Den 15 ju­li har He­in­rich Marsch­ners ope­ra Vampyren Sve­ri­ge­pre­miär på Läckö slott. Lennart Bro­man­der pre­sen­te­rar ton­sät­ta­ren och ger oss en bak­grund.

Tidskriften OPERA - - Innehåll -

Urupp­fö­ran­det av He­in­rich Marsch­ners ope­ra Hans Heiling på hov­te­a­tern i Ber­lin den 24 maj 1833 blev det årets sto­ra ope­ra­hän­del­se i Tyskland. Raskt följ­de upp­sätt­ning­ar i Aachen, Frank­furt, Han­no­ver och Leip­zig. Hans Vampyren från 1828 får sin svens­ka pre­miär på Läckö slott i som­mar. En av dem som kom­men­te­ra­de den nya ope­ran var den tju­go­å­ri­ge Ri­chard Wag­ner, som ar­be­ta­de som re­pe­ti­tör och all­ti­al­lo vid ope­ran i Würz­burg. Hans sys­ter Ro­sa­lie ha­de skri­vit till ho­nom och be­rät­tat om sin en­tu­si­asm för det nya ver­ket. Ri­chard sva­rar: ”Du skri­ver bland an­nat att du tyck­te så myc­ket om Hans Heiling och att den fort­fa­ran­de går för ful­la hus – jag mås­te till­stå att den ny­he­ten på visst sätt glä­der mig. Vi har ock­så här upp­fört ope­ran, och jag tyc­ker ock­så att mu­si­ken är rätt hygg­lig (recht hüb­sch), åt­minsto­ne en­skil­da styc­ken; men en så­dan brist på to­ta­lef­fekt har jag ald­rig stött på i nå­gon av Marsch­ners ti­di­ga­re ope­ror. Jag för­står ba­ra in­te, de bäs­ta möj­lig­he­ter­na till ef­fek­ter har han ba­ra lå­tit sig gå för­bi. Vad är det där för akt­slut! Och vilken brist på me­lo­di­er i kö­rer­na. I and­ra ak­tens fi­nal be­hand­lar han själ­va kul­mi­na­tio­nen så slar­vigt och fram­hä­ver steg­ring­en så då­ligt att man tror att här hän­der ba­ra nå­got obe­tyd­ligt. Kort och gott, in­te ett en­da num­mer tar tag i en! Jag mås­te er­kän­na att det­ta ger mig stol­ta för­hopp­ning­ar för min egen ope­ra.”

Det här är ett in­tres­sant ci­tat som vi­sar att Wag­ner i förs­ta hand in­te in­spi­re­ra­des av Marsch­ners ope­ror ut­an sna­rast trig­ga­des att ut­ma­na och bräc­ka sin äld­re och fram­gångs­ri­ka kol­le­ga. Och det gjor­de han, in­te med ope­ra­först­ling­en Die Feen, men väl med det förs­ta mäs­ter­ver­ket Den fly­gan­de hol­län­da­ren nio år se­na­re. Den har på­fal­lan­de lik­he­ter med Hans Heiling.

Hu­vud­per­so­nen i Hans Heiling är en jor­dan­de (Erd­geist), ett slags män­ni­sko­ar­tad gnom, en out­si­der och ba­ry­ton just som Wag­ners hol­län­da­re. Även han läng­tar ef­ter en jor­disk kvin­nas kär­lek. Hans ut­val­da An­na är so­pran som Sen­ta, hen­nes svart­sju­ke te­nor he­ter Kon­rad och in­te Erik. Heiling fres­tar som hol­län­da­ren med ri­ka skat­ter. En gi­rig för­äl­der, vis­ser­li­gen en mor och in­te en far, lå­ter sig lätt loc­kas. Heiling har ock­så i bak­grun­den en härska­ra spök­ma­tro­ser, fast här små otrev­li­ga jor­dan­dar – det är lätt att se des­sa som in­ci­ta­ment in­te ba­ra till hol­län­da­rens ma­tro­ser ut­an ock­så till de stac­kars dvär­gar som Al­be­rich plå­gar så svårt i Rhen­gul­det.

