De dol­da bo­stä­der­na

Åbo Underrättelser - - LEDARE - Hen­rik Oth­man Le­da­re i Ös­ter­bot­tens Tid­ning May Wik­ström Le­da­re i Kyrk­pres­sen

BOSTADSPRISERNA i Åbo be­räk­nas sti­ga med 1,5 pro­cent i år. Den pro­gno­sen gav fas­tig­hets­för­med­lings­bo­la­get Ki­in­te­i­stö­maail­ma ti­di­ga­re i år.

Det in­ne­bär att Åbo hör till de stä­der där upp­gång­en är som star­kast, om man nu kan kal­la 1,5 pro­cent för nå­got ”starkt”. Det kne­pi­ga är ock­så att ett ge­nom­snitt in­te sä­ger myc­ket om mark­na­den, så­dan som den upp­levs av män­ni­skor den som vil­la säl­ja sitt hem el­ler kö­pa ett. PRISSTEGRINGSPROGNOSEN känns rentav väl­digt låg, då man be­ak­tar att in­fla­tio­nen lig­ger på 0,8 pro­cent och Åbo och he­la re­gi­o­nen upp­le­ver en kraf­tig in­flytt­ning. Åbo fick ju ny­li­gen ju­ste­ra upp­åt si­na till­växt­pro­gno­ser, de som re­dan pe­ka­de upp­åt.

Det skul­le va­ra in­tres­sant att se hur den stads­dels­spe­ci­fi­ka ut­veck­ling­en ser ut i Åbo i år. Sta­tistik­cen­tra­lens upp­gif­ter för hög­hus­bo­stä­der sig­na­le­ra­de ifjol hös­tas en myc­ket kraf­ti­ga­re upp­gång än Ki­in­te­i­stö­maail­mas mo­de­ra­ta 1,5 pro­cent för i år. ÅBOPRISERNA KAN fort­fa­ran­de kal­las lå­ga. Det ge­nom­snitt­li­ga kvadrat­me­ter­pri­set i en gam­mal hög­hus­bo­stad i Åbo var i au­gusti 1961 eu­ro i Åbo – då ge­nom­snit­tet för he­la lan­det var klart hög­re, 2321 eu­ro.

I det öv­ri­ga Fin­land, det som in­te omfattar hu­vud­stads­e­re­gi­o­nen, var det ge­nom­snitt­li­ga kvadrat­me­ter­pri­set 1708 eu­ro.

Åbo­bo­stä­der­na lig­ger allt­så mel­lan he­la lan­dets ge­nom­snitt och det­ta öv­ri­ga stag­na­tions-Fin­land. Det är näs­tan så att man kun­de sä­ga att många bo­stä­der säljs på re­a­pris här. EN BIDRAGANDE or­sak till den mo­de­ra­ta pris­ut­veck­ling­en hand­lar sä­kert om de­mo­gra­fi, be­folk­nings­ut­veck­ling­en.

Där som fle­ra and­ra stä­der – sär­skilt de som ti­di­ga­re var mind­re än Åbo – har vux­it, mins­ka­de befolkningen i Åbo 1975–1990.

Åbo var en ut­flytt­nings­re­gi­on så sent som 2004–2005 och 2007.

Ut­veck­ling­en har ock­så om­fat­tat Åbos gran­nar. Den del av befolkningen som är i ål­dern 15–64 år mins­ka­de 2008–2015 i Åbo och kranskomun­ner­na. Med de här upp­gif­ter­na i åtan­ke är det in­te helt fel att sä­ga att Åbo be­folk­nings­mäs­sigt sett har va­rit nå­got av en ab­nor­mi­tet i söd­ra Fin­land. DET ÄR SAN­NO­LIKT al­la de här bak­grunds­fak­to­rer­na som nu bi­drar till en för­sik­tig pris­ut­veck­ling. Och det är ba­ra bra, för många av de ny­in­flyt­ta­de kom­mer hit för jobb som är i lö­ne­klas­ser som i viss mån be­grän­sar möj­lig­he­ter­na att kö­pa eget.

Det som vi in­te vill se är sam­ma ut­veck­ling som i hu­vud­stads­re­gi­o­nen, där många med låg­lö­neyr­ken får sö­ka sig pe­ri­fe­ra hem på plat­ser som in­ne­bär hor­rib­la pend­lings­av­stånd. DET KAN OCK­SÅ fin­nas yt­ter­li­ga­re ett ele­ment, ett som är svårt att be­vi­sa, men som kan ha en roll. Det finns sä­kert en hel del äld­re Åbo­bor som bor el­ler har bott i en stor bo­stad, men som nu be­hö­ver nå­got an­nat.

Des­sa bo­stä­der ut­gör en be­ty­dan­de ex­tra bo­stads­vo­lym ut­ö­ver allt det nya som byggs, en bo­stads­vo­lym som sä­kert ock­så kan bi­dra till att häm­ma pris­ut­veck­ling­en. Det här gör det lät­ta­re för unga som bil­dar fa­milj att by­ta upp sig till nå­got stör­re – vil­ket i sin tur mins­kar tryc­ket på mark­na­den för mind­re bo­stä­der. ÅBO UPP­LE­VER OCK­SÅ sam­ma trend som i hu­vud­stads­re­gi­o­nen: unga barn­fa­mil­jer flyt­tar in till ur­ba­na mil­jö­er.

”Nu vill fa­mil­jer­na bo nä­ra ser­vice och kol­lek­tiv­tra­fik istäl­let för att tving­as skaf­fa två bi­lar”, sa­de Pek­ka Vu­o­ri, pro­jekt­chef och fors­ka­re vid Helsing­fors stads fak­ta­cen­tral, i en in­ter­vju för Yle re­dan 2016.

