Åbo Underrättelser

Ned­to­nat om fa­milj i kris

- Bror Rönn­holm

BOKEN. Ann-So­fi Carls­son gjor­de en in­tres­sant de­but 2015 med no­vell­sam­ling­en ”Jag und­rar hur det känns att fal­la fritt”. I den ingick ock­så den text som gav hen­ne förs­ta pri­set i Sol­veig von Schoultz-täv­ling­en två år ti­di­ga­re.

I tju­gotvå kor­ta no­vel­ler möt­te man barn och vux­na som på oli­ka sätt upp­lev­de van­triv­sel och främ­ling­skap i till­va­ron, por­trät­te­ra­de på det klas­siskt låg­mäl­da no­vell­manér som fo­ku­se­rar på upp­le­vel­se och yta och lå­ter spric­kor och un­der­text ska­pa den nöd­vän­di­ga spän­ning­en.

Det var skick­ligt gjort, ock­så om ba­lan­sen in­te fun­ge­ra­de li­ka op­ti­malt i al­la be­rät­tel­ser. MYC­KET AV te­ma­ti­ken – och grep­pet – kan kän­nas igen när Carls­son nu gett ut sin förs­ta ro­man. Ti­teln är ”Ing­et har hänt”, en ti­tel som väl när­mast syf­tar på stra­te­gin att hål­la fa­sa­den ut­åt och so­pa pro­ble­men un­der mat­tan, men som nog kan tän­kas ha gil­tig­het ock­så på and­ra plan.

Ro­ma­nen är en upp­växt- och fa­mil­jeskild­ring, där man får föl­ja lil­la­sys­ter El­vi­ra från da­gis­ål­dern fram tills dess hon stu­de­rat någ­ra år i Åbo.

Den punkt från vil­ken be­rät­ta­ren blic­kar bak­åt är en vintrig bil­färd till upp­växt­mil­jön i Va­sa för att del­ta i barn­väl­sig­nel­sen för sto­ra­sys­ter Oli­vi­as först­föd­da. Då är det se­na­re hälf­ten av 90-ta­let och El­vi­ra har ett spruc­ket för­hål­lan­de ba­kom sig, men bor ock­så för förs­ta gång­en i egen lä­gen­het. DET ÄR ING­EN har­mo­nisk fa­milj som skild­ras. För­äld­rar­na grä­lar egent­li­gen in­te, men stäm­ning­en är in­te den bäs­ta och blir ef­ter hand allt säm­re, för­stärk­ta av eko­no­mis­ka pro­blem och pap­pans väx­an­de drag­ning till flas­kan.

Vid ti­den för El­vi­ras stu­dent­skriv­ning­ar spric­ker det se­dan to­talt, dess­utom un­der rätt dra­ma­tis­ka for­mer, vil­ket får fa­dern att fram­stå i allt an­nat än smick­ran­de da­ger.

Det är en svår smäll för El­vi­ra, som är pap­pas flic­ka, och som i sin ge­stalt­ning av den sor­di­ne­ra­de ”makt­kam­pen” mel­lan för­äld­rar­na lå­ter ho­nom fram­stå i klart po­si­ti­va­re ljus. Följ­den är en kris, som bl.a. sät­ter spår i stu­dent­skriv­ning­ar­na. FÖR­HÅL­LAN­DET mel­lan syst­rar­na bil­dar nå­got av en egen tråd i be­rät­tel­sen.

Oli­via är den duk­ti­ga flic­kan som får sti­pen­di­er i sko­lan, men ock­så den som i sin per­fek­tio­nism dras till svart­vi­ta möns­ter och som an­kla­gar och stäl­ler krav på sin om­giv­ning. El­vi­ra fram­står som den me­ra em­pa­tis­ka av de två, bl.a. i för­hål­lan­det till mor­mo­dern.

Oli­via är mam­mas flic­ka och i fa­mil­jen kän­ner sig El­vi­ra of­ta un­dans­kuf­fad och orätt­vist be­hand­lad, tyc­ker sig in­te få sam­ma stöd och rät­tig­he­ter som sys­tern.

