En mörk men var­sam sa­ga om fram­ti­den och oss

Åbo Underrättelser - - KULTUR - Ann-Christine Snic­kars ann-christine.snic­kars@au­me­dia.fi

BOKEN. Om­slags­bil­den till ”Scan­do­ra­ma”, en dysto­pisk gra­fisk be­rät­tel­se av Han­ne­le Mi­kae­la Ta­i­vas­sa­lo och Cat­he­ri­ne Any­an­go Grü­ne­wald, vi­sar en djup brunnlik­nan­de bak­gård. Där står en vit katt, kas­tar en lång skug­ga som ock­så har ögon som ly­ser. El­ler så är det två kat­ter. Och ett fäng­el­se.

Bil­der­na i be­rät­tel­sen kan va­ra just så mång­ty­di­ga, el­ler så läm­nar de så li­te in­for­ma­tion ifrån sig som möj­ligt. De är håll­na i en be­härs­kad gråska­la, med plats för åter­kom­man­de blå de­tal­jer, som ac­cen­ter i be­rät­tel­sen, som li­te ljus, li­te hopp, möj­ligt­vis. BE­RÄT­TEL­SEN ut­spe­lar sig i Ne­oScan­dia där seg­re­ge­ring är led­or­det. De gam­la skan­di­na­vis­ka hu­vud­stä­der­na tycks ha sti­li­se­rat si­na namn hos fly­get, de he­ter till ex­em­pel STOHOME och HELSINGY CI­TY. In­stink­tivt skri­ver man nam­nen med ver­sa­ler. Det fö­re det­ta Fin­lands ti­di­ga­re hu­vud­stad är or­ten för dem som ing­et hopp har.

På vil­ka grun­der man de­las in i lyc­ka­de och lo­sers blir in­te rik­tigt klart, men be­rät­tel­sens central­fi­gur Mis­s­kat är dömd från föd­seln. Hon är hy­brid, till en del män­ni­ska, en del katt, Ho­mo Fe­li­nus. I be­rät­tel­sen får hon ett upp­drag, hon ska es­kor­te­ra ett tvil­ling­par, åt­skil­da si­a­me­sis­ka tvil­ling­ar, bort från Ark­tis. På sista upp­sla­get där be­rät­tel­sen får ett gans­ka ab­rupt slut är det de som får störst ut­rym­me. VAD SOM RIK­TIGT sker blir man in­te all­de­les klok på, men som lä­sa­re ska man in­te lå­ta sig skräm­mas av det. Det är oron och otrygg­he­ten och ovetska­pen som är be­rät­tel­sens kär­na – och det är käns­lor man in­te be­hö­ver hop­pa till en fram­tids­skild­ring för att iden­ti­fi­e­ra. Vi le­ver mitt i dem nu.

As­so­ci­a­tio­ner­na går till den kras­sa och grym­ma be­hand­ling­en av asyl­sö­kan­de och till det sys­te­ma­tis­ka fram­stäl­lan­det av en ny klass ut­stöt­ta, fat­ti­ga och ar­bets­lö­sa, som till ex­em­pel vårt land gör sig skyl­digt till. Ge­men­samt för sam­häl­len som gör så är en allt­mer lik­gil­tig män­ni­sko­syn. Hur det är att le­va i en så­dan at­mo­sfär läc­ker ut ur bil­der­na. ”SCAN­DO­RA­MA” är spe­ci­ell ock­så för att det in­te ger ifrån sig allt vid en förs­ta läs­ning, men man kan blädd­ra till­ba­ka, ta om. Per­so­ner­na på bil­der­na är of­ta teck­na­de lik­som di­stan­se­rat, med an­lets­drag som är igen­känn­ba­ra, men in­te allt­för dis- tink­ta. Det lig­ger en sorts var­sam­het och kär­leks­full­het i den sor­tens penn­fö­ring.

Per­son­teck­ning­en är luf­tig, men bild­be­hand­ling­en är kon­cen­tre­rad, ibland till och med kom­pri­me­rad. Vis­sa si­dor och upp­slag är full­prop­pa­de med bildru­tor, and­ra har en en­da vy. Det upp­står en oför­ut­säg­bar rytm i dem, ett un­dangli­dan­de, som ock­så kan va­ra en sorts mot­stånd. ETT MO­TIV I be­rät­tel­sen är just mot­stånd. Be­rät­tel­sens ”gol­den boy”, som har till­trä­de till STOHOME, sä­ger ef­ter en öm scen (som till stör­re de­len ut­spe­lar sig ut­an­för de be­skur­na bildru­tor­na): ”Jag skul­le vil­ja va­ra en del av dem. Som du. Gö­ra mot­stånd. Hit­ta spric­kor i grän­ser­na. Hjäl­pa. Men de vill in­te ha mig. ”

Tex­ten är näs­tan mer spar­sma­kad än bil­der­na, nå­got som man tar till sig i för­und­ran, ef­tersom Han­ne­le Mi­kae­la Ta­i­vas­sa­lo är en sär­skilt språk­ligt ori­en­te­rad för­fat­ta­re, en flö­dig skri­bent. Det är som om hon ex­pe­ri­men­te­ra­de sig fram till mins­ta möj­li­ga an­tal ord. Det upp­står ock­så en stark spän­ning i det åter­håll­na. Det för­ank­ras i be­rät­tel­sen, i de gåt­ful­la tvil­ling­ar­na som är väl­digt tyst­låt­na. De sä­ger ing­et om de ing­et har att sä­ga, sä­ger de. MANKÄNNERÄNDÅ att ”Scan­do­ra­ma” har en viss släkt­skap med Ta­i­vas­sa­los se­nas­te ro­man ”In Tran­sit”, som för all del är ord­rik, men som är upp­bru­ten i gans­ka av­grän­sa­de ver­ba­la bil­der. Det finns ock­så en svä­van­de in­åt­vänd stäm­ning som är ge­men­sam, fastän den skriv­na ro­ma­nen in­te är en li­ka ex­pli­cit mörk sa­ga.

Av Cat­he­ri­ne Any­an­go Gru ne­walds pen­na finns ock­så en gra­fisk tolk­ning av Jo­seph Con­rads ro­man ”Mörkrets hjär­ta” i en text­be­ar­bet­ning av David Za­ne Mai­rowitz. Den ges ut på svens­ka på det väl­kän­da se­ri­e­för­la­get Epix i vår. Att man skul­le hit­ta hen­ne där, i det klas­sis­ka av­klä­dan­det av ko­lo­ni­a­lis­men, känns helt lo­giskt.

Per­son­teck­ning­en är luf­tig, men bild­be­hand­ling­en är kon­cen­tre­rad, ibland till och med kom­pri­me­rad. Vis­sa si­dor och upp­slag är full­prop­pa­de med bildru­tor, and­ra har en en­da vy. Det upp­står en oför­ut­säg­bar rytm i dem, ett un­dangli­dan­de, som ock­så kan va­ra en sorts mot­stånd.

MÖRK SA­GA. Cat­he­ri­ne Any­an­go Grü­ne­walds bil­der i den gra­fis­ka be­rät­tel­sen ”Scan­do­ra­ma” är håll­na i en be­härs­kad gråska­la med spar­sam­ma in­slag av blått. Tex­ten är av Han­ne­le Mi­kae­la Ta­i­vas­sa­lo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.