Ut­färd­till vac­ker ”dol­dis”-ö

I Åbo är det in­te långt till strand och hav. För­u­tom de sto­ra öar­na Hir­ven­sa­lo, Sata­va, Kaksker­ta och Run­sa­la finns det ti­o­tals mind­re öar ba­ra ett sten­kast från Au­ra å. Men på många av öar­na står som­mar­stu­gor­na så tätt att land­stig­ning är svårt. Ön Kul­ho

Åbo Underrättelser - - ETUSIVU - Mo­ni­ca Fors­sell 040-860 3961 mo­ni­ca.fors­sell@au­me­dia.fi

Ju­li år 1952. Jark­ko Ko­ski­nen är sex år, sto­re­bror är sju. Lik­som ti­o­tals and­ra barn den som­ma­ren, har brö­der­na skic­kats till Kul­ho för att få frisk luft, sim­ma och so­la.

– Det var den som­ma­ren som de olym­pis­ka spe­len ord­na­des, be­rät­tar Jark­ko Ko­ski­nen och ler. Kanske mam­ma och pap­pa vil­le föl­ja med spe­len i lugn och ro och där­för skic­ka­de oss hit. BLAND ÅBO STADS so­ci­al­ar­be­ta­re kal­la­des Kul­ho för ”Bar­nens ö”. För­u­tom barn­hem­met för poj­kar, Turun poika­ko­ti, fanns det från slu­tet av 1940-ta­let än­da fram till 1970-ta­let fle­ra som­mar­ko­lo­ni­er på ön. De het­te Brå­val­la, Tall­bac­ka, Kal­li­omä­ki, Hi­ek­ka­po­h­ja, Grön­ber­ga, Lin­navu­o­ri, Sal­me­la, Ni­e­me­lä.

På en re­klam­film från 1950-ta­let dan­sar skrat­tan­de barn ring­le­kar på gräs­mat­tan.

– De väg­des när de kom och när de åk­te, be­rät­tar Kaa­rin Kur­ri. Och of­tast ha­de de gått upp nå­got ki­lo un­der de 2-3 vec­kor de vis­ta­des på Kul­ho. KAARINKURRI är min gui­de på ön. Hon job­bar vid Mu­sei­cen­tra­len i Åbo men är ock­så del­tids­bo­en­de på Kul­ho.

Vi har åkt mo­tor­båt från Sata­va till Kul­ho och Kur­ri har be­rät­tat om vil­lor­na på Kul­ho. Många bygg­des re­dan i bör­jan av 1900-ta­let och ur- sprung­li­gen som som­mar­stu­gor åt väl­be­ställ­da Åbo­bor. Spets­vil­lor med långa bryg­gor och bad­hus, pit­to­res­ka ba­stu­bygg­na­der vid strän­der­na.

Jag kan fö­re­stäl­la mig hur s/y Daph­ne lig­ger för­töjd vid Os­kar Mus­te­lins bryg­ga och hur Ernst Grön­blom in­tar en läs­kan­de grogg på stran­den.

El­ler någ­ra de­cen­ni­er se­na­re: Karin Brygg­man som du­kat upp kaf­fe i ber­sån på Tam­mi­ni­e­mi. Hen­nes bord­du­kar ska ha va­rit så vack­ra att män­ni­skor sak­ta­de in vid Brygg­mans stäl­le ba­ra för att få en glimt av hen­nes du­kar. NU STÅR VI i Brå­val­las välsköt­ta trädgård med dah­li­or, me­ter­vis av hal­lon­bus­kar och frukt­träd. Sam­ma trädgård som Ko­ski­nen till­sam­mans med sin bror sprang om­kring i för näs­tan sjut­tio år se­dan.

– Vi bod­de i den sto­ra ro­sa vil­lan och per­so­na­len i det här rö­da hu­set, be­rät­tar Ko­ski­nen och pe­kar. Mel­lan hu­sen fanns en in­täkt ter­rass och där åt vi.

– Och ni gjor­de en mas­sa hyss, på­pe­kar hust­run Pir­jo och Jark­ko med­ger att han och bro­dern un­der två som­mar­vec­kor nog hann stäl­la till med bå­de det ena och det and­ra.

I dag äger Ko­ski­nens en del av Brå­val­la och se­dan någ­ra år till­ba­ka bor de, lik­som två and­ra par på ön, året runt på ön.

Det finns ing­en fast väg till Kul­ho och det går hel­ler inga för­bin­del­se­bå­tar läng­re till ön. Så länge det är öp­pet vat­ten tar sig Ko­ski­nens över till Präst­hol­men på Hir­ven­sa­lo med båt men un­der men­fö­res­ti­der an­vän­der de sig av en spark­stöt­ting med pon­to­ner. KAA­RIN KUR­RI VAR på 1980-ta­let med om att in­ven­te­ra sta­dens som­mar­ko­lo­ni­er på Kul­ho och det var då hon för­äls­ka­de sig i ön. När sta­den tio år se­na­re auk­tio­ne­ra­de bort si­na som­mar­ko­lo­ni­er bjöd Kur­ri och hen­nes man på hu­set som he­ter Hi­ek­ka­po­h­ja, och fick det.

– För mig ted­de sig Kul­ho som ett bort­glömt, iso­le­rat som­mar­pa­ra­dis, sä­ger Kur­ri.

Men för bar­nen som vis­ta­des på Kul­ho un­der som­rar­na och de som bod­de på pojk­hem­met, var det ba­ra sol och gla­da miner?

– Nej det var det nog knap­past, sä­ger Kur­ri. BARNENPÅ som­mar­ko­lo­ni­er­na var un­der skol­ål­dern och de kun­de vis­tas på ön tre vec­kor i ett sträck ut­an kon­takt till si­na för­äld­rar.

