Bir­git Nils­son 100 år! Sö­ren Tran­berg teck­nar hen­nes bak­grund och kar­riär. Det blir ock­så en ge­nom­gång av vad som är nyut­kom­met om hen­ne på bok­fron­ten, i do­ku­men­tär- och cd-väg.

NYUT­KOM­MET OM Bir­git Nils­son väx­te upp som en­da bar­net i en jord­bru­kar­fa­milj på Bjä­re­halvön. Känd är hen­nes re­sa från be­tes­lan­det hem­ma i Svenstad över sång­stu­di­er­na i Stock­holm till ope­ra­de­bu­ten.

Tidskriften OPERA - - Innehåll - 1

De långa da­gar­na på åk­rar­na tyck­te hon var tris­ta, och då be­stäm­de hon sig för vad som helst men in­te bon­de! Re­dan som barn ha­de Bir­git Nils­son mu­si­ken i blo­det, ab­so­lut ge­hör och en stor om än osko­lad röst. Hen­nes far vil­le in­te att hon skul­le bli sång­ers­ka, det fick räc­ka att sjunga till ”hus­be­hov”. Men ef­ter stu­di­er för Rag­nar Blen­now i Åstorp och i Kung­li­ga Mu­sik­hög­sko­lans oper­a­klass i Stock­holm för Jo­seph Hislop och Ar­ne Sun­ne­gårdh de­bu­te­ra­de Nils­son som Agat­he i We­bers Fris­kyt­ten på Stock­holmso­pe­ran den 9 ok­to­ber 1946. Det var ett blixtin­hopp för en tjänst­le­dig kol­le­ga och Nils­son fick ba­ra tre da­gar på sig för att stu­de­ra in rol­len. Kri­ti­ken var po­si­tiv, men Ope­ran la hen­ne på is som ”omu­si­ka­lisk och obe­gå­vad”. Hon mot­ar­be­ta­des av så­väl ope­ra­che­fen Ha­rald André som Fris­kytts-di­ri­gen­ten Leo Blech. Bir­git Nils­son ha­de en mo­tig bör­jan, vil­ket vi­sar att hon mås­te haft en be­ty­dan­de in­re styr­ka för att kun­na slå sig fram i kon­kur­ren­sen. Ge­nom­brot­tet kom 1947 som La­dy Mac­beth i Ver­dis ope­ra mot Si­gurd Björ­ling. Stort stöd

ha­de hon i di­ri­gen­ten Fritz Busch. Det var här­i­från som Nils­son ut­vid­ga­de sin re­per­to­ar med allt fler dra­ma­tis­ka so­pran­par­ti­er och så små­ning­om de hög­dra­ma­tis­ka Wag­ner­rol­ler­na.

Som­ma­ren 1951 gäst­spe­la­de hon som Elett­ra i Mo­zarts Ido­me­neo vid Glyn­de­bour­ne­fest­spe­len. Nu bör­ja­de hen­nes in­ter­na­tio­nel­la kar­riär ta fart och som­ma­ren 1953 sjöng hon so­pran­par­ti­et i Be­et­ho­vens ni­on­de sym­fo­ni vid Bay­reut­h­fest­spe­len un­der Paul Hin­de­mit­hs led­ning. I Bay­reuth kom hon att stå i cent­rum al­la som­rar mel­lan 1954 och 1970. 1954 de­bu­te­ra­de Bir­git Nils­son i Mün­chen och Wi­en; hit åter­vän­de hon re­gel­bun­det i näs­tan 30 år. Usa-de­bu­ten äg­de rum 1956 på ope­ra­hu­sen i Chi­ca­go och San Fran­ci­sco. Året där­på vän­ta­de bå­de Ro­mo­pe­ran och Co­vent Gar­den i Lon­don. 1958 ha­de hon en spek­ta­ku­lär fram­gång med ti­tel­rol­len i Tu­ran­dot på La Sca­la i Mi­la­no. Metro­po­li­tan­de­bu­ten som Isol­de i Tris­tan och Isol­de 1959 blev första­si­desstoff i New York Ti­mes.

