Turt­scha­ni­noff blå­ser liv i var­je vrå av fan­ta­sy­gen­ren

Åbo Underrättelser - - KULTUR - Ann-Christine Snic­kars ann-christine.snic­kars@au­me­dia.fi

BOKEN.” Bre­ven från Ma­re­si är” Maria Turt­scha­ni­noffs tred­je bok om Rö­da klost­ret. Den förs­ta kom ut 2014 och het­te Ma­re­si ef­ter hu­vud­per­so­nen – en av de färg­star­ka kvin­nor­na på ön Me­nos.

”Na­on­del” (2016) sys­sel­sat­te sig med för­histo­ri­en till Rö­da klost­ret, be­rät­ta­de den våld­sam­ma histo­ri­en om en grupp kvin­nor som lyc­ka­des fly från ett pat­ri­ar­kat som fängs­lat och plå­gat dem och hit­tat en ö där de kun­de le­va till­sam­mans.

I DEN NYA be­rät­tel­sen är Ma­re­si på väg till­ba­ka till sin barn­doms by i Ro­vas, ett skoglätt ber­gigt land där män­ni­skor­na le­ver på små­bruk, bo­skaps­sköt­sel och vad sko­gen ger. Hon slår föl­je med en han­delska­ra­van, hon har en mu­la las­tad med si­na få men desto vik­ti­ga­re ägo­de­lar.

Hon stic­ker ut ge­nom sin man­tel som är blod­röd. Den är en av­skeds­gå­va från Rö­da klost­ret, där den rö­da fär­gen är en sig­na­tur, en dyr­bar färg som kom­mer från snäc­kor i det om­gi­van­de ha­vet.

MARIA TURT­SCHA­NI­NOFF lyc­kas all­tid med konst­styc­ket att in­fo­ga vis­sa gen­re­spe­ci­fi­ka drag så de fun­ge­rar helt or­ga­niskt och bi­drar till spän­ning­en i stäl­let för att ba­ra ge mil­jö och vo­lym. Nu kan de ”et­no­gra­fis­ka” de­tal­jer­na in­fo­gas i bre­ven som vik­ti­ga nyheter till kvin­nor­na på Me­nos. Så kan man få de­tal­jer om vil­ken ut­rust­ning och pro­vi­ant Ma­re­si har med sig vid nå­got till­fäl­le, el­ler lis­tan på gå­vor av drott­ning­en som om­ta­las i de sista bre­ven.

Be­va­rad text, krö­ni­kor och brev spe­lar viss roll ock­så i de ti­di­ga­re böc­ker­na om Rö­da klost­ret. Den här gång­en är bre­ven ge­nom­gå­en­de. Det är ett lyc­ko­kast, ef­tersom själ­va for­men bär klu­ven­he­ten hos Ma­re­si. Hon har till­bring­at si­na form­ba­ra år på klost­ret, dit­sänd un­dan den hung­ers­nöd som drab­ba­de hemtrak­ter­na. I bre­ven skri­ver hon hem­i­från. Men li­ka myc­ket skri­ver hon hem.

NÄRHONÅTERVÄNDER är hon ung vux­en och har att an­kny­ta igen till mor och far och sys­kon. I en in­ten­siv scen be­skrivs hur hon ser på dem vid det förs­ta åter­se­en­det. Hon ser hur hårt de ar­be­tar, hur osko­la­de de är, hur bris­tan­de de­ras hy­gi­en är. Hon ser det­ta, och mam­man ser att hon ser.

Ma­re­si kom­mer till sin fö­del­se­by med ett upp­drag. Hon ska grun­da en sko­la – för flic­kor, är det först tänkt. Men peng­ar­na som var till för sko­lan blir hon tvung­en att ge ifrån sig. Det för hen­ne när­ma­re by­ge­men­ska­pen men är ka­ta­stro­falt för pro­jek­tet.

MENDETSOM hon re­sig­ne­rat tän­ker på som sitt öde och sitt miss­lyc­kan­de ger hen­ne kraft till in­sat­ser som räd­dar byn från un­der­gång. Och Ma­re­sis sko­la blir till slut av, tack va­re en an­nans av­gö­ran­de in­sats.

Man kan lä­sa ro­ma­nen som en de­mon­stra­tion av ut­veck­ling­ens dy­na­mik. Di­a­lo­gen mel­lan djär­va fö­re­gång­a­re och sam­fun­det kan va­ra in­tri­kat, det räc­ker in­te all­tid med att

Lik­som i den förs­ta boken om Rö­da klost­ret fri­görs i det kri­tis­ka ögon­blic­ket al­la de kraf­ter som står till buds. I hän­der­na på nå­gon an­nan för­fat­ta­re skul­le de här stor­vul­na sce­ner­na skju­ta långt över sitt mål, men Maria Turt­scha­ni­noff kan täm­ja dem för sin be­rät­tel­se.