Och poj­kar­na som bod­de året om på ön, på pojk­hem­met, de kom of­tast från tra­si­ga för­hål­lan­den, iso­le­ra­des på ön och upp­fost­ra­des en­ligt en ökänt sträng di­sci­plin. Fy­sisk be­straff­ning var in­te ovan­ligt.

– I litteratur om pojk­hem­met be­skrivs poj­kar­na först som ”för­sum­ma­de”, se­na­re som ”ohyf­sa­de”, kon­sta­te­rar Kur­ri.

Poj­kar­na som var i ål­dern 6 -17 år gick i sko­la på ön och job­ba­de med bo­skaps­sköt­sel och oli­ka verk­stads­syss­lor. Det här skul­le för­be­re­da dem för vux­en­li­vet. FÖNST­REN I det gam­la pojk­hem­met ga­par i dag mör­ka och tom­ma. Grä­set väx­er högt ut­an­för.

To­talt be­står he­la Kul­ho herr­gård av tolv oli­ka bygg­na­der, varav det fö­re det­ta pojk­hem­met är en. Myc­ket av herr­går­dens histo­ria är höljt i dun­kel men man tror att ön var be­bodd re­dan på 1200-ta­let.

På 1400-ta­let ska herr­går­den ha till­hört adels­släk­ten Fle­ming som do­ne­ra­de går­den åt S:t Olofs klos­ter som upp­rätt­höll ett te­gel­bruk på and­ra si­dan sun­det, i Kaksker­ta. På 1500-ta­let över­gick går­den i sta­tens ägo.

I dag är he­la går­den i privat ägo och det är oklart i vil­ken takt bygg­na-

der­na ska re­no­ve­ras och vad äga­ren tänkt gö­ra med dem.

VIVANDRARLÄNGS med den sma­la väg som lö­per tvärs ge­nom ön. Kur­ri be­rät­tar om vil­da or­kidéer, vå­rarv och vår­ve­ro­ni­ka, att fjä­rilspo­pu­la­tio­nen är stor och att det för­u­tom gra­nar och tal­lar väx­er lin­dar, ekar och lön­nar på Kul­ho.

Och vass. På Kul­ho finns Åbos störs­ta en­het­li­ga vass­om­rå­de som loc­kar tra­nor och stor­kar, säv­sång­a­re, rörsång­a­re och skäggsång­a­re.

Vass­om­rå­det är skyd­dat in­om ra­men för Na­tu­ra 2000 och sto­ra de­lar av sko­gar­na och åk­rar­na på ön ägs av Åbo stad som för ett an­tal år se­dan ock­så lät mär­ka ut en na­turstig i våt­marks­om­rå­det.

STA­DEN MARK­NADS­FÖR än­då in­te ön på nå­got sätt va­re sig som utflyktsmål el­ler re­kre­a­tions­om­rå­de men till ex­em­pel padd­la­re och få­gel­skå­da­re tar sig gär­na ut till ön och vin­ter­tid lö­per det skid­spår bå­de runt ön och över den.

Nå­gon all­män bryg­ga finns in­te men vid det gam­la färj­fäs­tet som hör till Åbo stad på öns nor­ra si­da, mitte­mot Präst­hol­men, går det att dra i land en mind­re båt. Vid sta­den på­pe­kar man än­då att fas­tig­hets­ä­gar­na på ön har för­körs­rätt till det gam­la färj­fäs­tet och att till­fäl­li­ga be­sö- ka­re bör re­spek­te­ra fas­tig­hets­ä­gar­nas even­tu­el­la be­hov av att an­vän­da stran­den.

Den väg som lö­per tvärs ge­nom ön och till na­tursti­gen bör­jar vid färj­fäs­tet.

Det var den som­ma­ren som de olym­pis­ka spe­len ord­na­des. Kanske mam­ma och pap­pa vil­le föl­ja med spe­len i lugn och ro och där­för skic­ka­de oss hit. Jark­ko Ko­ski­nen

GRA­FIK: EMMA STRÖM­BERG

DEL AV KUL­HO HERR­GÅRD. Ef­ter att pojk­hem­met stäng­de 1968 stod bygg­na­den länge tom. I dag är den i privat ägo. Do­me Karu­ko­skis film Tum­mi­en per­hos­ten ko­ti (2008) fil­ma­des här. Fil­men ba­se­rar sig på Le­e­na Lan­ders ro­man med sam­ma namn.

KULHOBOR. Jark­ko Ko­ski­nen vis­ta­des på Kul­ho som barn. I dag bor han året om på ön till­sam­mans med hust­run Pir­jo. IGENBOMMAT. Till Kul­ho herr­gård hör­de ett mi­li­tär­bo­stäl­le. Det står tomt nu. Un­der pojk­hems­ti­den fanns det klass­rum på ned­re vå­ning­en och di­rek­tö­rens bostad fanns på öv­re vå­ning­en. Kul­ho herr­gård hör­de på 1400 -ta­let till adels­släk­ten Fle­ming som do­ne­ra­de går­den till S:t Olofs klos­ter. I sam­band med re­duk­tio­nen över­gick går­den till sta­ten på 1500-ta­let.

BRÅ­VAL­LA. På den ti­den som Brå­val­la var en som­mar­ko­lo­ni bod­de per­so­na­len i det hus som Jark­ko och Pir­jo Ko­ski­nen nu bor i.

FÖR­ÄLS­KA­DE SIG I ÖN. Kaa­rin Kur­ri job­bar på Mu­sei­cen­tra­len och är del­tids­bo­en­de på Kul­ho.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.