Er­ik An­ders­son

Åbo Underrättelser - - SOLSIDAN -

Pro­fes­sorn, sångar­bro­dern, dik­ta­ren med me­ra Er­ik Vil­helm An­ders­son (1948-2018) fick läm­na det jor­dis­ka den 21 april 2018 ef­ter en läng­re tids sjuk­dom. Än­da se­dan stu­di­e­ti­den har kör­sång­en be­tytt väl­digt myc­ket för ho­nom. Det sista egent­li­ga sång­fram­trä­dan­det han fick va­ra med om var fram­fö­ran­det av mässan ”Se Män­ni­skan” i Jo­ma­la kyr­ka i slu­tet av ok­to­ber se­nas­te år. Tex­ten till mässan ha­de han själv skri­vit och mu­si­ken ha­de Ju­ha­ni Haa­pa­sa­lo kom­po­ne­rat. Det var ett be­rö­ran­de fram­fö­ran­de, ty många av oss såg att han käm­pa­de till det yt­ters­ta för att få va­ra med om det i den kyr­ka där hans mor­far en gång va­rit kyr­ko­her­de.

Er­ik An­ders­son föd­des den 2 feb­ru­a­ri 1948 i Fin­ström, Åland. Ef­ter av­lagd stu­dentex­a­men vid Ålands Ly­ce­um år 1966 var många aka­de­mis­ka vägar öpp­na för den mångsidigt be­gå­va­de Er­ik. Han stan­na­de dock för språk­ve­ten­ska­pen och blev känd gram­ma­tik­fors­ka­re fram­för allt in­om svens­ka språ­ket. Hans stu­di­er avan­ce­ra­de snabbt och åren 1971-1977 var han forsk­nings­as­si­stent vid Fin­lands Aka­de­mi. Han dis­pu­te­ra­de vid Åbo Aka­de­mi 1977 på av­hand­ling­en ”Verb­fra­sens struk­tur i svens­kan: en stu­die i aspekt, tem­pus, tidsad­ver­bi­al och se­man­tisk räck­vidd”. Gäst­stu­di­er ha­de han ock­så bland an­nat i Gö­te­borg och i Ma­di­son, Wiscon­sin, åren 1971-72. Han var bi­trä­dan­de pro­fes­sor vid Åbo Aka­de­mi från år 1977 och be­ford­ra­des till or­di­na­rie pro­fes­sor i svens­ka språ­ket år 1991. Han gick i pen­sion år 2012.

An­ders­son har med­ver­kat i upp­gö­ran­det av ”Svens­ka Aka­de­mi­ens sto­ra gram­ma­tik” (1999) till­sam­mans med Ulf Te­le­man och Staf­fan Hell­berg. Vi­da­re har han själv skri­vit ”Gram­ma­tik från grun­den. En kon­cen­tre­rad svensk sats­lä­ra” 1993. Även run­skrift in­tres­se­ra­de ho­nom. Ar­ti­keln ”Tolk­ning­en av in­skrif­ten på rök­ste­nen” in­går i ”Att för­stå in­om hu­ma­nio­ra” re­di­ge­rad av René Got­hó­ni.

År 1979 fick han Hall­bergs­ka pri­set som ut­de­las av Svens­ka Lit­te­ra­tur­säll­ska­pet i Fin­land. Och 2010 er­höll han Folk­ting­ets för­tjänst­me- dalj för be­ty­dan­de per­son­lig in­sats i ar­be­tet för den svens­ka be­folk­ning­en och den svens­ka kul­tu­ren i Fin­land. År 2016 till­de­la­des han Svens­ka Aka­de­mi­ens språk­forskar­pris. Med­lem i Fins­ka Ve­ten­skaps­So­ci­e­te­ten blev han re­dan 1986. Han var ock­så mång­å­rig med­lem av sty­rel­sen för Don­ners­ka in­sti­tu­tet för re­li­gi­ons­hi­sto­risk och kul­tur­hi­sto­risk forsk­ning.

