SISTA ORDET

Tidskriften OPERA - - Innehåll - Eb­ba Witt-bratt­ström

Eb­ba Witt-bratt­ström fun­de­rar över fe­no­me­net Bir­git Nils­son och sys­ter­ska­pets makt.

Un­der en be­svär­lig tid i mitt liv smet jag of­ta iväg till Stock­holmso­pe­ran för att på lyss­nar­plats tan­ka kul­tu­rens op­ti­ma­la livs- och kvin­no­kraft. Jag minns sär­skilt Puc­ci­nis Flic­kan från Väs­tern, där Ni­na Stem­me sjöng sa­loon­vär­din­nan som räd­da­de sin äls­ka­de från gal­gen med pi­stol i hand. Där satt jag och njöt, kväll ef­ter kväll. Helt skam­löst.

Li­ka­dant med Tris­tan och Isol­de, Tu­ran­dot, och Salo­me! Jag slog mig in minst sju gång­er på Salo­me, och där Ni­na Stem­me sjöng om att kys­sa Jo­han­nes, ere­mi­ten som av­vi­sat hen­ne, och där­för hals­hug­gits (det är Oscar Wil­des sto­ry, in­te min). Ni­na Stem­me, som i år får det in­ter­na­tio­nel­la pri­set-pri­set i no­bel­klass, nej mu­sik skul­le jag skri­va. Men in­te så fel, för Bir­git Nils­son-pri­set är på näs­tan nio mil­jo­ner, och kom­mer fram­gent att de­las ut av en kung­lig aka­de­mie som ef­ter me­too stä­dat upp i sex­ismen och dess­utom be­hål­lit sin kvinn­li­ga stän­di­ga sek­re­te­ra­re. Jag ta­lar för­stås om Mu­si­ka­lis­ka Aka­de­mi­en.

Jag goog­lar på Bir­git Nils­son, får upp 2 680 000 träf­far. Fan far i mig och jag goog­lar vi­da­re på hen­nes hund­ra­år­s­kol­le­ga Ing­mar Berg­man: 330 000 träf­far. I det per­spek­ti­vet kan man häp­na över SVT:S kul­tur­mans­fros­sa på Ing­mar, in­te minst hans magknip och ”dä­mo­ner” sa­lu­förs som märk­vär­dig­he­ter. Visst, jag äls­kar Sce­ner ur ett äk­ten­skap, tack för den, men mer tack­näm­ligt är att SVT sat­sat så myc­ket på kul­tur­kvin­nan Bir­git, en av allt att dö­ma så stör­re världs­kän­dis än Ing­mar!

Ope­ra, in­vän­der ni, kan in­te kon­kur­re­ra med (svår) film. Hm, tror in­te det är så en­kelt. Bir­git var myc­ket mer folk­lig, liksom ope­ra är, när den får chan­sen, check Ita­li­en. Och i dag, med full­sat­ta bi­o­sän­da föreställningar över he­la Sve­ri­ge, är vi snart ock­så där.

No of­fen­se, men Berg­mans mull­ran­de tar­mar har in­te en chans när världs­kän­di­sen Nils­son tar ton. Och in­te hel­ler när hen­nes sym­bo­lis­ka dött­rar öpp­nar mun­nen. Som på Gö­te­borgso­pe­rans mag­ni­fi­ka hyll­nings­kon­sert på Bir­git Nils­sons hund­ra­års­dag den 17 maj, som ock­så var tv-sänd. Har Berg­man ge­ne­re­rat så många sym­bo­lis­ka sö­ner, tän­ker jag hä­diskt. Ett man­ligt snil­le är sig själv nog, men ett snil­le i La Nils­sons klass har som den bond­dot­ter hon var göds­lat. Skör­den är stor: Ni­na Stem­me, Ka­ta­ri­na Da­lay­man, Eli­sa­bet Strid, Iré­ne The­o­rin, Ann­louice Lögd­lund, An­na­le­na Pers­son och stjärn­skot­tet Christi­na Nils­son. Med ra­se­ri, smär­ta och li­del­se sjöng de Bir­git Nils­sons paradrol­ler: den äre­gi­ri­ga La­dy Mac­beth, den lag­löst äls­kan­de Ai­da, den hämnd­gi­ri­ga Elekt­ra, den ståt­li­ga Brünn­hil­de (som stör­tar gud­a­pat­ri­ar­ka­tet!), den livs­far­ligt kå­ta Salo­me, Isol­de i sin or­gas­mis­ka döds­a­ria. Ic­ke att för­glöm­ma me­too-prin­ses­san Tu­ran­dot, som lå­ter hals­hug­ga si­na fri­a­re (Puc­ci­nis sto­ry, in­te min) som hämnd för att hen­nes an­mo­der våld­togs och mör­da­des. Och som kro­nan på ver­ket: världs­so­pra­ner­nas fram­fö­ran­de av Val­ky­ri­e­rit­ten som en hyll­ning till sys­ter­ska­pets makt. Jag tror möj­li­gen Wag­ner ro­te­ra­de obe­kvämt i sin grav. Vad Berg­man gjor­de i sin vill jag in­te ens fö­re­stäl­la mig.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Denmark

© PressReader. All rights reserved.