GIASONE

Tidskriften OPERA - - Spelåret 2018/19 - OPÉ­RA DE VER­SA­IL­LES • RECENSENT: CLAES WAH­LIN • FO­TO: MAGALI DOUGADOS www.cha­teau­ver­sa­il­les-spectacles.fr

Il

Fran­ce­sco Ca­vallis Il Giasone – Ja­son – var en av 1600-ta­lets störs­ta fram­gång­ar. Ef­ter ur­pre­miä­ren i Venedig un­der kar­ne­va­len 1649 spe­la­des den ett otal gång­er. Ope­ran togs även upp av re­san­de ope­ra­säll­skap och fram­för­des runt om i Ita­li­en, möj­li­gen gick den ock­så upp i Wi­en. Med star­ka in­tryck av Mon­te­ver­di och med en rad för ti­den kon­ven­tio­nel­la in­slag ef­ter ide­a­let den an­ti­ka ko­me­din (två hög­re­ståndspar, miss­för­stånd, miss­tag­na iden­ti­te­ter, etc), är Il Giasone än i dag en säll­samt ef­fek­tiv ope­ra. Det är ock­så den i mo­dern tid mest fram­för­da ope­ran av Ca­valli.

Här mö­ter vi ing­en he­ro­isk, krigs­hung­rig Ja­son, ut­an en rätt ovil­lig man som hell­re vill äls­ka än ut och käm­pa om det gyl­le­ne skin­net. Me­dea är ing­en bar­na­mör­ders­ka, även om hon kan en del troll­kons­ter, ut­an sna­ra­re en myc­ket svart­sjuk kvin­na. Hand­ling­en kret­sar kring hur Ja­son slits mel­lan sin lag­vig­da Isi­fi­le och den plöts­ligt upp­flam­man­de för­äls­kel­sen i Me­dea, en tra­di­tio­nell kamp mel­lan Amor och So­le (Apol­lon), som ock­så trä­ter i ope­rans pro­log. Det där med att kri­ga, som Apol­lon tja­tar om, står in­te sär­skilt högt på Ja­sons agen­da.

Det är en lek­full upp­sätt­ning, sig­ne­rad av Se­re­na Si­ni­gag­lia, där ba­roc­kens flytt­ba­ra ku­lis­ser (moln, berg, li­tet lek­saks­skepp) mö­ter ko­sty­mer av skif­tan­de snitt. Ett slags par­ti­san­ko­sty­mer hos Er­co­les sol­da­ter, me­dan kvin­nor­na kring Isi­fi­le stän­digt tycks på väg till en badort på 1930-ta­let. Slut­tablåns vi­ta ban­de­roll med tex­ten ”Fa­te l’amo­re, non fa­te la gu­er­ra’”, Ma­ke lo­ve, not war, som det het­te för ett halv­se­kel se­dan, är ock­så bå­de ope­rans och den­na upp­sätt­nings grund­me­ka­nik.

Mu­si­ka­liskt är det av högs­ta ka­rat. Le­o­nar­do Gar­cía Alar­cón le­der Cap­pel­la Me­di­ter­ranea mjukt och ele­gant. Här finns ock­så en myc­ket väl­spe­lan­de bas­so con­ti­nuo och ba­lan­sen mel­lan or­kes­ter och sång­a­re är ex­em­pla­risk. So­lis­ter­na är av hög klass, bit­vis myc­ket hög klass. Som Ja­son är counter­te­no­ren Va­ler Sa­ba­dus ut­sökt, mju­ka, långa lin­jer sti­ger ur hans stru­pe och spri­der vär­me i sa­long­en. Kristi­na Ham­mar­ströms Me­dea är tät och sam­lad, en när­mast per­fekt röst för rol­len. Snyggt sjung­er ock­så Fran­ce­sca As­pro­mon­te, hen­nes Isi­fi­le står in­te Ham­mar­ström ef­ter i ka­rak­tär och ut­tryck.

Ba­sen Ta­ras Be­rez­han­skys Er­co­le är mäk­tig och mjuk på sam­ma gång, Raúl Gimé­nez som Egeo, kung­en (och som sjöngs av An­to­nio Cesti vid ur­pre­miä­ren 1649), har en varm te­nor och, för att näm­na åt­minsto­ne nå­gon av de mind­re rol­ler­na, så har Do­mi­ni­que Vis­se (Del­fa/eo­lo), en av de mest er­far­na counter­te­no­rer­na i Frank­ri­ke, bå­de scenut­strål­ning och en ko­misk åd­ra som sam­sas väl med hans ut­märk­ta röst.

Det­ta är helt en­kelt en all­de­les ljuv­lig upp­sätt­ning som ges i Lud­vig XIV:S gam­la vack­ra ope­ra i Ver­sa­il­les, så lätt och le­van­de, ett gif­ter­mål mel­lan ba­rock­te­a­ter och mo­dern mu­si­ka­li­tet, där jag till och med ler åt Amors (Ma­ry Fe­mi­ne­ar) nar­cis­sism, när han vid ett till­fäl­le tar en sel­fie.

FRAN­CE­SCO CA­VALLI: IL GIASONE

Pre­miär 9 mars 2018. Re­gi: Se­re­na Si­ni­gag­lia Di­ri­gent: Le­o­nar­do Gar­cía Alar­cón Sce­no­gra­fi och ko­stym: Ezio Tof­fo­lut­ti Ljus: Ezio Tof­fo­lut­ti och Si­mon Trot­tet So­lis­ter: Va­ler Sa­ba­dus, Kristi­na Ham­mar­ström, Fran­ce­sca As­pro­mon­te, Ta­ras Be­rez­han­sky, Gü­nes Gür­le, Raúl Gimé­nez, Ale­jandro Me­e­raf­hel, Mi­gran Agadz­ha­ny­an, Do­mi­ni­que Vis­se, Ma­ri­a­na Flo­res, Ma­ry Fe­mi­ne­ar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.