Sam­ti­digt har hon ett näs­tan tvångs­mäs­sigt be­hov att föl­ja sto­ra­sys­tern i spå­ren, det må sen gäl­la barn­do­mens le­kar och se­na­re t.ex. mo­tions­i­vern och det fri­kyrk­li­ga en­ga­ge­mang­et. MENMÖNSTRE­T är ingalun­da en­ty­digt. Det finns ock­så en pro­test hos El­vi­ra, en ofo­ku­se­rad vil­ja till själv­stän­dig­het, som i barn­do­men kun- de ytt­ra sig på ett li­te avigt sätt, men som un­der stu­di­e­ti­den gör att hon förmår gö­ra ett par re­so­lu­ta för­änd­ring­ar i sin livs­si­tu­a­tion.

Trots det ver­kar hon fort­sät­ta att se sig själv som en osjälv­stän­dig med­lö­pa­re. Med risk att jag på den här punk­ten lu­rats av det ned­skru­va­de be­rät­tar­grep­pet, tyc­ker jag mig se en klyf­ta mel­lan be­rät­ta­rens själv­bild och age­ran­de, nån­ting som är bå­de in­tres­sant och me­nings­bä­ran­de.

Så när El­vi­ra öpp­nar dör­ren för att del­ta i fa­mil­je­fes­ten, och åter­se sin pap­pa, så har de­fi­ni­tivt någon­ting hänt. Där­e­mot ver­kar den do­mi­ne­ran­de sto­ra­sys­tern, som bil­dat fa­milj med sin ton­års­kär­lek, ha an­pas­sat sig till rå­dan­de nor­mer och i hög­re grad le­va vi­da­re som om ing­et har hänt. SOM RO­MAN be­trak­tad känns ”Ing­et har hänt” dessvär­re li­te ofär­dig.

I själ­va ver­ket är Carls­sons två böc­ker en på­min­nel­se om hur svårt det kan va­ra att gå från det lil­la for­ma­tet till det sto­ra; hur spe­let mel­lan del och hel­het, yta och un­der­text krä­ver and­ra grepp och ut­tryck när be­rät­tel­sen blå­ses upp till 200 si­dor.

Nu blir det ald­rig rik­tigt flyt i be­rät­tel­sen och det finns egent­li­gen väl­digt li­te som hål­ler liv i ny­fi­ken­he­ten och dri­ver be­rät­tel­sen fram­åt. Ro­ma­nens per­son­gal­le­ri känns ock­så li­te tunt och ma­gert. PER­SO­NER­NA är som ty­per vis­ser­li­gen skild­ra­de på ett träf­fan­de sätt, lik­som kom­mu­ni­ka­tio­nen dem emel­lan, men gär­na ha­de jag sett li­te me­ra av kom­pli­ka­tion och för­djup­ning.

Skift­ning­ar i de­taljtät­het och tem- po ger ock­så bil­den av att se­pa­rat skriv­na av­snitt har fo­gats in ut­an att rik­tigt ha an­pas­sats till om­giv­ning och hel­het.

Det är synd att Carls­son in­te gett sig tid att job­ba me­ra med ma­nu­set (och att för­la­get in­te ta­git tag i det), ef­tersom ge­ne­ra­tions­ba­se­ra­de be­rät­tel­ser från oli­ka so­ci­a­la mil­jö­er i Svensk­fin­land all­tid har sin giv­na plats och sitt in­tres­se. Ka­pa­ci­te­ten har hon ju.

 ??  ?? ANN-SO­FI CARLS­SON.
ANN-SO­FI CARLS­SON.
 ??  ?? PAP­PAS FLIC­KA. Ann-So­fi Carls­sons förs­ta ro­man lå­ter en stu­dent min­nas sin upp­växt i en splitt­rad fa­milj.
PAP­PAS FLIC­KA. Ann-So­fi Carls­sons förs­ta ro­man lå­ter en stu­dent min­nas sin upp­växt i en splitt­rad fa­milj.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland