BO­RIS GO­DU­NOV

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - GÖ­TE­BORGSO­PE­RAN RECENSENT: SÖ­REN TRAN­BERG FOTO: MATS BÄCKER

Pe­ter Konwitschnys upp­sätt­ning av Bo­ris Go­du­nov blev om­ta­lad i me­dia ef­ter en ord­dis­pyt mel­lan re­gis­sö­ren och en mu­si­ker som jam­ma­de jazz i or­kes­ter­di­ket när ap­plåd­tac­ket skul­le re­pe­te­ras ef­ter ge­ne­ral­re­pe­ti­tio­nen. Ord­kri­get es­ka­le­ra­de och re­gis­sö­ren stäng­des av och skic­ka­des hem, me­dan or­kes­ter­med­lem­men som ob­stru­e­rat in­te ens fick en re­pri­mand. Konwitschny an­län­de två vec­kor fö­re pre­miä­ren och det är hans as­si­stent An­ni­ka Nitsch som gjort grov­job­bet med att iscen­sät­ta den här sampro­duk­tio­nen som re­dan har spe­lats i Nürn­berg och Lü­beck.

Konwitschny vet all­tid vad han vill sä­ga med si­na upp­sätt­ning­ar, så även här. Han har i Mo­dest Musorgskijs ur­ver­sion från 1869 ta­git fas­ta på om­stän­dig­he­ter­na kring den lil­le tsarar­ving­en Di­mitrijs död, som Bo­ris miss­tänks för kring se­kel­skif­tet 15/1600. Vad som egent­li­gen sked­de vet vi in­te. Här har re­gis­sö­ren be­stämt sig för att Bo­ris in­te har mör­dat Di­mitrij – en öpp­ning som ska­par nya möj­lig­he­ter i ver­ket. Det är i des­sa ”sprick­bild­ning­ar” som Konwitschny hit­tar nya in­gång­ar i de verk som han iscen­sät­ter. Hans be­röm­da Lo­hengrin-upp­sätt­ning i Ham­burg, som ut­spe­la­de sig i en skol­klass på 1920-ta­let, tog bl.a. fas­ta på mobb­ning. I Fris­kyt­ten på sam­ma scen ställ­des allt till rät­ta av mam­mon ge­nom att Ere­mi­ten de­la­de ut kre­dit­kort i slutsce­nen.

Köp­hy­ste­rin är ock­så ett bä­ran­de te­ma i Bo­ris Go­du­nov. Här har re­gis­sö­ren valt att för­läg­ga slutsce­nen till ett shop­ping­cen­ter med hopp­borg. Hans tes är: ”Så länge folk får shop­pa och kon­su­me­ra hålls de­ras miss­nö­je i schack och de kri­ti­se­rar in­te mak­ten.” Det är en starkt sa­ti­risk sce­nisk touch, li­te skru­vad men som fun­ge­rar. Al­la runt Bo­ris för­hål­ler sig till mak­ten som på ett gung­fly.

Ur­ver­sio­nen med li­bret­to av ton­sät­ta­ren själv byg­ger på Alex­an­der Pu­sjkins läs­dra­ma från 1834. Dra­mats 23 sce­ner har för­vand­lats till sju i ope­ran. Var­je scen är i sig en so­li­tär med ett ver­ti­kalt be­rät­tan­de, där var­je ta­blå har sin egen kur­va i den­na pa­us­lö­sa fö­re­ställ­ning. Nå­gon över­gri­pan­de dra­ma­tur­gi kan man in­te ta­la om. Ur­ver­sio­nen är ock­så mu­si­ka­liskt be­tyd­ligt frä­na­re än Rimskij­kor­sa­kovs be­ar­bet­ning. Den s.k. Po­len­ak­ten är in­te med, ut­an det är i stäl­let ba­sar­nas ope­ra.

Bo­ris Go­du­nov skul­le kun­na lik­nas vid ett av Sha­kespe­a­res krö­ni­ke­spel, där makt­kam­pen ra­sar ge­nom ge­ne­ra­tio­ner­na. Allt in­leds med den sto­ra mas­san i Kreml i form av tras­han­kar med en dock­te­a­ter i fon­den. Mak­tens män skild­ras ge­nom kasper­doc­kor. Mun­ken Pi­men (myn­digt sjung­en av ba­sen Mats Alm­gren) le­der en pa­ra­mi­li­tär or­ga­ni­sa­tion, där han ta­tu­e­rar in oli­ka tec­ken på man­ska­pets krop­par. Är man rik­tigt ob­ser­vant ser man bå­de den fals­ke Di­mitrij och tiggar­mun­kar­na Var­laam och Mis­sa­il i sol­dat­ho­pen.

