BENEVENUTO CELLINI

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - OPÉ­RA BASTILLE, PA­RIS • RECENSENT: ERIK GRAUNE • FOTO: AGAT­HE POUPENEY

Ur­pre­miä­ren på Hector Ber­li­oz´ Ben­venu­to Cellini i Pa­ris 1838 blev ing­en suc­cé. Ope­ran spe­la­des ba­ra någ­ra gång­er och den be­svik­ne mu­sik­kri­ti­kern Ber­li­oz fick fort­sät­ta att spy gal­la över mer fram­gångs­ri­ka kon­kur­ren­ter, som Mey­er­be­er och den­nes gran­do­pe­ra­spek­ta­kel el­ler Do­ni­zet­ti, vars li­dan­de re­näs­sans­hjäl­tin­nor över­sväm­ma­de de pa­ri­sis­ka sce­ner­na, me­dan Ber­li­oz mun­tert bång­sty­ri­ge re­näs­sans­hjäl­te ham­na­de i malpå­se. Det vil­le sig ald­rig rik­tigt för Ber­li­oz och hans ope­ror. Liksom hans mas­to­don­tis­ka Tro­ja­ner­na är Ben­venu­to Cellini ett sor­ge­barn som vål­la­de ton­sät­ta­ren enor­ma be­kym­mer med en minst sagt ka­o­tisk upp­fö­ran­de­histo­ria, till störs­ta de­len ut­an fram­gång.

Ber­li­oz´ först­lingso­pe­ra Ben­venu­to Cellini fram­står nu­me­ra som egen­ar­tad so­li­tär un­der förs­ta hälf­ten av 1800-ta­let, in­te ba­ra in­om den frans­ka ope­ran ut­an över­hu­vud­ta­get. Det var in­te kons­tigt att den unge Ber­li­oz på 1830-ta­let fa­sci­ne­ra­des av den flo­ren­tins­ke guld­sme­den Ben­venu­to Cel­li­nis över­då­di­ga och hän­del­se­ri­ka själv­bi­o­gra­fi. Den­ne grän­sö­ver­skri­dan­de re­bell var ide­a­lisk hjäl­te hos de ro­man­ti­ker som svär­ma­de för den ita­li­ens­ka re­näs­san­sens ohäm­ma­de konst­närs­ge­ni, där Ber­li­oz an­tag­li­gen kän­de igen sin egen hy­per­käns­li­ga och ka­o­tis­ka konst­närs­na­tur.

Ope­ran var från bör­jan ut­for­mad som en opé­ra comi­que, den frans­ka lät­ta­re ope­ra­for­men med ta­lad di­a­log. Opé­ra-comi­que an­tog in­te Ber­li­oz´ ope­ra – an­tag­li­gen tyck­te man att den för ti­den ha­de allt­för avan­ce­rad mu­sik och för höga sce­nis­ka an­språk. Det blev i stäl­let L’ac­a­démie, den sto­ra ope­ran, som tog sig an ver­ket, vil­ket be­tyd­de att re­ci­ta­tiv och dra­ma­tis­ka trans­port­sträc­kor mås­te till­kom­po­ne­ras. Det som vanns i mu­si­ka­lisk kva­li­tet för­lo­ra­des i lätt­het, fart och esprit, vil­ket de­fi­ni­tivt in­ver­ka­de men­ligt bå­de på publik och kri­tik. Ett visst in­tres­se vi­sar Franz Liszt, då ope­ra­chef i Wei­mar, som upp­för ver­ket i en tysk ver­sion som når fram­gång un­der någ­ra de­cen­ni­er. I Frank­ri­ke bryr man sig in­te om sin lands­mans svår­be­mäst­ra­de ope­ror och Ben­venu­to Cellini blir helt be­gravd un­der det se­na 1800-ta­lets oper­a­ko­me­ter som Gou­nod, Mas­se­net och Bi­zet.

När det gäl­ler Ber­li­oz´ ope­ror, fick han san­ner­li­gen er­fa­ra att ing­en är pro­fet i sitt hem­land. På se­na­re tid har åt­minsto­ne Tro­ja­ner­na, trots att upp­sätt­ning­ar­na grä­ver djupt i ope­ra­hu­sens pen­ning­pung­ar, nått den plats den för­tjä­nar som en av den frans­ka ope­ra­lit­te­ra­tu­rens främs­ta. Dä­re­mot har in­tres­set för Ber­li­oz´ först­lings­verk va­rit mi­ni­malt. Mel­lan 1839 och 1972 spe­la­des Ben­venu­to Cellini in­te alls på Pa­ri­so­pe­ran. Ini­ti­a­ti­vet till de förs­ta of­fi­ci­el­la gram­mo­fon­in­spel­ning­ar­na togs av eng­els­man­nen och Ber­li­oz­spe­ci­a­lis­ten Co­lin Da­vis, som in­tro­du­ce­ra­de ope­ror­na för en in­ter­na­tio­nell publik med bland and­ra Ni­co­lai Ged­da som Cellini och Be­rit Lind­holm som Cas­sand­ra i Tro­ja­ner­na.