Bre­ven från Ma­re­si

av Maria Turt­scha­ni­noff

Om­slag: lau­ra Lyy­ti­nen

För­la­get, 2018

346 s.

ha en fan­tas­tisk idé. Verk­stäl­lig­he­ten krä­ver att man kun­nat för­änd­ra själ­va kli­ma­tet – och kanske sig själv.

”BRE­VEN från Ma­re­si” är in­te en upp­fost­ran­de histo­ria om vik­ten av att kun­na nå­got, den hand­lar ock­så om att ut­ma­na över­mak­ten och käm­pa för sin rätt. Där blir ro­ma­nen den även­tyrs­be­rät­tel­se som den ock­så ska va­ra.

Lik­som i den förs­ta boken om Rö­da klost­ret fri­görs i det kri­tis­ka ögon­blic­ket al­la de kraf­ter som står till buds. I hän­der­na på nå­gon an­nan för­fat­ta­re skul­le de här stor­vul­na sce­ner­na skju­ta långt över sitt mål, men Maria Turt­scha­ni­noff kan täm­ja dem för sin be­rät­tel­se. Man blir im­po­ne­rad av hen­nes skick­lig­het när det gäl­ler att byg­ga upp en histo­ria, ar­ran­ge­ra kli­max och få det att av­klinga.

VADMER behövs? Li­te mer, fak­tiskt. Be­rät­tel­ser­na om Rö­da klost­ret le­ver ock­så på sitt idéin­ne­håll. De två ti­di­ga­re vi­sar på hur pat­ri­ar­ka­tet all­tid in­ne­bär våld mot kvin­nor. Då blev hu­vud­lös­ning­en att kvin­nor­na ska­pa­de en egen värld dit inga män ha­de till­trä­de.

I ”Bre­ven från Ma­re­si” har fe­mi­nis­men gått in i en in­klu­de­ran­de fas. Där le­ver Ma­re­si bland kvin­nor och män och in i be­rät­tel­sen kom­mer en bror, en far, en äls­ka­re, en livs­kam­rat som är en man och kä­ra­re än nå­gon an­nan. Ut­an dem skul­le Ma­re­si in­te kun­na växa till sin ful­la po­ten­ti­al i sin hem­by.

NÄR DET ÅTERGES så här ver­kar det kanske platt och torrt be­lä­ran­de, men allt återges i ro­ma­nen som en kon­ti­nu­er­lig rap­port, man får en bit i ta­get, in­ten­sivt och för­tro­ligt, i brev­form. Bre­ven har oli­ka mot­ta­ga­re på Me­nos och ibland kan man mär­ka en skill­nad i ton­fall, ibland kas­tar man sig som lä­sa­re ba­ra otå­ligt in i rap­por­te­ring­en.

En av de vik­ti­gas­te re­la­tio­ner­na i boken är den till mam­man i hem­byn. Den är in­te helt har­mo­nisk, mo­dern och Ma­re­si har länge svårt att för­stå varand­ra. Men mam­man har ock­så en enorm kraft­re­serv som är an­norlun­da än Ma­re­sis mer in­tel­lek­tu­el­la.

TILL BOKENS höjd­punk­ter hör den ord­lö­sa kraftö­ver­fö­ring­en dem emel­lan, det som gör att Ma­re­si får kraft att skyd­da byn mot de råa sol­da­ter­na, hon kan ska­pa ett osyn­ligt skydd. Men det mest gri­pan­de är då mo­dern, när hon lig­ger på sitt yt­ters­ta, får Ma­re­si att för­stå att mu­rar in­te ba­ra är skydd, de stäng­er ock­så in, och stäng­er värl­den ute. Det är en scen man kan bä­ra med sig länge.

Skild­ring­en av mam­man läm­nar myc­ket öp­pet, kanske kan hon få åter­kom­ma i en ny be­rät­tel­se. Den skul­le jag gär­na lä­sa. And­ra spår vo­re ock­så tack­sam­ma, till ex­em­pel vad som sker med Sil­la, ett av de ut­hung­ra­de för­äld­ra­lö­sa bar­nen som räd­dats av by­sam­fun­det från en sä­ker un­der­gång. Så­dant kan man fan­ti­se­ra om och und­ra över. Och ock­så vad som sker med den nya ge­ne­ra­tio­nen bland Ro­vas sö­ner.

NIKLAS SANDSTRÖM

FÖR­TRO­LIGT TILLTAL. Brev­for­men är väl­fun­nen i Maria Turt­scha­ni­noffs tred­je bok om kvin­nor­na kring Rö­da klost­ret. Nu är mil­jön på ön Me­nos ut­bytt mot sko­gar­na i Ro­vas, men dra­ma­ti­ken är li­ka stor. Och boken hand­lar ock­så om be­ty­del­sen av att lä­sa och skri­va.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.