PARKEN

”Låt oss tän­ka oss att ett präk­tigt sam­häl­le, som be­fin­ner sig näs­tan li­ka långt från de he­li­ga ting­en som från den tid­lö­sa dikt­ning­en (och re­dan är en aning uttrå­kat), drab­ba­des av ett stort konst­verks ge­ni­a­li­tet, i stäl­let för av en myt el­ler ide­o­lo­gi.”

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - MAL­MÖ OPE­RA • RECENSENT: ERIK GRAUNE • FOTO: MA­LIN ARNESSON

Så for­mu­le­rar den tys­ke dra­ma­ti­kern Bot­ho Strauss ut­gång­punk­ten för sitt te­a­ter­styc­ke Der Park. I dag har den­na för­svur­ne kri­ti­ker av det mo­der­na kul­tur­sam­häl­let, vars pjä­ser en gång spe­la­des på 500 stäl­len i tu­sen­tals föreställningar, näs­tan helt för­svun­nit från te­a­ter­sce­nen. Nu åter­upp­står Strauss pjäs i Hans Ge­fors ope­ra, som re­dan vid ur­pre­miä­ren i Wi­es­ba­den 1992 fram­stod som en av svensk ope­ras mest fa­sci­ne­ran­de ska­pel­ser. Det gäl­ler än mer tju­go­sex år se­na­re, ef­tersom Parken i Mal­mö bå­de dra­ma­tiskt och mu­si­ka­liskt fram­står som en pånytt­fö­del­se i jäm­fö­rel­se med den på många sätt lov­vär­da ur­pre­miä­ren i Wi­es­ba­den.

Det sto­ra konst­ver­ket är Sha­kespe­a­res pjäs En mid­som­mar­natts­dröm och gu­dar­na är älv­kung­pa­ret Obe­ron och Ti­ta­nia som sti­ger ner till jor­den, här i en stads­park i för­fall, för att lä­ra nu­tids­män­ni­skor­na vad gu­dom­lig lust är. ”Män­ni­skor kän­ner in­te till åtrå. De kän­ner in­te till den kraft med vilken vä­sen från and­ra pla­ne­ter äls­kar varand­ra”, kon­sta­te­rar Obe­ron.

I 30 kor­ta sce­ner mö­ter de ett stort per­son­gal­le­ri av park­be­sö­ka­re, vis­sa häm­ta­de från En mid­som­mar­natts­dröm. De fy­ra ung­do­mar­na hos Sha­kespe­a­re är här två yng­re me­del­ål­ders ge­stal­ter fång­na i tröt­ta re­la­tions­kon­flik­ter och upp­gi­ven cy­nism. Obe­rons med­hjäl­pa­re i sitt in­ter­na kär­lek­s­krig med Ti­ta­nia är ”konst­nä­ren” Cyp­ri­an – Bot­ho Strauss märk­li­ga och allt an­nat än lek­ful­la mot­sva­rig­het till Sha­kespe­a­res Puck. Cyp­ri­an är knark­lang­a­re och till­ver­ka­re av doc­kor och ta­lis­ma­ner med sam­ma funk­tion som mid­som­mar­natts­dröm­mens kär­leks­ört. Men män­ni­skor­na är in­te mot­tag­li­ga och de skö­na sa­go­fi­gu­rer­na kom­mer att för­vand­las till sam­ma käns­lo­lö­sa och tröt­ta nu­tids­män­ni­skor som de ur­sprung­li­gen var sat­ta till att för­lö­sa. Obe­ron av­sä­ger sig sitt namn och blir i stäl­let en bru­ten åld­ring, just med det pas­san­de nam­net Mit­ti­tu. Ti­ta­nia för­fal­ler till pa­te­tisk kon­takt­sö­kan­de pro­sti­tu­e­rad, som vil­ligt lå­ter sig på­sät­tas av en kö av män in­nan hon i sin de­spe­ra­ta kätt­ja blir be­fruk­tad av en tjur. In­te ba­ra Sha­kespe­a­re, även den gre­kis­ka my­to­lo­gins grym­mas­te fa­bel om mi­no­tau­ren har sin plats i det­ta mång­bott­na­de dra­ma om kons­tens be­ty­del­se för män­ni­skan.