El­ler för att ci­te­ra en le­da­re i Turun Sa­no­mat (11.5): ”Rikt­ning­en är från en­fa­miljs­hus till hög­hus, från för­or­ter till cent­rum.” I BÄS­TA FALL le­der det här till en slags nor­ma­li­se­ring: Förr var det mer liv i stads­kvar­te­ren, så när unga nu flyt­tar in­åt, blir det kans­ke mer som ”förr”.

Den svå­ra frå­gan är hur många nya bo­stä­der det kom­mer att be­hö­vas. Vid si­dan av al­la helt nya bo­stads­kvar­ter kom­mer det sä­kert att fin­nas be­hov av kom­plet­te­ran­de bo­stads­pro­duk­tion i de kvar­ter och stads­de­lar som kans­ke har slum­rat nå­got.

Här kom­mer de re­dan verk­sam­ma hus­bo­la­gen in. Det finns en nisch där de kun­de bi­dra med bo­stads­vo­lym, på ett sätt som skul­le gyn­na de nu­va­ran­de bo­stads­ä­gar­na. Vis­sa hus­bo­lag för­val­tar tomt­mark där det kan fin­nas plats för ett ny­byg­ge, and­ra hus­bo­lag har fas­tig­he­ter som kun­de för­sto­ras och byg­gas om. En så­dan in­ve­ste­ring skul­le ge in­täk­ter som i sin tur kun­de an­vän­das för ex­em­pel­vis fa­sad- el­ler rör­re­pa­ra­tio­ner (och på så vis hål­la hus­bo­la­gets skuld­bör­da på vet­tig ni­vå). På and­ra or­ter finns det till och med hus­bo­lag som har ri­vit si­na hus och lå­tit upp­fö­ra nya och stör­re på sam­ma plats. De gam­la in­vå­nar­na har på så vis fått helt nya hem för ett to­talpris som knappt ha­de räckt till att to­tal­sa­ne­ra det gam­la hu­set.

Det sista ex­emp­let är för­stås ra­di­kalt, men fun­ge­rar som en bra på­min­nel­se för sty­rel­ser­na i hus­bo­lag: Finns det en möj­lig­het att ut­nytt­ja tomt och hus på ett helt nytt sätt? Den här dol­da bo­stads­vo­ly­men kun­de bi­dra in­te ba­ra till en fort­satt sund pris­ut­veck­ling men ock­så ge mer liv i många Åbo­kvar­ter. RÄDSLA. Var­gen har de se­nas­te må­na­der­na vi­sat sig i vå­ra byg­der på ett sätt vi in­te upp­levt un­der fle­ra man­såld­rar. Räds­lan är be­grip­lig. Vild­dju­ret var­gens nor­ma­la hem­vist är de dju­pa sko­gar­na, in­te nä­ra tätt be­bod­da om­rå­den. Vi ska re­spek­te­ra räds­lan, vårt för­hål­lan­de för var­gen ska in­te sty­ras av den som sit­ter tryggt i en lä­gen­het i Röd­ber­gen el­ler Berg­häll.

Myn­dig­he­ter­nas val­hän­ta age­ran­de och up­pen­ba­ra oför­stå­el­se för den rädsla män­ni­skor kän­ner gö­der kon­spi­ra­tions­te­o­ri­er och pro­vo­ce­rar män­ni­skor att ta la­gen i eg­na hän­der.

Sam­ti­digt är finns det skäl att sät­ta var­gen in i ett stör­re sam­man­hang. Var­gen är långt ifrån det far­li­gas­te dju­ret i den fin­länds­ka fau­nan.

En varg har in­te dö­dat en män­ni­ska i Fin­land se­dan 1800-ta­let. Det in­ne­bär in­te att var­gen in­te skul­le va­ra po­ten­ti­ellt far­lig, men räds­lan för var­gen ska stäl­las mot kal­la fakta om vil­ka djur som dö­dat flest män­ni­skor de se­nas­te de­cen­ni­er­na. KYRKOMÖTET. I fjol läm­na­de en rad kyr­komö­tesom­bud in ett ini­ti­a­tiv med upp­ma­ning att lö­sa kyr­kans dju­pa äk­ten­skaps­kris ge­nom att tillå­ta två pa­ral­lel­la sy­ner på äk­ten­ska­pet.’ (...) Nu har ini­ti­a­ti­vet har­vats ige­nom det kyrk­li­ga by­rå­kra­tis­ka ma­ski­ne­ri­et. Härom­vec­kan höll kon­sti­tu­tions­ut­skot­tet sitt sista mö­te om sa­ken. Sno­pet nog tycks he­la ini­ti­a­ti­vet för­fal­la, om det blir som ut­skot­tet för­or­dar. Ef­ter fem­tio si­dors ar­gu­men­te­ring stan­nar ut­skot­tet för att gö­ra – ingen­ting. (...) Nu sät­ter ut­skot­tet tum­men ner ut­an att ge nå­got al­ter­na­tiv, och ut­an att sä­ga nå­got om vä­gen fram­åt. Det kan rentav ses som oan­sva­rigt. Vad man än tror, tyc­ker och tän­ker bor­de det va­ra up­pen­bart att det in­te går att fort­sät­ta så här. Hur många fler per­son­li­ga be­svi­kel­ser, dub­bel­stan­dar­der, dub­bel­liv och öpp­na präst­my­te­ri­er mås­te vi upp­le­va in­nan kyr­kan sä­ger rentut hur den ska ha det – och tar kon­se­kven­ser­na av det be­slu­tet?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.