Mäng­der av dra­ma­tur­gis­ka de­tal­jer i Hans Heiling går igen i Den fly­gan­de hol­län­da­ren, men in­te som en akt av in­spi­ra­tion, Wag­ner tycks sna­ra­re va­ra ute ef­ter att de­mon­stre­ra hur myc­ket bätt­re han

kan ut­nytt­ja sam­ma dra­ma­tur­gis­ka för­ut­sätt­ning­ar. Hör man de två ope­ror­na tätt ef­ter varand­ra känns det som om Wag­ner punkt för punkt kros­sar den ar­me fö­re­gång­a­ren.

Det är lätt att fö­re­stäl­la sig att Marsch­ner, när han såg Den fly­gan­de hol­län­da­ren, kän­de sig som Sa­li­e­ri i den be­röm­da sce­nen i Pe­ter Shaf­fers pjäs Ama­deus, där Sa­li­e­ri hör Mo­zarts Gran par­ti­ta och in­ser att mot Mo­zarts ge­ni är han chans­lös.

He­in­rich Marsch­ner var un­der den här ti­den, 1830-ta­let, Tysklands mest fram­gångs­ri­ke ope­ra­ton­sät­ta­re. Men ef­ter­värl­den har dömt ho­nom till det be­klag­li­ga ope­ra­hi­sto­ris­ka ödet att ses som den fe­lan­de (bok­stav­li­gen!) län­ken mel­lan en sky­högt över­läg­sen fö­re­gång­a­re, Carl Maria von We­ber och en än­nu mer över­läg­sen ef­ter­föl­ja­re, Ri­chard Wag­ner.

He­in­rich Marsch­ner föds 1795 i den lil­la sta­den Zittau i Sach­sen och väx­er upp i en hant­ver­kar­fa­milj. En kan­tor upp­märk­sam­mar hans mu­si­ka­lis­ka be­gåv­ning, och han får mu­sik­ut­bild­ning, sam­ti­digt som han sätts att stu­de­ra ju­ri­dik i Leip­zig. Re­dan som ar­ton­å­ring gör han slut med ju­ri­di­ken för att sat­sa helt på mu­si­ken. Tre år se­na­re re­ser han till Wi­en och träf­far Be­et­ho­ven. En förs­ta ka­pell­mäs­tar­tjänst får han i Press­burg (Bra­tisla­va) och där får han 1818 sin förs­ta ope­ra Sai­dar und Zu­li­ma upp­förd. Sin näs­ta ope­ra He­in­rich IV und d´au­big­né skic­kar han till Dres­den, där Carl Maria von We­ber blir in­tres­se­rad och le­der urupp­fö­ran­det. Marsch­ner skyn­dar sig att flyt­ta till Dres­den, och han blir as­si­ste­ran­de ka­pell­mäs­ta­re åt We­ber. Ef­ter We­bers död 1826 räk­nar Marsch­ner med att ut­näm­nas till den­nes ef­ter­trä­da­re, men så blir det in­te och han läm­nar Dres­den för Leip­zig. Ef­ter att re­dan ha bli­vit änk­ling två gång­er gif­ter sig Marsch­ner sam­ti­digt för tred­je gång­en, och den här gång­en le­ver hans hust­ru li­tet läng­re.

Un­der den sista ti­den i Dres­den sys­sel­sät­ter sig Marsch­ner med ett ope­ra­libret­to ef­ter Lord By­rons Lord Rut­h­ven, och 1828 urupp­förs i Leip­zig hans nya ope­ra, Vampyren. Det blir suc­cé di­rekt, och ope­ran in­ne­bär Marsch­ners sto­ra ge­nom­brott. En rad and­ra tys­ka sce­ner tar om­gå­en­de upp ver­ket. Och in­te ba­ra i Tyskland, på Co­vent Gar­den i Lon­don spe­las den he­la sex­tio gång­er in­om lop­pet av ett år.