Att Bir­git Nils­son var en av de störs­ta svens­ka stjär­nor­na i mo­dern tid på den in­ter­na­tio­nel­la ope­ra­sce­nen rå­der det ing­et tvi­vel om. Hen­nes kar­riär spän­de över fy­ra de­cen­ni­er, fram till sor­tin i paradrol­len som Elekt­ra på Frank­fur­to­pe­ran 1982. Men myc­ket har hänt se­dan dess i opera­värl­den och det mest på­tag­li­ga är den in­ter­na­tio­na­li­se­ring som konst­for­men har ge­nom­gått. I dag har vi en enorm bredd på vå­ra svens­ka in­ter­na­tio­nellt verk­sam­ma ope­ras­ång­a­re, in­te minst bland vå­ra kvinn­li­ga ar­tis­ter.

Till­sam­mans med en rad sam­ti­da kol­le­ger som t.ex. Mart­ha Mödl, Astrid Var­nay, Wol­f­gang Wind­gas­sen, Hans Hot­ter och Jo­sef Gre­indl var ock­så Nils­son med om fram­väx­ten av Neu-bay­reuth ef­ter and­ra världs­kri­get. Brö­der­na Wi­e­land och Wol­f­gang Wag­ners sti­li­se­ra­de re­gi­stil för­ny­a­de far­far Ri­chards mu­sik­dra­mer och gjor­de rent hus med den po­li­tis­ka be­last­ning som fest­spe­len haft un­der Tred­je ri­ket.

I ett kvart­se­kel pri­sa­des Bir­git Nils­son som den mest ly­san­de Wag­ner­so­pra­nen se­dan Kirsten Flagstad, men hon var ock­så en skick­lig ut­tol­ka­re av vis­sa Ver­di- och Puc­ci­ni­rol­ler. Un­der se­na­re de­len av kar­riä­ren fick hon en allt star­ka­re dra­ma­tisk auk­to­ri­tet och för­dju­pad käns­lig­het i spe­let, sär­skilt som Isol­de och Elekt­ra.

Ge­nom sitt ge­nom­tänk­ta sång­sätt, en per­fekt ega­li­se­rad me­tal­lisk dra­ma­tisk stäm­ma och en väl­vald och va­ri­e­rad re­per­to­ar, fick Bir­git Nils­son en lång scen­kar­riär som sträck­te sig över 36 år. Fär­gar­frun i Die Frau oh­ne Schat­ten blev hen­nes sista sto­ra roll. De­but på Stock­holmso­pe­ran 1975 – en roll som hon även sjöng i Ber­lin, Mün­chen, Ham­burg, Frank­furt, Wi­en och New York.

Till hund­ra­års­fi­ran­det av Bir­git Nils­sons fö­del­se har det kom­mit fle­ra bokut­giv­ning­ar, do­ku­men­tä­rer och cd-in­spel­ning­ar. Här upp­märk­sam­mar vi någ­ra av dem.

Bir­git Nils­son 100: An Homage (Ver­lag für Mo­der­ne Kunst, Wi­en) är en mo­nu­men­ta­lut­gå­va på 712 si­dor, ut­gi­ven av Bir­git Nils­son Founda­tion, som tills i år har an­sva­rat för The Bir­git Nils­son Pri­ze. Den rikt il­lu­stre­ra­de mas­to­dontut­gå­van in­ne­hål­ler många pri­va­ta fo­ton men fram­för allt en stor mängd scen­fo­ton från mesta­dels oli­ka in­ter­na­tio­nel­la ope­raupp­sätt­ning­ar där Bir­git Nils­son med­ver­ka­de. Sto­ra de­lar av boken är eng­elsk­språ­kig. Kol­le­ger och and­ra per­so­ner in­om ope­ra­ge­bi­tet har bi­dra­git med tex­ter som be­hand­lar hen­nes verk­sam­het ur oli­ka per­spek­tiv. Klipp­sam­ling­en med re­cen­sio­ner och ar­tik­lar om sång­ers­kan be­ly­ser en ena­stå­en­de världs­kar­riär.

