Skrev bok om fis­keön

Jur­mo­bon Ag­ne­ta An­ders­son märk­te att ön ut­an­för Jur­mo be­höv­de en egen bok. Nu finns Sand­vik­haruns sä­song­fis­ke do­ku­men­te­rat.

Åbo Underrättelser - - ETUSIVU -

Ön Sand­vik­harun som hör till Jur­mo har knap­past fått många eg­na ru­bri­ker. Men i Åbo Un­der­rät­tel­ser av år­gång 1939 har det fun­nits en: ”Fis­ke­ko­jor på Sand­vik­harun ned­brän­da”.

Det var två hus av fem som brann ned helt, men de har byggts upp igen. FISKELÄGET Sand­vik­harun har fak­tiskt in­te för­änd­rats nämn­vart ge­nom åren, det är li­vet om­kring det som har änd­rat.

Och ing­en far läng­re ut på fis­ke på sön­dags­kväl­len för att fis­ka vec­kan lång och bo i en fis­ke­ko­ja på en karg ö. Det var ett hårt och sträv­samt liv.

Jur­mo­bon Ag­ne­ta An­ders­son ha­de fun­de­rat på allt det här ett tag.

– När jag in­såg att en av dem som kan yt­terskär­går­dens fis­ke­histo­ria, Utö­bon Gun­nar An­ders­son, skul­le fyl­la he­la 90 år be­stäm­de jag mig, Sand­vik­harun skul­le få en egen bok.

Bo­ken är så färsk att när ÅU be­sö­ker Jur­mo är det fle­ra som frå­gar Ag­ne­ta om den, men ing­en har än­nu läst den. Att An­ders­son är rätt per­son att frå­ga be­ror in­te en­bart på att hon är för­fat­ta­ren, hon är äga­ren till ön ock­så. MEN DET ÄR ett ägo­för­hål­lan­de av be­tyd­ligt se­na­re da­tum än sä­song­fis­kets ti­der, som främst på­gick un­der 1900-ta­lets för­ra del.

– När stor­skif­tet i Fin­land ha­de slut­förts blev Jur­mo oskif­tat. Ett par av grann­by­ar­na skif­ta­des un­der 1930-ta­let, men här gjor­des stor­skif­tet först i slutet på 1980-ta­let. He­la lan­da­re­a­len i byn skul­le de­las upp och hol­mar­na dis­ku­te­ra­des fli­tigt, men ing­en an­nan var in­tres­se­rad av Sand­vik­harun, be­rät­tar Ag­ne­ta An­ders­son. DET HEMMAN hon till­hör, Bon­das, fick Sand­vik­harun och Kalk­skär. Kar­ga öar ut­an an­nat än en fis­ke­ko­ja att sö­ka skydd i kan va­ra båt­gäs- tens mest ro­man­tis­ka be­söks­mål.

Men för Jur­mo­bor­na var öar med li­te skog be­tyd­ligt mer in­tres­san­ta.

– Det att skif­tet sked­de så sent här be­rod­de till en del på att Jur­mo­bor­nas sy­stem där de fy­ra går­dar­na äg­de och för­val­ta­de allt ge­men­samt, var så pass in­veck­lat att ing­en vil­le rö­ra i det på 30-ta­let.

– All mark var upp­de­lad så att går­dar­na vart fjär­de år fick slå hö, ploc­ka bär, skju­ta få­gel, ta va­ra på få­gel­ägg och så vi­da­re på en viss fjär­de­del, och följande år till­hör­de den lot­ten en an­nan gård. Vart fjär­de år kom man till­ba­ka till sam­ma stäl­le. Så här blev det pre­cis rätt­vist, ing­en äg­de mer bör­dig mark än en an­nan. I äng­en äg­de de fy­ra hem­ma­ne­na var fjär­de teg. DETHÄR för­kla­rar kanske nå­got om Fin­lands all­ra sista stor­skif­te. Går­dar­na, hem­ma­ne­na, på Jur­mo är fort­fa­ran­de i prin­cip fy­ra men ägar­na många fler.

Går­dar har de­lats upp och fle­ra har sålt mark till Forst­sty­rel­sen som spe­ci­ellt un­der 90-ta­let sat­sa­de på yt­terskär­går­den, mark fre­da­des och Skär­gårds­ha­vets na­tio­nal­park väx­te.

Det var un­der den ti­den Ag­ne­ta An­ders­son ock­så flyttade till­ba­ka till Jur­mo för gott. 1998 ha­de hon och Björn ”Nal­le” Lind­ström fär­dig­ställt det hus där de bor i dag.

