Al­ci­na

Tidskriften OPERA - - Forestallningar - THÉÂTRE DES CHAMPS-ÉLYSÉES, PA­RIS • RECENSENT: ERIK GRAUNE • FOTO: VINCENT PONTENT

Ri­dån till upp­sätt­ning­en av Hän­dels Al­ci­na på Théâtre des Champs-élysées i Pa­ris känns väl­be­kant, den har jag de­fi­ni­tivt sett ti­di­ga­re, men var? För­vir­ring­en är stor in­nan jag kom­mer på att det är ri­dån till vår egen Drott­ning­holms­tea­ter. Den ljus­blå bak­grun­den med guld­kro­nor i ra­ka ra­der mot vilken ett moln med drott­ning Lo­vi­sa Ul­ri­ka som Mi­ner­va sän­ker sig ner för att som Deus ex machi­na stäl­la al­la in­tri­ger­nas för­vir­ring till rät­ta. Men här i Pa­ris är Lo­vi­sa Ul­ri­ka bort­sud­dad, kvar är ba­ra det tom­ma mol­net. När den­na ri­då se­dan går upp kän­ner man sig än­då fort­fa­ran­de som hem­ma. Man blic­kar rätt in i vad som skul­le kun­na va­ra Drott­ning­holms­tea­terns te­a­ter­ma­ski­ne­ri med al­la dess il­lu­sions­ska­pan­de de­ko­ref­fek­ter. Ovan­för finns Al­ci­nas för­trol­la­de värld som en ba­rock­ku­liss, där Al­ci­na rör sig som ope­rapri­ma­don­na i prakt­ful­la klän­ning­ar och pe­ru­ker.

Nå, är det­ta ba­ra en raf­fi­ne­rad as­so­ci­a­tion till Drott­ning­holms­tea­terns för­vand­lings­te­a­ter som sce­no­gra­fen Jo­han­nes Lei­ac­ker vill åstad­kom­ma el­ler är det nå­got mer? Även om den iakt­ta­gel­sen na­tur­ligt­vis för­bi­går den publik som här i Pa­ris ser Christof Loys, från Züricho­pe­ran över­för­da, upp­sätt­ning kan jag in­te lå­ta bli att läg­ga en möj­ligt­vis över­tol­kad be­ty­del­se i den bort­sud­da­de Lo­vi­sa Ul­ri­ka.

Christof Loys och Jo­han­nes Lei­ac­kers Al­ci­na-tolk­ning är näm­li­gen in­te ba­ra en raf­fi­ne­rad sce­no­gra­fisk ba­rock­pa­stisch ut­an vän­der upp ner på den gängse upp­fatt­ning­en av Al­ci­na. Hän­dels Al­ci­na är – som hon bru­kar ge­stal­tas – en vac­ker häxa som an­vän­der si­na troll­kons­ter till att för­fö­ra män och som, när hon trött­nat, för­vand­lar dem till in­red­nings­de­tal­jer i sin för­trol­la­de träd­gård: en bäck, en klip­pa el­ler ett le­jon. Ope­ran hand­lar om hur hen­nes sis­te äls­ka­re, Rug­gi­e­ro, med hjälp av sin bort­glöm­da tro­lo­va­de Bra­da­man­te in­ser sin för­troll­ning och för­gör Al­ci­nas ri­ke.

