig idé och den fun­ge­rar i al­la fall del­vis. Bå­de Christi­na Nils­son (Ai­da) och Ivan De­fa­bi­a­ni (Ra­damès) är över­ty­gan­de skydds­lö­sa och käns­losval­lan­de i sin kon­flikt mot sam­häl­lets krav. Att upp­sätt­ning­en in­te rik­tigt in­fri­ar de för­vänt­ning­ar som den gri­pan­de öpp­nings­bil­den ing­er be­ror i förs­ta hand på en obe­grip­lig brist på per­son­re­gi med sta­tis­ka el­ler ibland obe­fint­li­ga sce­ne­ri­er som helt över­ger sång­ar­na. Men det­ta vägs upp av de sång­li­ga kva­li­te­ter­na. Att lå­ta en ung sång­ers­ka gö­ra sin förs­ta stör­re roll som Ai­da skul­le i de fles­ta fall va­ra en dum­dris­tig sats­ning. I det här fal­let är det ba­ra att gra­tu­le­ra och ge ope­ra­led­ning­en en eloge. Christi­na Nils­son Ai­da-de­bu­te­rar med en sä­ker­het som är häp­nads­väc­kan­de. Hen­nes so­pran har en ly­risk kär­na med varm ron­dör, sam­ti­digt stor ex­pan­sions­kraft som han­te­ras med bå­de med­ve­ten­het och er­fa­ren­het. Sång­ers­kan räds över­hu­vud­ta­get var­ken de dra­ma­tis­ka ut­brot­ten på höj­den, Ni­la­ri­ans mör­dan­de pi­a­nis­si­mon el­ler Ver­dis sko­nings­lö­sa fras­byg­gen. Dess­utom har rös­ten – vil­ket är myc­ket ovan­ligt för en ung sång­ers­ka – en per­son­lig och igen­känn­bar timb­re.

Li­ka im­po­ne­ran­de är den hos oss oprö­va­de ita­li­ens­ke te­no­ren Ivan De­fa­bi­a­ni, som vis­ser­li­gen i sin ge­stalt är en svär­misk yng­ling men i rös­ten en maf­fig full­vux­en spin­to­te­nor, om än­nu ibland nå­got ofo­ku­se­rad. I den fruk­ta­de ”Ce­les­te Ai­da” ut­veck­lar han en mer ny­an­se­rad mu­si­ka­li­tet än den and­fåd­da for­te­sång som allt­för of­ta är le­gio.

En in­dis­po­si­tion gjor­de det li­te svå­ra­re för Ka­ta­ri­na Da­lay­man att tam­pas med Am­ne­ris ore­gel­bund­na neu­ro­tis­ka fra­ser, men det­ta hind­ra­de hen­ne in­te från att ska­pa en ge­stalt­ning som är starkt be­rö­ran­de. Den hög­drag­na fa­ra­o­dot­tern är helt av­ska­lad

och Da­lay­mans Am­ne­ris är de­spe­rat och helt ut­läm­nad åt sitt kär­leksli­dan­de, där det tillag­da tra­gis­ka själv­mor­det blir ound­vik­ligt.

Ca­va­nag­hs non­cha­lans be­träf­fan­de tyd­li­ga sce­ne­ri­er drab­bar främst Jo­han Ed­holm hårt. Han är en av få i lan­det som i sin ba­ry­ton har en själv­klar auk­to­ri­tet i den sång­li­ga de­kla­ma­tio­nen, nå­got som nu­me­ra av nå­gon an­led­ning näs­tan helt sak­nas i det svens­ka sång­i­de­a­let. Ver­di har för Amo­nas­ro ska­pat någ­ra av si­na mest stor­slag­na fra­ser och Ed­holm ger dem all den pon­dus och röstprakt som er­fordras. Ett fint por­trätt får vi ock­så av Lennart Forséns kung, hans fa­ders­kär­lek och hjälp­lö­sa op­po­si­tion blir en ta­lan­de mot­sätt­ning till den fa­scisto­i­de överste­präs­ten Ram­fis, ut­märkt teck­nad av Ales­sio Cac­ci­a­ma­ni.

Att Stock­holmso­pe­ran i di­ri­gen­ten Pi­er Gi­or­gio Mo­ran­di har en myc­ket vär­de­full till­gång vet vi sen ti­di­ga­re. Även här el­dar han på med auk­to­ri­tet och en­tu­si­asm som gör Ver­di tyd­lig och själv­klar. De stor­slag­na ari­or­na döl­jer of­ta att Ai­da kanske är Ver­dis ri­kas­te och mest ge­nom­ar­be­ta­de par­ti­tur, där or­kes­tern för ett eget kam­mar­mu­si­ka­liskt liv un­der sång­stäm­mor­na. Mo­ran­di tar fram det­ta och mu­si­ker­na i Hov­ka­pel­let spe­lar med en så­dan in­ten­si­tet och bril­jans att de ris­ke­rar att kon­kur­re­ra med sång­stäm­mor­na. Jag kan än­då ir­ri­te­ras på när han dri­ver på sin ef­fek­ti­va Ver­di­ma­skin – ett mer lång­samt tem­po ibland och ett mer ly­hört sätt att an­das med sång­ar­na vo­re att öns­ka. Operakö­ren är som all­tid ut­omor­dent­lig och sjung­er verk­li­gen skjor­tan av publi­ken.

Även för en sce­no­graf bör Ai­da va­ra bland det svå­ras­te att ta sig an, men Mag­da­le­na Åberg lyc­kas san­ner­li­gen. Hen­nes scen­bil­der ba­lan­se­rar mel­lan klas­sisk mo­nu­men­ta­li­tet och ar­ki­tek­to­nisk ren­het, ett spel med väx­lan­de rör­li­ga scen­ni­vå­er som ger bil­der­na dy­na­mik och liv. Det är helt en­kelt oer­hört vac­kert och när Li­nus Fell­bom se­dan ljusmå­lar med raf­fi­ne­ra­de var­ma fär­ger blir sce­no­gra­fin ett själv­stän­digt konst­verk i sig. Här skul­le man fak­tiskt kun­na upp­ma­na till att ba­ra gå och se Ai­da.

Med det be­hö­ver man i san­ning in­te gö­ra. Trots in­vänd­ning­ar­na är det­ta de se­nas­te årens bäs­ta Ver­di­fö­re­ställ­ning i Stock­holm – så hör och se Ai­da på Kung­li­ga Ope­ran!

VER­DI: AI­DA

Pre­miär 24 febru­a­ri 2018. Di­ri­gent: Pi­er Gi­or­gio Mo­ran­di Re­gi: Mi­chael Ca­va­nagh Sce­no­gra­fi, ko­stym och mask: Mag­da­le­na Åberg Ljus: Li­nus Fell­bom Vi­deo: Ve­lour­film So­lis­ter: Christi­na Nils­son, Ivan De­fa­bi­a­ni, Ka­ta­ri­na Da­lay­man, Jo­han Ed­holm, Lennart Forsén, Ales­sio Cac­ci­a­ma­ni, Ang­e­la Ro­ton­do, Da­ni­el Ohl­mann.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.