– Till Sand­vik­harun far vi någ­ra gång­er i året. Var­je som­mar för­sö­ker vi gö­ra en ut­färd med barn och barn­barn och på hös­ten bru­kar vi se över vad som be­hö­ver re­pa­re­ras fö­re vin­tern. I BO­KEN OM Sand­vik­harun fram-

All mark var upp­de­lad så att går­dar­na vart fjär­de år fick slå hö, ploc­ka bär, skju­ta få­gel, ta va­ra på få­gel­ägg och så vi­da­re på en viss fjär­de­del, och följande år till­hör­de den lot­ten en an­nan gård.

kom­mer att Gun­nar An­ders­son för­de en gäst­bok till sin stu­ga på 1960-ta­let. I bo­ken har många skär­gårds­bor och kul­tur­per­son­lig­he­ter skri­vit ned nå­gon rad. Finns bo­ken kvar?

– Gäst­bo­ken fyl­ler 50 år i som­mar och lig­ger kvar i Al­skärs­hu­set. Be­sö- ka­re är väl­kom­na ba­ra de rör sig på na­tu­rens vill­kor, såsom att man tar hän­syn till fåg­lar­nas häck­ning. På Sand­vik­harun får man gär­na hjäl­pa till på nå­got sätt, sam­la ved el­ler skräp. För­stås ska man ald­rig läm­na kvar tom­bur­kar el­ler so­por.

Bygg­na­der och bryg­gor krä­ver un- der­håll och som­ma­ren 2011 var det se­nast dags. Yr­kes­in­sti­tut­stu­de­ran­de från S:t Karins var en­ga­ge­ra­de i pro­jek­tet, fis­ke­ri­sko­lans mil­jöstu­de­ran­de stä­da­de strän­der och hjälp­te till. ATT ÖVERNATTA i hu­sen och el­da i spi­sen är tillå­tet – ba­ra allt är i ord­ning in­nan man läm­nar ön. Loc­ket på skor­stens­pi­pan mås­te sät­tas på plats, be­to­nar Ag­ne­ta.

– En gång ti­digt om som­ma­ren när vi var där med ett barn­barn låg en död skrak­ho­na i ett av hu­sen. Hon ha­de flu­git in ge­nom pi­pan men kun­de in­te ta sig ut. BERÄTTELSERNA och my­ter­na om allt som hänt på Sand­vik­harun och de öv­ri­ga fem öar­na in­om Jur­mo bys om­rå­de är många.

Sä­song­fis­ket på­gick ock­så vid öar­na Sto­ra Mås­skär, Sto­ra Hamnskär, En­haru, Klo­vaskär och Kalk­skär.

Ar­ke­o­lo­gen Ta­pa­ni Tu­o­vi­nen har till ex­em­pel be­dömt att ham­nen på En­haru har an­vänts så ti­digt som från 1400-ta­let till slutet av 1500-ta­let.

Jur­mo lig­ger vid en ur­gam­mal far­led och har nämnts i än­nu äld­re skrif­ter, som en ö på sjö­vä­gen mel­lan den svens­ka ost­kus­ten och Re­val (Tal­linn). I BO­KEN OM Sand­vik­harun be­rät­tar Ag­ne­ta An­ders­son om hur ön har för­knip­pats med mystik och med be­rät­tel­ser om Haru­gub­ben.

Det känns nöd­vän­digt att frå­ga om gub­ben gjort sig till kän­na för hen­ne ock­så?

– Själv har jag in­te sett Haru­gub- ben, tror jag. Men min ma­ke rå­ka­de ut för en märk­lig sak för nå­got år sen. Han ha­de glömt hands­kar­na och en såg ef­ter sig på Sand­vik­harun nä­ra bryg­gan. När han kör­de ut för att häm­ta dem fanns de ing­en­stans och han sök­te ge­nom he­la strand­om­rå­det. Någ­ra vec­kor se­na­re åter­vän­der han med få­gel­sta­tio­nens chef, som var präst. Då lig­ger hands­kar­na pre­cis vid bryg­gan där han le­tat fle­ra gång­er ti­di­ga­re. Kanske Haru­gub­ben be­höv­de hands­kar­na och så­gen?

ANJA KUUSISTO

VID SI­NA RÖT­TER. Jur­mo­bon Ag­ne­ta An­ders­son do­ku­men­te­rar kul­tur­histo­ria med sin lit­te­ra­tur. Ön Sand­vik­harun i bak­grun­den.

JURMOBOR ÅRET OM. Nu är det 20 år se­dan Björn ”Nal­le” Lind­ström och Ag­ne­ta An­ders­son blev fast bo­sat­ta på Ag­ne­tas hemö Jur­mo.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.