Salo­me

Tidskriften OPERA - - Spelåret 2018/19 - STAATSO­PER UN­TER DEN LIN­DEN, BER­LIN • RECENSENT: ALEX­AN­DER HU­SE­BYE www.staatso­per-ber­lin.de • FO­TO: MONIKA RITTERSHAUS

Ska man pro­vo­ce­ra med en ny upp­sätt­ning av Salo­me en­ga­ge­rar men för­stås Hans Neu­en­fels. Han de­kla­re­ra­de att det­ta blir hans sista ope­raupp­sätt­ning, vil­ket in­te hind­ra­de ho­nom och sce­no­gra­fen, Re­in­hard von der Than­nen, från att bju­da publi­ken på någ­ra mer el­ler mind­re väl pla­ce­ra­de skratt. Det är säl­lan man loc­kas till skratt i en fö­re­ställ­ning av Salo­me. Så är fal­let här, en del sce­ner drivs av re­gis­sö­rens oef­ter­härm­li­ga bild­värld; va­re sig det gäl­ler de brit­tis­ka mel­la­nöstern­sol­da­ter­na som ut­gör He­ro­des stab, el­ler de fem ju­dar­nas en­tré – som led­de tan­kar­na till kult­grup­pen Co­me­di­an Har­mo­nists från Ber­lins tret­ti­o­tal.

Neu­en­fels är fa­sci­ne­rad av kom­bi­na­tio­nen av upp­hovs­män; den bor­ger­li­ge Ri­chard Strauss och ex­hi­bi­tio­nis­ten Oscar Wil­de. Lo­giskt då att lå­ta för­fat­ta­ren med­ver­ka, för sä­ker­hets skull un­der­stru­ket av ”Wil­de is Co­ming” i jät­te­lik ne­on­skrift över sce­nen. Med te­stik­lar­na häng­an­de ut­an­på byx­or­na och – om man så vill – pe­ni­sattrap­pen häng­an­de i ta­ket (det är i den­na som Jocha­naan hålls fängs­lad) bjuds på te­a­ter i te­a­tern. Wil­de be­fri­ar Salo­me från prin­sess­ko­sty­men till att bli en ko­pia av för­fat­ta­rens re­bel­lis­ka al­ter ego. Han re­gis­se­rar sce­ner­na mel­lan pro­fe­ten och Wilde­ko­pi­an Salo­me och iakt­tar ef­fek­ter­na av åtrå och av­vi­san­de – fy­siskt och som en köns­ligt grän­sö­ver­skri­dan­de döds­dans.

I slut­sce­nen åter­vän­der re­gis­sö­ren till tra­di­tio­nen, men gör det än­då in­te så en­kelt för åskå­da­ren. Salo­me ser­ve­ras 42 pors­lins­hu­vu­den i rä­ta ra­der. När­mast för­vir­rad rör hon sig bland hu­vu­de­na och kros­sar slut­li­gen ett av dem – ba­ra yta ing­et in­ne­håll.

Ti­tel­rol­len sjungs av den li­tau­is­ka so­pra­nen Aus­ri­ne Stun­dyte. Hen­nes röst­be­hand­ling kan be­skri­vas som egen­sin­nig. Hon sat­sar sko­nings­löst och går från ett kur­ran­de mel­lan­re­gis­ter till pors­lins­blan­ka höjd­to­ner som lig­ger på grän­sen till att kra­sa. Tho­mas J. May­er är en ut­märkt match­ning som Jocha­naan, lik­som Ger­hard Si­e­gel som en kanske li­te en­di­men­sio­nell men röst­ligt myc­ket ef­fek­tiv He­ro­des. Övri­ga rol­ler be­sätts ut­märkt med Staatso­pers en­semb­le.

En re­gel­rätt sen­sa­tion stod den 24-åri­ge di­ri­gen­ten Tho­mas Gug­geis för! Ur­sprung­li­gen skul­le den 82-åri­ge Zu­bin Meh­ta ha di­ri­ge­rat, men ef­ter den­nes ax­e­lo­pe­ra­tion en­ga­ge­ra­des den 89-åri­ge Christoph von Dohnányi. Den­ne nes­tor fick nog av Neu­en­fels re­gi­te­a­ter och drog sig till­ba­ka fö­re pre­miä­ren. Gug­geis, som job­bar som as­si­stent åt Da­ni­el Ba­ren­bo­im, fick gen­re­pet på sig och vid pre­miä­ren hyl­la­des han av samt­li­ga med­ver­kan­de och publik.

Vid tred­je fö­re­ställ­ning­en ha­de or­kes­ter och di­ri­gent hit­tat varand­ra full­stän­digt. Mu­si­ken väll­de fram som en la­va­ström. En oänd­ligt vac­ker klang­kropp, där Gug­geis ihop med or­kes­tern fick de­tal­jer att glim­ma och stundom frä­sa till ut­an att för den skull blän­da ut sce­nen.

På tur för Tho­mas Gug­geis står Stuttgar­to­pe­ran, men han åter­kom­mer till Ber­lin för bå­de Hans och Gre­ta och Troll­flöj­ten. Lägg ho­nom på min­net!

STRAUSS: SALO­ME

Pre­miär 4 mars, be­sökt fö­re­ställ­ning 11 mars 2018. Di­ri­gent: Tho­mas Gug­geis Re­gi: Hans Neu­en­fels Sce­no­gra­fi och ko­stym: Re­in­hard von der Than­nen Ljus: Ste­fan Bol­li­ger Ko­re­o­gra­fi: Som­mer Ul­rick­son So­lis­ter: Aus­ri­ne Stun­dyte, Tho­mas J. May­er, Ger­hard Si­e­gel, Ma­ri­na Pru­denskaya, Niko­lai Schu­koff, An­ni­ka Sch­li­cht.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.