He­la det­ta stor­slag­na per­son­gal­le­ri vi­sas dy­na­miskt och tyd­ligt av re­gis­sö­rer­na Ve­ra och Son­ja Ne­mi­ro­va och en su­ve­rän till störs­ta de­len skan­di­na­visk en­semb­le, me­dan Mal­möo­pe­rans vridscen

snur­rar ef­fek­tivt fram de tret­tio scen­by­te­na. Den för­fall­na stads­par­ken är i Jens Ki­li­ans sce­no­gra­fi en bil­kyr­ko­gård och sop­hög, där Obe­ron och Ti­ta­nia hål­ler till i en gam­mal buss, me­dan Cyp­ri­an be­dri­ver sin su­spek­ta verk­sam­het i en pis­so­ar.

Mat­hi­as Cla­son kan som ing­en an­nan i si­na dräk­ter ka­rak­te­ri­se­ra per­son­gal­le­ri­ets oli­ka ni­vå­er, från beige­fär­gad me­sig­het hos de tröt­ta män­ni­skor­na till Ti­ta­ni­as pe­ru­ker och klän­ning­ar à la Vi­vi­an­ne Westwood, men mest à la Mat­hi­as Cla­son, som är mäs­ta­re i att kom­bi­ne­ra ba­rock gräns­lös­het och ur­flip­pad prakt med det dra­ma­tiskt tyd­li­ga och an­ge­läg­na.

Hans Ge­fors har ska­pat ett ko­los­salt, ge­ne­röst och fler­di­men­sio­nellt par­ti­tur med oli­ka tids- och dy­na­mik­plan och mi­nu­ti­öst dif­fe­ren­ti­e­rad vo­kal ka­rak­tä­ristik för de oli­ka ge­stal­ter­na. Ton­språ­ket är säl­lan in­smick­ran­de ut­an rör sig i ett spann från ren ato­na­li­tet till klas­sis­ka ci­tat och mu­si­ka­lis­ka al­lu­sio­ner: nå­gon blues­me­lo­di, wien­klas­si­cism, De­bus­sy – det­ta i en or­kest­re­ring som pend­lar mel­lan to­tal bru­ta­li­tet till kam­mar­mu­si­ka­liskt raf­fi­ne­mang. Allt det­ta får tyd­lig­het och sam­man­hang ge­nom Pa­trik Ring­borg och en su­ve­ränt spe­lan­de Mal­mö ope­raor­kes­ter.

Att de tuf­fa ato­na­la sång­lin­jer­na skul­le bli en ve­ri­ta­bel vokal­fest ha­de man kanske in­te kun­nat tro men det är just vad de blev, där man väl­lus­tigt kan vält­ra sig i bru­tal mo­der­nis­tisk hardco­re­bel­can­to. Som pri­ma don­na as­so­lu­ta bå­de vo­kalt och sce­niskt är den fe­no­me­na­la He­ge Gusta­va Tjønn som Ti­ta­nia. Zol­tán Nyári som Cyp­ri­an stö­ter ut hy­ste­riskt hjäl­te­te­no­ra­la sling­or. In­ten­sivt te­nor­sjung­an­de är ock­så Torste­in Fos­mo som Ge­org, som slits mel­lan sin vän Wolf och sin fru He­len, som vi­sar sig va­ra över­ty­gad ra­sist. Li­ne Ju­ul An­der­sen pre­sen­te­rar hen­ne vir­tu­ost i en un­der­bart ro­lig aria, där hon väx­lar mel­lan ope­ra­fra­ser, non­sens­ljud, fräsan­de, hos­tan­de, ny­san­de och stö­nan­de. Eir In­der­haug som “flic­kan” har i slu­tet av förs­ta ak­ten en aria som var­je ko­lo­ra­tur­so­pran bor­de ta med i sin kon­ser­tre­per­to­ar. Eric Gree­nes per­son­ligt fär­ga­de bas­ba­ry­ton lå­nar sig till så­väl ly­ri­ken i de pas­to­ra­la Sha­kespe­are­ci­ta­ten som till de dra­ma­tis­ka kon­tro­ver­ser­na med Ti­ta­nia. Till det­ta kom­mer Su­san­na Stern och Carl Ac­ker­feldt som det and­ra kär­lekspa­ret Wolf och Hel­ma samt Ste­fan Dahl­berg och Bengt Krantz som de putt­ri­ga pen­sio­närs­gub­bar­na Hö­fling och Erst­ling – samt­li­ga ut­märk­ta.