Bir­git Nils­sons elev och nä­ra vän, Eli­sa­beth Mey­er-topsøe, har skri­vit en vän­bok om sin lä­ra­re. Boken Bir­git Från Väst­ra Karup till Metro­po­li­tan (Bon­ni­er Fak­ta) lan­se­ras som en bi­o­gra­fi, men för det krävs det en mer ne­u­tral och nyk­ter håll­ning till Bir­git Nils­son. In­ne­hål­let är om­fat­tan­de och vi får bl.a. lä­ra oss myc­ket om sång­tek­nik. Vi får in­blic­kar i de­lar av Bir­git Nils­sons liv som ald­rig ti­di­ga­re har skild­rats – de sista tio åren av hen­nes kar­riär och de föl­jan­de tio med främst mäs­tar­klas­ser och ju­ry­ar­be­te. En röst­kris för Nils­son i mit­ten av 1970-ta­let led­de till att en ung pi­a­nostu­dent, Max Günt­her, som förs­ta gång­en ha­de hört hen­ne som Elekt­ra i Frank­furt 1974, bör­ja­de brev­väx­la med hen­ne. De träf­fa­des och hans för­bluf­fan­de go­da in­sik­ter om sång­tek­nik och ett tål­mo­digt ar­be­te vid fly­geln hjälp­te hen­ne att få ord­ning på rös­ten igen. Den­na skydds­äng­el lyc­ka­des Eli­sa­beth Mey­er-topsøe spå­ra upp i Tyskland nu in­för boken, och då ha­de de in­te haft nå­gon kon­takt med varand­ra på 35 år.

Brev­kor­re­spon­den­sen som åter­ges i boken mel­lan Nils­son och Mey­er-topsøe är rik­lig, ja, kanske för om­fat­tan­de, så att den känns för pri­vat. Ibland vill män­ni­skor so­la sig i glan­sen av sto­ra per­son­lig­he­ter och stjär­nor. Jag sä­ger in­te att det är så här, men myc­ket fram­ställs i ett ro­sen­rött skim­mer.

I Svt-do­ku­men­tä­ren Stäm­band av stål (finns på SVT Play) av Dit­te Ham­mar och Ulf Sand­lund för­sök­te man gö­ra en stor af­fär av att det skul­le ha va­rit en re­jäl schism mel­lan Bir­git Nils­son och hen­nes far, Nils, som mot­sat­te sig att hon skul­le bli sång­ers­ka. Bra tv-dra­ma­tur­gi, men var lig­ger san­ning­en?

Be­tyd­ligt mer lätt­sam är estra­dö­ren Mat­ti­as Enns bok Värp först och kack­la sen (Eker­lids För­lag). Han fick som tret­ton­å­ring mö­ta Bir­git Nils­son vid en lek­tion om sång i ett tv-pro­gram. Mö­tet re­sul­te­ra­de i en mång­å­rig brev­väx­ling fram till sång­ers­kans död 2005. En vik­tig sak lyf­ter Enn fram: Bir­git Nils­sons folk­lig­het som gick hem i stu­gor­na hos män­ni­skor som ald­rig sett hen­ne på ope­ra­sce­nen. Boken in­ne­hål­ler ock­så en mängd re­cept av den

mat­gla­da hov­sång­ers­kan. Det blir till att gö­ra någ­ra av hen­nes sil­lin­lägg­ning­ar, me­dan hen­nes kött­bul­lar har va­rit ett stå­en­de in­slag på mitt jul­bord un­der många år. Boken är ro­ligt il­lu­stre­rad av teck­na­ren An­ders Svern­sjö.

I tv-pro­gram som Här är ditt liv hos Las­se Hol­mqvist och stjärn­smäl­len i Stjär­na mot stjär­na, där pro­gram­le­da­ren Lennart Swahn tus­sa­de ihop Za­rah Le­an­der med Bir­git Nils­son, be­rät­ta­de hon om sitt kring­flac­kan­de liv bland världs­met­ro­po­ler­na, vil­ket hon kryd­da­de med många lus­ti­ga epi­so­der.

Den tys­ke mu­sik­kri­ti­kern Tho­mas Vo­igt och do­ku­men­tär­fil­ma­ren Wol­f­gang Wun­der­li­ch har för Uni­tels räk­ning i sam­ar­be­te med Bir­git Nils­son Founda­tion pro­du­ce­rat en dvd-do­ku­men­tär som he­ter Bir­git Nils­son A League of Her Own. Stör­re än li­vet självt kan man sä­ga. Här får vi mö­ta kol­le­ger som Chris­ta Lud­wig (som ger en fan­tas­tisk bild av sin kol­le­ga), Ma­rilyn Hor­ne (som ta­lar om Nils­sons hu­mor och slag­fär­dig­het), Ni­na Stem­me, Plá­ci­do Do­min­go, Ja­mes Le­vi­ne och re­gis­sö­ren Ot­to Schenk. Den­na 90 mi­nu­ter långa do­ku­men­tär är myc­ket väl­gjord och rik på fil­ma­de av­snitt från upp­sätt­ning­ar och re­pe­ti­tio­ner med Nils­son.

