RIGOLETTO

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - MAL­MÖ OPE­RA • RECENSENT: LENNART BRO­MAN­DER • FOTO: MA­LIN ARNESSON

Hur ser för­hål­lan­det mel­lan Rigoletto och hans dot­ter ut egent­li­gen? Det är ju in­te ba­ra en av Ver­dis många öm­sin­ta fa­der-dot­ter­re­la­tio­ner. Rigoletto är vis­ser­li­gen en kär­leks­full far, men han är med sitt kon­troll­be­hov ock­så de­struk­tiv. Ri­go­röst ute­stäng­er han Gil­da från om­värl­den, och det gör hen­ne värn­lös mot den­na om­värld när den till slut träng­er in.

Det­ta il­lu­stre­ras bå­de grovt och sub­tilt i Kasper Hol­tens upp­sätt­ning på Mal­mö Ope­ra. Maja Ravns scen­bild do­mi­ne­ras av en jät­tes­tor vri­den trap­pa, men i and­ra sce­nen vänds bak­si­dan till den gran­na trap­pan fram ge­nom vridsce­nen, och då up­pen­ba­ras det lil­la kyf­fe där Gil­da hålls in­spär­rad. Den torf­ti­ga in­red­ning­en med kyl­skåp och tv på­min­ner kus­ligt om det käl­lar­fäng­el­se, där Jo­sef Fritzl spär­ra­de in sin dot­ter. Hol­ten för­sö­ker in­te med det an­ty­da att Rigoletto skul­le ha för­gri­pit sig på Gil­da, nå­got så­dant för­bju­der Ver­dis mu­sik, men med gräll tyd­lig­het mar­ke­ras dub­bel­he­ten i Ri­go­let­tos be­hand­ling av sin dot­ter. Han äls­kar hen­ne över allt an­nat, men hans väg­ran att se hen­ne som en fri, själv­stän­dig män­ni­ska drar den dju­pas­te olycka över bå­de hen­ne och ho­nom själv.

Hol­ten ge­stal­tar sam­ti­digt fint vär­men i för­hål­lan­det mel­lan far och dot­ter. Som i and­ra ak­ten. Man ser först hur Gil­da bru­talt tvångs­smin­kas av hov­män­nen, in­nan de läm­nar hen­ne till her­ti­gen. När hon ef­ter våld­täk­ten släpps ut till Rigoletto igen, så av­smin­kar far och dot­ter varand­ra för­sik­tigt. En be­rö­ran­de vac­ker scen.

Rigoletto är in­te ba­ra en äls­kad oper­a­klas­si­ker, fylld av slag­kraf­tig me­lo­dik och be­röm­da hits. Fram­för allt är det ett grymt dra­ma, oför­son­ligt svart i all sin för­fö­ris­ka me­lo­dis­ka slag­kraft. Det

ac­cen­tue­ras i Mal­mö på fle­ra sätt, in­te minst i slutsce­nen, där lönn­mör­da­ren Spa­ra­fu­ci­le hål­ler bor­dell med Mad­da­le­na bland ros­ti­ga bil­vrak.

Det finns fle­ra fyn­di­ga de­tal­jer i re­gin men ock­så mind­re lyc­ka­de. Slu­tet av förs­ta ak­ten när Gil­da förs bort är rö­rigt och olo­giskt, näst in­till ett ha­ve­ri. Här bor­de man verk­li­gen tänkt om och gjort om.

Mal­möo­pe­ran har som van­ligt gått ut på den in­ter­na­tio­nel­la vo­kal­mark­na­den och le­tat sång­a­re till de sto­ra rol­ler­na (och även de små; till och med Mon­te­ro­ne, Igor Ba­kan, kom­mer ut­i­från). Man har två sångar­lag och till bå­da har man haft lyc­ka med sig i sö­kan­det. Bå­de rys­ke Alex­ej Ta­tarintsev och ko­so­vo­al­bans­ke

Ra­me La­haj är helt bril­jan­ta som sam­vets­lös her­tig. Bå­da har späns­ti­ga te­no­rer, och med snärt i stäm­man le­ve­re­rar de si­na väl­kän­da slag­num­mer med bå­de vac­kert le­ga­to och ping. Och i sam­ma mån över­ty­gar de som själv­go­da och hän­syns­lö­sa macho­män. Ska nå­gon ges fö­re­trä­de är det Ra­me La­haj; fort­sät­ter han så här kom­mer vi få hö­ra myc­ket ta­las om ho­nom i fram­ti­den.

Även de bå­da Gil­da, ita­li­ens­ka Bi­an­ca Tognoc­chi och vitrys­ka Maria Cha­bou­nia, över­ty­gar med skönt lys­ter i si­na ly­ris­ka so­pra­ner. I ti­tel­rol­len åter­fin­ner vi i al­la fall i and­ra la­get ett me­ra be­kant namn, Fred­rik Zet­ter­ström, och han gör en ly­san­de stark in­sats, vo­kalt med stor pon­dus och sce­niskt gri­pan­de. Jag har sett ho­nom ota­li­ga gång­er, men säl­lan el­ler ald­rig så till den grad

över­ty­gan­de. Förs­ta la­gets Vla­dislav Su­limskij från Ma­ri­in­skij­te­a­tern har ti­di­ga­re gjort starkt av­tryck i Mal­mö, och gör så även nu, det är verk­li­gen bett i hans mör­ka ba­ry­ton.

Hen­ning von Schul­man är ut­märkt som en ovan­ligt mor­disk Spa­ra­fu­ci­le – han tar även Mon­te­ro­ne av da­ga i slu­tet av tred­je ak­ten. Ru­mänska Ra­mo­na Za­ha­ria och mal­mö­mez­zon Em­ma Lyrén har fått spö­ka ut sig å det gräs­li­gas­te som Mad­da­le­na.

Ka­ren Ka­men­sek le­der Mal­möo­pe­rans or­kes­ter med sä­ker och sak­lig hand och lå­ter Ver­dis käns­lostar­ka mu­sik ta­la för sig själv, vil­ket ju räc­ker långt.

Pre­miär 24 mars, be­sök­ta föreställningar 24 mars och 4 april 2018. Di­ri­gent: Ka­ren Ka­men­sek Re­gi: Kasper Hol­ten

Sce­no­gra­fi och ko­stym: Maja Ravn Ljus­de­sign: Åsa Fran­ken­berg Ko­re­o­gra­fi: Sig­ne Fab­ri­ci­us So­lis­ter: Vla­dislav Su­limskij/fred­rik Zet­ter­ström, Alex­ej Ta­tarintsev/ Ra­me La­haj, Bi­an­ca Tognoc­chi/maria Cha­bou­nia, Ra­mo­na Za­ha­ria/ Em­ma Lyrén, Hen­ning von Schul­man, Igor Ba­kan, m.fl. www.mal­moo­pe­ra.se

Kristi­na Eke­roth, Alex­ej Ta­tarintsev och Vla­dislav Su­limskij

He­ge Gusta­va Tjønn och Eric Gree­ne

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.