Dik­tan­det har präg­lat Er­ik An­ders­sons liv de se­nas­te år­tion­de­na fram­för allt so­net­ter­na, som han skri­vit i mång­tu­sen­tal. Prak­tiskt ta­get vil­ket var­dag­ligt men ock­så hög­tid­ligt te­ma som helst kun­de in­spi­re­ra ho­nom till en dikt. Fle­ra tid­ning­ar pub­li­ce­ra­de un­der fle­ra år hans so­net­ter. I Åbo Un­der­rät­tel­ser an­vän­de han sig av sig­na­tu­ren Evan­der och i Hufvud­stads­bla­det av E.V.A. På många and­ra håll pub­li­ce­ra­des ock­så hans dik­ter bland an­nat i den åländs­ka kyrk­li­ga års­skrif­ten San­ct Olof och i Fins­ka Ve­ten­skaps-So­ci­e­te­tens års­böc­ker. Sär­skilt minns jag hans in­tro­duk­tions­dikt vid en vår­kon­sert med pen­sio­när­skö­rer­na i Åbo då han på ett un­der­fun­digt sätt fick i sin dikt in prak­tiskt ta­get al­la sång­er som skul­le sjung­as. Det var en verk­ligt fin pre­sta­tion.

Pub­li­ce­ra­de dikt­sam­ling­ar är ”Or­den är ögon. Haiku-dik­ter” på Schild­ts 1983 och ”Fan­far i Hum. Aka­de­misk till­fäl­le­spo­e­si” 1998. Er­ik An­ders­son var myc­ket in­tres­se­rad av me­ta­fo­rer i språ­ket och har skri­vit om språk­mö­te i sjö­farts­skild­ring­ar samt i åländskt och fin­lands­svenskt lit­te­rärt språk. Han har va­rit ak­tiv i många or­ga­ni­sa­tio­ner för främ­jan­de av lit­te­ra­tur och dikt­ning.

An­ders­son var även med om språk­gran­sking­en av den se­nas­te of­fi­ci­el­la bi­be­lö­ver­sätt­ning­en till svens­ka. En ak­tiv in­sats har han gjort in­om hand­boks­ar­be­tet för den Evan­ge­lisk-lut­hers­ka kyr­kan i Fin­land. Hans upp­gift var att språk­grans­ka och fö­re­slå mo­der­na, gång­ba­ra for­mu­le­ring­ar för guds­tjänst­li­vet. Det var en upp­gift som han tog på fullt all­var. Det led­de ho­nom ock­så in på dju­pa te­o­lo­gis­ka och ve­ten­skaps­fi­lo­so­fis­ka frå­ge­ställ­ning­ar. Vi ha­de ibland myck- et djupgående dis­kus­sio­ner kring des­sa te­man. Här var hans sto­ra in­tres­se för na­tur­ve­ten­skap och kvant­fy­sik en spe­ci­ell in­gre­di­ens.

På det fin­lands­svens­ka kyrk­li­ga mu­sik­om­rå­det har Er­ik An­ders­son gjort sig känd som för­fat­ta­re till mäs­sor. Den förs­ta kom för drygt tio år se­dan: ”Vi fam­nas av din ska­pel­se” med mu­sik av Jan Hell­berg. Den har vi fram­fört vid fle­ra till­fäl­len. Den and­ra mässan ”Se Män­ni­skan” skrev han till Åbo­länds­ka kyr­ko­sång­s­kret­sens 60-årsjubileum 2016. Mu­si­ken är av Ju­ha­ni Haa­pa­sa­lo som nämnts. Tex­ten är myc­ket un­der­fun­dig och här har han till och med skri­vit en kort sats som kal­las pre­di­kan. Vid fram­fö­ran­det sjungs allt­så pre­di­kan. Han var ock­så ord­fö­ran­de för Åbo­lands svens­ka kyr­ko­sång­s­krets un­der fle­ra år. Fru­kost­klub­ben vid Åbo svens­ka för­sam­ling led­de han fram­gångs­rikt un­der en läng­re pe­ri­od.

När vi i vack­ras­te vår­tid får va­ra med om att sjunga Er­ik till gra­vens ro och vi­la är det med stor sorg och sak­nad vi gör det sam­ti­digt som vi är tack­sam­ma och glada över hans in­sat­ser in­om ve­ten­ska­pen och i kul­tur­li­vet. Fram­för allt tän­ker vi på de när­mas­te: hu­strun Ul­la och bar­nen Eri­ka, Petter och Karin. Många är de släk­ting­ar och vän­ner som kän­ner stor sak­nad.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.