I publi­ken vid urupp­fö­ran­det i Leip­zig 1828 fanns den fem­ton­å­ri­ge Ri­chard Wag­ner, som un­der sin tid i Würz­burg ha­de att ar­be­ta ock­så med den­na Marsch­ne­ro­pe­ra. I sin själv­bi­o­gra­fi Me­in Le­ben är Wag­ner li­tet mer po­si­tiv till Vampyren än han är i den för­in­tan­de ana­ly­sen av Hans Heiling i bre­vet till Ro­sa­lie. Han fram­stäl­ler Vampyren som po­si­tiv mot­bild till Mey­er­be­ers sam­ti­da skräck­suc­cé Ro­bert le di­ab­le. Marsch­ner får i själv­bi­o­gra­fin tjä­na som in­stru­ment i Wag­ners en­vet­na kam­pan­jer mot Mey­er­be­er. Han fram­står som är­li­ga­re i bre­vet till Ro­sa­lie.

Vam­py­rer som po­pu­lär­kul­tu­rellt te­ma för­knip­par vi i dag främst med Bram Sto­kers Dracu­la från 1897 med för­ny­ad svensk ak­tu­a­li­tet ge­nom Victo­ria Bo­ri­so­va-ol­las ope­ra. Men vam­py­rer var kul­tu­rell var­dags­rek­vi­si­ta re­dan i bör­jan av 1800-ta­let, då det råd­de skräck­ro­man­tisk hög­kon­junk­tur. Ma­ry Shel­ley skrev sin ro­man om Fran­kenste­in, och djä­vu­len fick ar­be­ta för hög­tryck in­om de fles­ta gen­rer, från de enk­las­te skil­ling­tryck till Go­et­hes Faust. In­te minst vam­py­rer var po­pu­lä­ra. Få har över­levt, men för svensk del finns ett ly­san­de ex­em­pel i Carl Jo­nas Lo­ve Al­mqvists Amo­ri­na.

In­om ope­ran fick skräck­ro­man­ti­ken sitt främs­ta ut­tryck i We­bers Fris­kyt­ten med den mag­ni­fi­ka sce­nen i varg­klyf­tan. Marsch­ner var ju as­si­stent åt We­ber ett par år, och han tog de dju­pas­te in­tryck av sin be­und­ra­de chef vid ho­vo­pe­ran i Dres­den. Det mis­sar ing­en som lyss­nar till Vampyren. Re­dan i uver­ty­ren hör man hur Marsch­ner full­kom­ligt su­git i sig We­bers ton­språk. Så sug­gestiv som We­ber lyc­kas Marsch­ner ald­rig bli, trots att li­bret­tot tar ut skräck­sväng­ar­na mer i Vampyren än i Hans Heiling. Den högst obe­hag­li­ge Lord Rut­h­ven hin­ner su­ga li­vet ur två oskyl­di­ga unga flic­kor, in­nan den tred­jes egent­li­ga fäst­man i sista stund brä­dar den de­mo­nis­ke lor­den och bry­ter hans makt ge­nom att in­för allt fol­ket ut­bris­ta ”di­es Scheu­sal hi­er ist ein Vam­pir!”.

För oss i vår tid, här­da­de av blo­di­ga skräck­film­sef­fek­ter som vi är, kan ett verk som Marsch­ners Vampyren te sig be­sked­ligt och na­ivt, men med li­tet fan­ta­si är det lätt att fö­re­stäl­la sig vil­ket starkt in­tryck ver­ket kun­de gö­ra på en publik som sak­na­de vår tids po­pu­lär­kul­tu­rel­la ret­ning­ar. Och även om Marsch­ner hål­ler sig in­om kon­ven­tio­nel­la ra­mar har Vampyren dra­ma­tiskt flyt och är oav­bru­tet me­lo­diskt till­ta­lan­de.

Re­dan året ef­ter Vampyren har näs­ta Marsch­ne­ro­pe­ra pre­miär i Leip­zig, Der Temp­ler und die Jü­din (Tem­pel­rid­da­ren och ju­din­nan). Ock­så den blir en fram­gång och år 1924 för­sök­te man i Ber­lin åter­uppli­va den i en be­ar­bet­ning av Hans Pfitz­ner, men det blev en en­gångs­fö­re­te­el­se. Av Marsch­ners tolv ope­ror har en­dast Vampyren och Hans Heiling nått mo­dern publik.