Ty­värr ex­i­ste­rar det väl­digt få kom­plet­ta ope­ra­fö­re­ställ­ning­ar på dvd med vår främs­ta dra­ma­tis­ka so­pran. Dri­van­de i stif­tel­sen Bir­git Nils­son Founda­tion, med sä­te i Liech­tenste­in, har va­rit den ös­ter­ri­kis­ke af­färs­man­nen Rut­bert Reisch och det märks in­te minst i form av de många in­slag som han fi­gu­re­rar i i do­ku­men­tä­ren. Be­ta­lar man, ja då ska man ock­så va­ra med. Ty­värr tra­de­rar han ett fel med all sin ”själv­på­tag­na tyngd” vad som hän­de när Bir­git Nils­sons mor, Jus­ti­na, så olyck­ligt blev påkörd av en bi­list och dog vid buss­håll­plat­sen all­de­les in­till går­den. Och in­te av en be­ru­sad buss­chauf­för som Reisch på­står.

Den tys­ke mu­sik­skri­ben­ten och röst­kän­na­ren Jür­gen Kes­ting nämns ba­ra i för­bi­far­ten. Jag ha­de gär­na sett att han fått med­ver­ka i do­ku­men­tä­ren – få kän­na­re kan ringa in en sång­a­res ut­tryck och kva­li­te­ter som just Kes­ting.

Se­dan 2003 har Bay­reut­h­fest­spe­len till­sam­mans med det tys­ka skiv­bo­la­get Or­feo gett ut ra­di­out­sänd­ning­ar (Bay­e­ri­scher Rund­funk) från fest­spel­hu­set. Se­nas­te ut­gå­van är Tris­tan och Isol­de (Or­feo, C951 183D) från 1958. Året in­nan ha­de den­na Wol­f­gang Wag­nerupp­sätt­ning haft pre­miär, in­te en helt lyc­kad en­ligt pres­sen. Det var ock­så Bir­git Nils­sons förs­ta Isol­de i Bay­reuth, roll­de­bu­ten ha­de skett i Stock­holm 1953. Som­ma­ren där­på blev det suc­cé när en del re­gi­de­tal­jer fått yt­ter­li­ga­re fin­slip­ning.

Det är in­tres­sant att få hö­ra en ung Nils­son som re­dan här är en när­mast per­fekt Isol­de. Lätt­he­ten för höj­den, at­tac­ken och pro­jek­tio­nen av rös­ten – hen­nes sig­num. Wol­f­gang Wind­gas­sen, som var hen­nes fa­vo­rit-tris­tan, är en ide­a­lisk part­ner som ald­rig svik­tar vo­kalt. De kom un­der åren att sjunga mot varand­ra i 90 Tris­tan-föreställningar. Gra­ce Hoff­mans in­kän­nan­de Brang­ä­ne äger en stor ge­nom­slags­kraft. Erik Sa­edéns (Kur­wenal) so­no­ra och vo­lu­mi­nö­sa ba­ry­ton spri­der vär­me i ett par­ti som en del sång­a­re sjung­er väl oskönt. Sa­edén fram­träd­de den­na som­mar i Bay­reuth, och då gjor­de han även här­ro­pa­ren i Lo­hengrin och Don­ner i Rhen­gul­det. Det var en­dast den se­na­re rol­len som han ha­de sjung­it ti­di­ga­re i Stock­holm. En bätt­re Mar­ke än Jo­sef Gre­indl är svår hit­ta. Vil­ket väl­ljud i den­na basor­gel!

Wol­f­gang Sa­wal­lisch ha­de trots sin ung­dom – knappt 35 år – gjort en ko­met­kar­riär. Han var då den yngs­te di­ri­gen­ten som nå­gon­sin di­ri­ge­rat på fest­spe­len. Och det gör han med den äran. Kanske li­te lång­sam­ma­re än Karl Böhm på den le­gen­da­ris­ka Dg-in­spel­ning­en från 1966 med sam­ma kär­lekspar. Ut­gå­van är kanske in­te ett första­handsval, men den pry­der väl sin plats i skiv­hyl­lan. Sö­ren Tran­berg

1. Bir­git Nils­son som Isol­de, Wi­e­ner Staatso­per 1967. Foto: Fay­er. 2. Bir­git Nils­son som Ve­nus i Tann­häu­ser på Metro­po­li­tan i New York 1966. Foto: An­to­ny di Gesù.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.