In­te hel­ler nu när Ben­venu­to Cellini ef­ter tju­go­fem år åter­kom på Bas­til­jo­pe­ran är det frans­män­nen som står för pro­duk­tio­nen. Upp­sätt­ning­en kom­mer från Eng­lish Na­tio­nal Ope­ra och är sig­ne­rad den ti­di­ga­re Mon­te Pyt­hon-med­lem­men Ter­ry Gil­li­am. Än­då känns det som att Ben­venu­to Cellini har ham­nat där den hör hem­ma. Bas­til­jo­pe­rans scen är som gjord för Ter­ry Gil­li­ams och Aa­ron Mars­dens mag­ni­fi­ka sce­no­gra­fi, som ut­nytt­jar det sto­ra

scen­rum­met med att vi­su­a­li­se­ra ope­rans samt­li­ga scen­bil­der och når sin höjd­punkt med ett ef­fekt­fullt av­täc­kan­de av den gi­gan­tis­ka Per­seus­skulp­tu­ren i guld. Det är ge­ne­röst, fart­fyllt och mo­nu­men­talt och på­min­ner oss om att det var just i Pa­ris som grand opé­ra, ope­ran i mo­nu­mental­for­mat, ska­pa­des.

Ber­li­oz´ ope­ra­språk är ju av många an­sett som ”pro­ble­ma­tiskt”. Det själv­stän­di­ga helt per­son­li­ga idi­o­met med si­na ab­rup­ta tempoväx­ling­ar och sin ori­gi­nel­la or­kest­re­ring mot­ver­kar och brom­sar upp det dra­ma­tis­ka flö­det. Hand­ling­en i sig in­be­gri­per många till­fäl­len till in­ten­siv ak­tion: kär­leks­be­kym­mer, mord, glam­man­de fe­sty­ra och tänk­värd konst­närs­pro­ble­ma­tik, men Ber­li­oz ha­de ing­en känsla för mu­sik­dra­ma­tiskt flö­de. Helt lyc­ka­des in­te di­ri­gen­ten Philip­pe Jor­dan över­byg­ga de la­ku­ner som upp­står. I gen­gäld vi­sar han en stor om­sorg om Ber­li­oz´ de­li­ka­ta de­tal­jer och spra­kan­de klang­bil­der. Den ro­mers­ka kar­ne­va­len blev bå­de sce­niskt och mu­si­ka­liskt ett mun­tert pan­de­mo­ni­um, pre­cis som det är av­sett att va­ra.

Vo­kalt är ti­tel­par­ti­et krä­van­de med si­na krav på dra­ma­tis­ka te­no­r­at­tac­ker och raf­fi­ne­rad fransk sång­de­kla­ma­tion (den skrevs di­rekt för Gil­bert Duprez, den förs­te som ut­stöt­te det se­dan ound­gäng­li­ga ”ut de poi­tri­ne”, höga C med full röst). John Os­born, som ti­di­ga­re ut­märkt sig ge­nom sin kraft­ful­la Ros­si­ni­vir­tu­o­si­tet, var klippt och sku­ren för rol­len, även sce­niskt var han den oför­väg­ne ga­mäng­en och den pas­sio­ne­ra­de re­vol­tö­ren.

Pret­ty Yen­des (Te­re­sa, Cel­li­nis äls­ka­de) per­son­li­ga sam­mets­so­pran vill man ha för­e­vi­gad. Ha­bi­la var ba­ry­to­ner­na Mau­ri­zio Mu­ra­ro och Audun Iver­sen som Te­re­sas far Bal­duc­ci och kon­kur­ren­ten, guld­sme­den Fi­e­ra­mosca. En im­po­sant på­ve, Cle­mens VII, blev Mar­co Spot­ti med un­der­bar ko­mik. Allt av­slu­ta­des med ett guld­regn som föll över publi­ken, vil­ket låg helt i lin­je med den­na stor­slag­na och ge­ne­rö­sa ope­ra­fest.

BER­LI­OZ: BEN­VENU­TO CELLINI

Pre­miär 20 mars, be­sökt fö­re­ställ­ning 23 mars 2018. Di­ri­gent: Philip­pe Jor­dan Re­gi: Ter­ry Gil­li­am Sce­no­gra­fi: Aa­ron Mars­den och Ter­ry Gil­li­am Ko­stym: Ka­ta­ri­na Lind­say Vi­deo: Finn Ross Ko­re­o­gra­fi: Le­ah Haus­man So­lis­ter: John Os­born, Pret­ty Yen­de, Mau­ri­zio Mu­ra­ro, Audun Iver­sen, Mar­co Spot­ti, m.fl.

Scen ur Ben­venu­to Cellini

Ju­lie Fuchs i Al­ci­na

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.