År 1831 ut­nämns Marsch­ner till hov­ka­pell­mäs­ta­re i Han­no­ver, där han i han­den får ett li­bret­to av Edu­ard Dev­ri­ent om jor­dan­den

Hans Heiling. Ef­ter suc­cépre­miä­ren på Ber­li­ner Hoft­hea­ter, blir Marsch­ner den sto­re ope­ra­ton­sät­ta­ren för da­gen. Bland an­nat er­bjuds han ställ­ning­en som dansk hov­ka­pell­mäs­ta­re ef­ter att 1836 ha di­ri­ge­rat sin ope­ra i Kö­pen­hamn. Han är loc­kad men hål­ler fast vid Han­no­ver trots säm­re eko­no­mis­ka vill­kor. Dans­ke kung­en för­lä­nar ho­nom än­då Dan­nebrogor­den.

Hans Heiling kom så små­ning­om ock­så till Sve­ri­ge och spe­la­des åt­ta gång­er på Kung­li­ga Ope­ran sä­song­en 1865/66. Den upp­sätt­ning­en togs upp igen ett par gång­er 1906, då med John For­sell i ti­tel­rol­len. 1897 gavs ope­ran ock­så på Sto­ra Te­a­tern i Gö­te­borg. Vampyren nåd­de dä­re­mot ald­rig Sve­ri­ge och får så­le­des ef­ter 190 år sin svens­ka pre­miär på Läckö slotts­o­pe­ra den 15 ju­li i år.

In­te hel­ler i Tyskland har Marsch­ners ope­ror fått nå­gon rik­tig re­näs­sans, men Hans Heiling dy­ker upp ibland fast med gle­sa mel­lan­rum. År 2001 gjor­de en av de störs­ta tys­ka sce­ner­na, Deutsche Oper i Ber­lin, ett gott för­sök att re­ha­bi­li­te­ra ver­ket. Christi­an Thi­e­le­mann gav im­po­ne­ran­de glans åt Marsch­ners par­ti­tur, och en av Tyskland främs­ta ka­rak­tärs­ba­ry­to­ner Wol­f­gang Schö­ne ut­for­ma­de ett et­san­de skarpt por­trätt av ope­rans ob­sky­re hjäl­te.

He­in­rich Marsch­ner red på skräck­vå­gen un­der bi­e­der­mei­er­ti­den med si­na två sto­ra suc­cé­er Vampyren och Hans Heiling, men han lyc­ka­des in­te alls med si­na föl­jan­de ope­ror Kai­ser Adolph von Nassau, Aus­tin och Sangeskö­nig Hi­ar­ne oder das Tyr­fingschwert. Ef­ter nä­ra tju­go års kamp med hov­by­rå­kra­tin fick han i al­la fall sin för­sörj­ning som hov­ka­pell­mäs­ta­re slut­gil­tigt tryg­gad 1852. Men nu av­led ock­så hans tred­je hust­ru, och även sju av hans tio barn var dö­da. Mot slu­tet av sitt liv blev Marsch­ner täm­li­gen iso­le­rad. Det tys­ka mu­sik­li­vet glöm­de ho­nom gans­ka snabbt, men han hann gif­ta sig en fjär­de gång med en tret­tio år yng­re sång­ers­ka in­nan han pen­sio­ne­ra­des mot sin vil­ja 1859. Två år se­na­re av­led han 66 år gam­mal.

He­in­rich Marsch­ner till­hör in­te de sto­ra ope­ra­ton­sät­tar­na, men han är in­te hel­ler nå­gon av de rik­tigt små. Vi bör åt­minsto­ne hed­ra ho­nom som man­nen som lyc­ka­des fyl­la tom­rum­met mel­lan de två sto­ra W:na i den tys­ka ope­rans histo­ria. Lennart Bro­man­der

1

1. He­in­rich Marsch­ner. 2–5. Scen ur Hans Heiling, Thea­ter an der Wi­en, 2015. Foto: Hed­wig Pram­mer 6–7. Scen ur Vampyren, Grand Théâtre de Genè­ve, 2016. Foto: Ma­ga­li Dou­ga­dos 8–9. Scen ur Vampyren, Thea­ter Kob­lenz, 2017. Foto: Matt­hi­as Baus 10. Ko­stymskis­ser till upp­sätt­ning­en på Läckö slotts­o­pe­ra. Il­lust­ra­tion: Paul Gar­berg

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.