En­ligt re­gis­sö­ren hand­lar det sna­ra­re om hur il­lu­sio­nen om den evi­ga kär­le­ken kros­sas. Rug­gi­e­ro och Bra­da­man­te åter­förs till verk­lig­he­ten med dess strik­ta reg­ler, där mas­ku­li­na och fe­mi­ni­na rol­ler är själv­klart de­fi­ni­e­ra­de och där man­nens roll är att ut­fö­ra hjäl­te­dåd. I Al­ci­nas ri­ke rå­der sen­su­a­lism och kär­lek, en pa­ra­di­sisk

un­dan­tags­till­va­ro fri från det nor­ma­la sam­häl­lets hi­e­rar­ki­er och strik­ta köns­rol­ler. Här i form av en ba­rock­ku­liss. Konstras­ten när den­na värld kros­sas av Rug­gi­e­ros med­ve­tan­de om sin kär­leks­för­troll­ning blir bru­tal: Drott­ning­holms­tea­terns ku­liss får ge vi­ka för trånga, för­fall­na rum med fläc­ki­ga och av­flag­na­de ta­pe­ter, där Al­ci­nas för­trol­la­de äls­ka­re tröst­löst vand­rar runt som zom­bi­es. Det­ta far­väl till det för­lo­ra­de pa­ra­di­set ge­stal­tas i ett flö­de av käns­lo­pe­ne­tre­ran­de ari­or som ut­gör sista de­len av Hän­dels ope­ra.

Om man för­sö­ker be­skri­va det­ta står sig vänd­ning­ar som full­än­dad bel­can­to­sång slätt mot den dju­pa vo­ka­la me­di­ta­tion som Ce­ci­lia Bar­to­li och counter­te­no­ren Philip­pe Ja­rous­sky för­sät­ter publi­ken i. Den vir­tu­o­sa hur­tig­het och det näs­tan ma­nis­ka ut­trycks­be­gär som man för­knip­par med Ce­ci­lia Bar­to­lis fe­no­me­na­la tontril­la­rekvi­li­bristik, av det­ta finns ingen­ting här; liksom Ja­rous­skys smärt­samt in­ten­si­va vo­ka­la ut­tryck är allt äk­ta sorg och san­ning.

Men även Ju­lie Fuchs ic­ke vå­pi­ga Mor­ga­na, Var­du­hi Abra­hamy­ans hämnd­lyst­na Bra­da­man­te och Christoph Strehl som Mor­ga­nas för­småd­de äls­ka­re Oron­te ges en an­norlun­da men hög­re res­ning bå­de sce­niskt och vo­kalt. Där­till kom­mer sist men in­te minst Le Con­cert d’as­trée un­der led­ning av Em­ma­nu­el­le Haïm, som med en ald­rig si­nan­de en­tu­si­asm rent fy­siskt knå­dar ut varen­da takt i par­ti­tu­ret. Haïm är i en oav­bru­ten nä­ra di­a­log med sång­ar­na. Ari­or­na spjäl­kas upp med pa­u­se­ring­ar och fer­mat och or­kes­tern blir en jäm­bör­dig sam­tals­part­ner till rol­ler­nas käns­lout­gju­tel­ser, vil­ket ger or­kes­tern en be­ty­del­se och djup­di­men­sion som knap­past ti­di­ga­re hörts i en Hän­de­lo­pe­ra.

Hän­dels dra­ma om en ond kvin­na som till slut får vad hon för­tjä­nar och en ung man som tar sitt för­nuft till fånga blir så­le­des en tra­ge­di om kär­le­kens sår­bar­het och en kros­sad dröm om en bätt­re värld. Jag tror in­te att man över­dri­ver om man på­står att den­na Al­ci­na kan ses som epok­gö­ran­de.

HÄNDEL: AL­CI­NA

Pre­miär 14 mars, be­sökt fö­re­ställ­ning 20 mars 2018. Di­ri­gent: Em­ma­nu­el­le Haïm Re­gi: Christof Loy Sce­no­gra­fi: Jo­han­nes Lei­ac­ker Ko­stym: Ur­su­la Ren­zen­brink Ljus: Bernd Purkra­bek Ko­re­o­gra­fi: Tho­mas Wil­helm So­lis­ter: Ce­ci­lia Bar­to­li, Philip­pe Ja­rous­sky, Ju­lie Fuchs, Var­du­hi Abra­hamy­an, Christoph Strehl, Bar­ba­ra Good­man, m.fl.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.