Skulp­tu­rer med hu­mor

Åbo Underrättelser - - ETUSIVU - Ju­lia Ny­man

Så­da­na mö­ter du i Gam­la Råd­hu­sets gal­le­ri. I Ars No­va har en an­norlun­da skog växt fram.

UT­STÄLL­NING­EN. Samu Raa­ti­ka­i­nens pa­ral­lellut­ställ­ning­ar Rough Cuts och Rough Cuts² vi­sas på Aboa Ve­tus Ars No­va och Gal­le­ria Ko­ne i Ta­vas­te­hus re­spek­ti­ve. På Aboa Ve­tus Ars No­va har Raa­ti­ka­i­nen Bras­rum­met (Tak­ka­hu­o­ne) till sitt för­fo­gan­de. I rum­met ryms en­dast fy­ra mål­ning­ar, varav en täc­ker he­la fond­väg­gen. Jag ha­de gär­na sett att Raa­ti­ka­i­nen fått mer ut­rym­me i Åbo. På Gal­le­ria Ko­ne fram­trä­der di­ver­si­te­ten i hans ar­be­te bätt­re.

In­för Rough Cuts ut­ställ­ning­ar­na in­spi­re­ra­des Raa­ti­ka­i­nen av den fins­ka sko­gen och hur män­ni­skan på­ver­kar den. Ut­gångs­punk­ten för­blir rätt ano­nym på Aboa Ve­tus Ars No­va, me­dan en tyd­li­ga­re ser in­flu­en­ser från av­så­ga­de träd och skogs­land­skap i Ta­vas­te­hus. För själ­va konst­ver­ken spe­lar det för­vis­so ing­en stör­re roll, ef­tersom tek­ni­ken är i fo­kus.

RAA­TI­KA­I­NEN GÖR akryl­mål­ning­ar i en ori­gi­nell tek­nik. Han må­lar mo­no­kro­ma ytor i akryl, så tjockt att akryl­mål­ning­en kan dras bort från ytan i ett sam­man­häng­an­de la­ger när den tor­kat. De här hin­nor­na av akryl­mål­ning spa­rar han på rull­lar i sin atel­jé och kom­po­ne­rar dem se­dan på duk i mål­ning­ar­na. Egent­li­gen är mål­ning­ar­na allt­så kol­lage av färg­hin­nor och and­ra ma­te­ri-

al så som sand och mi­ne­ra­ler. Tek­ni­ken ger en in­tres­sant tre­di­men­sio­na­li­tet åt ver­ken som vack­lar på grän­sen mel­lan det fö­re­stäl­lan­de och ab­strak­ta.

MÄNNISKANSHJÄRNA är kon­stru­e­rad så att den kom­plet­te­rar halv­fär­di­ga el­ler splitt­ra­de fi­gu­rer till fi­gu­rer den kan kän­na igen. Det här är till stor hjälp i var­da­gen, då en ska kun­na kän­na igen oli­ka fö­re­mål som del­vis är skym­da av and­ra ob­jekt el­ler sti­li­se­ra­de bil­der. På Raa­ti­ka­i­nens ut­ställ­ning­ar kan jag kän­na hur min hjär­na job­bar feb­rilt för att se fö­re­stäl­lan­de for­mer och fi­gu­rer i mål­ning­ar­na. Det fö­re­stäl­lan­de lig­ger där och gna­gar, som ett ord en har på tung­an men in­te rik­tigt kan få fram. Någ­ra mål­ning­ar fö­re­stäl­ler tyd­ligt av­så­ga­de träd med års­ring­ar och and­ra är kanske rot­fäl­lor, me­dan en del för­blir ab­strak­ta.

Ver­ket ”Cros­sing beyond” är ett vac­kert di­sigt land­skap för mig, men för nå­gon an­nan kanske det ser ut som någon­ting an­nat. Det är tyd­ligt att ska­pan­de­pro­ces­sen är vik­ti­ga­re för Raa­ti­ka­i­nen än ut­gångs­punk­ten el­ler slut­re­sul­ta­tet. Kom­po­si­tio­nen tycks egent­li­gen ut­gå star­ka­re från ma­te­ri­a­let, det vill sä­ga akryl­hin­nor­na, sand­kor­nen och mi­ne­ra­ler­na, än från in­spi­ra­tions­käl­lan.

AL­LA RAA­TI­KA­I­NENS verk är färg­gran­na. Ibland är fär­ger­na brut­na, men de är ald­rig ble­ka. I Aboa Ve­tus Ars No­va är bras­rum­mets fond­vägg mörk­grå. Det här ger det sto­ra ver­ket ”Tra­pe­ze” ex­tra lys­ter. Sma­ragd­grön, ock­ra­gul och lax­ro­sa sti­ger fram ur den sto­ra mål­ning­en. Ver­ken i Gal­le­ria Ko­ne ha­de even­tu­ellt dra­git nyt­ta av väg­gar i nå­gon an­nan färg än vitt. En tän­ker of­ta att vitt är ne­utralt och in­te på­ver­kar konst­ver­ken, men det stäm­mer in­te. Många konst­verk mår bra av att pre­sen­te­ras i en ny­an­se­rad om­giv­ning.

Raa­ti­ka­i­nen har pre­cis bli­vit till­de­lad ett femå­rigt ar­bets­sti­pen­di­um av Cent­ret för konst­främn­jan­de. Hop- pas det här le­der till att vi får se en mer om­fat­tan­de ut­ställ­ning av ho­nom ock­så i Åbo.

På Raa­ti­ka­i­nens ut­ställ­ning­ar kan jag kän­na hur min hjär­na job­bar feb­rilt för att se fö­re­stäl­lan­de for­mer och fi­gu­rer i mål­ning­ar­na.

JARI NIEMINEN

STOR MÅL­NING. Samu Raa­ti­ka­i­nen fram­för ver­ket Tra­pe­ze på Aboa Ve­tus Ars No­va.

JARI NIEMINEN

TRÄDRÖTTER. Tor­kad akryl­mål­ning i la­ger ger tre­di­men­sio­nellt re­sul­tat.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.