Ope­ran in­ne­hål­ler al­la de ele­ment som bru­kar kän­ne­teck­na det nå­got slit­na be­grep­pet ”dysto­pi”. Män­ni­skans sköv­ling av na­tur och mil­jö, hen­nes oför­måga till sann kom­mu­ni­ka­tion och käns­lo­styr­ka, det he­li­gas och ma­gis­kas un­der­gång i en värld av egen­nyt­ta, få­fäng jakt på själv­för­verk­li­gan­de och lyc­ka, de sto­ra käns­lor­nas, den oskulds­ful­la ur­sprung­li­ga sinn­lig­he­tens och sex­u­a­li­te­tens styr­ka och lust för­kväv­da.

Men det­ta är egent­li­gen in­te ba­ra en dys­ter fram­tids­vi­sion. Parken hand­lar om det sto­ra konst­ver­kets när­va­ro och be­ty­del­se i vår nu­tid och al­la ti­der. Vil­ket kom­mer till ut­tryck i den ma­gis­ka och gåt­ful­la slutsce­nen. Fruk­ten av för­bin­del­sen mel­lan tju­ren och Ti­ta­nia, fa­belso­nen, är in­te odju­ret Mi­no­taurus ut­an en öm­sint poj­ke full av kär­lek till sin mor. Det är han som får slutor­det i den märk­li­ga slutsce­nen.

Tju­go­fem år har gått och fa­belso­nen har ord­nat en stor­sla­gen fest för sin mor Ti­ta­nia. Fa­belso­nen, som är skri­ven för en counter­te­nor, är här all­de­les ut­märkt sjung­en av Da­ni­el Carls­son med fö­re­döm­lig text­tyd­lig­het och som be­kla­gar att så få gäs­ter har kom­mit till fes­ten. Över Per Nør­gårds kör­hymn Flos ut Ro­sa har Ge­fors ska­pat ett stäm­byg­ge sjung­et av de fem gäs­ter­na, Obe­ron och de två pa­ren. Mot det­ta må­lar fa­belso­nen upp en pa­ra­di­sisk vi­sion av fes­ten som den bor­de ha va­rit.

I Ki­li­ans och Cla­sons vit­gråa färgska­la an­tyds yt­ter­li­ga­re mid­som­mar­natt­spa­ra­fra­ser, näm­li­gen Step­hen Sond­heims A Litt­le Night Mu­sic och Berg­mans Som­mar­nat­tens le­en­de. Ope­ran myn­nar ut i en magiskt skön fi­nal och trots Obe­rons och Ti­ta­ni­as miss­lyc­kan­de finns kons­ten med i män­ni­skor­nas till­va­ro. Så kan man för­stå Hans Ge­fors och Bot­ho Strauss märk­li­ga och gåt­ful­la slut­scen. Det får ock­så bli sva­ret på fa­belso­nens ta­la­de slut­re­plik: ”Har ni för­stått el­ler lyss­na­de ni ba­ra?”

GE­FORS: PARKEN

Nor­disk pre­miär 5 maj 2018. Di­ri­gent: Pa­trik Ring­borg Re­gi: Ve­ra Ne­mi­ro­va Dra­ma­tur­gi och medre­gi: Son­ja Ne­mi­ro­va Sce­no­gra­fi: Jens Ki­li­an Ko­stym: Mat­hi­as Cla­son Ljus: Andre­as Fuchs So­lis­ter: He­ge Gusta­va Tjønn, Eric Gree­ne, Zol­tán Nyári, Carl Ac­ker­feldt, Su­san­na Stern, Li­ne Ju­ul An­der­sen, Torste­in Fos­mo, Bengt Krantz, Ste­fan Dahl­berg, Eir In­der­haug, Da­ni­el Carls­son, m.fl.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.