Rik­tigt kus­lig blir värds­hus­sce­nen när tiggar­mun­kar­na för­sö­ker våld­ta värds­hus­vär­din­nan, som ti­di­ga­re i sce­nen äls­kat med den fals­ke Di­mitrij (fint sjung­en av Jo­achim Bäck­ström), som är ef­ter­lyst och se­dan får hjälp att fly över grän­sen till Po­len. I den här myc­ket fy­sis­ka sce­nen åstad­kom­mer Ma­til­da Pauls­son av­tryck i form av ett starkt sce­niskt ut­spel och även röst­ligt med sin tä­ta mez­zo. Tiggar­mun­kar­na, Jo­han Schink­ler med sin so­no­ra bas och sto­ra sce­ner­fa­ren­het ger till­sam­mans med te­no­ren Con­ny Thi­man­der, stor skär­pa åt si­na tolk­ning­ar. Thi­man­der sjung­er även myc­ket gri­pan­de den svagsin­tes (då­rens) roll i slutsce­nen.

Star­kas­te sce­ner­na är när Cli­ve Bay­leys Bo­ris är på scen. I en gyl­le­ne sal hål­ler han en geo­gra­fi­lek­tion med so­nen Fjo­dor (tro­vär­digt ge­stal­tad av Sol­gerd Isalv); den­ne ska lä­ra sig mer om sitt kom­man­de im­pe­ri­um, Ryss­land. Här in­trä­der ock­så ope­rans verk­li­ge ränksmi­da­re Sju­jskij. To­mas Lind gör en ovan­ligt lis­man­de in­trig­ma­ka­re som lyc­kas ruc­ka upp Bo­ris likt ett ur­verk så att den­ne för­lo­rar allt sitt för­stånd. Tsa­ren klätt­rar i slutsce­nen ner i or­kes­ter­di­ket och för­svin­ner ur vår åsyn, ock­så det ett sätt att dö på.

Gö­te­borgso­pe­ran har lyc­kats med roll­be­sätt­ning­en på ett ly­san­de vis, svens­ka sång­a­re ge­nom­gå­en­de och gäs­ten Cli­ve Bay­ley, som gör en myc­ket över­ty­gan­de fram­ställ­ning av tsar Bo­ris. Ho­nom minns jag även som den rå­bar­ka­de och sa­dis­tis­ke Claggart i Bil­ly Budd i Gö­te­borg 2013.

En myc­ket stor be­håll­ning var Gö­te­borgso­pe­rans or­kes­ter­spel un­der den brit­tis­ke di­ri­gen­ten Leo Hus­sa­ins led­ning. Han fick fram bå­de kärv­he­ten och de mer ly­ris­ka ton­gång­ar­na, och allt det­ta blan­da­des i den mäk­ti­ga krö­nings­sce­nen, som båg­nar un­der kyrk­kloc­kor­nas enor­ma dån ihop med en mas­siv och mät­tad kör­klang.

Gär­na mer rysk 1800-tal­so­pe­ra på svens­ka ope­ra­sce­ner. Ur­va­let är om­fat­tan­de – det är ba­ra att bo­ta­ni­se­ra!

MUSORGSKIJ: BO­RIS GO­DU­NOV

Pre­miär 21 april, be­sökt fö­re­ställ­ning 3 maj 2018. Di­ri­gent: Leo Hus­sa­in Re­gi: Pe­ter Konwitschny As­si­ste­ran­de re­gis­sör: An­ni­ka Nitsch Sce­no­gra­fi och ko­stym­de­sign: Ti­mo Dent­ler och Oka­ri­na Pe­ter Ljus­de­sign: Olaf Lundt So­lis­ter: Cli­ve Bay­ley, Sol­gerd Isalv, An­na Jo­hans­son, Ma­ri Lind­bäck, To­mas Lind, Mats Pers­son, Mats Alm­gren, Jo­achim Bäck­ström, Jo­han Schink­ler, Con­ny Thi­man­der, Ma­til­da Pauls­son, m.fl.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.