Med den lil­la

Åbo Underrättelser - - SOLSIDAN -

Det är en vac­ker sen­som­mar­dag då den lil­la snubb­lar fram på grä­set in­till väg­kan­ten fast­klam­rad vid mi­na pek­fing­rar – så­där som be­bi­sar gör då de bli­vit ny­fik­na på gå­en­dets konst.

– Är det hans all­ra förs­ta steg? ut­bris­ter en äld­re för­bi­pas­se­ran­de dam till mig.

– Ja, han för­sö­ker i al­la fall, sä­ger jag glatt till­ba­ka.

– Så un­der­bart! sva­rar hon med ett stort le­en­de på läp­par­na.

När vi idag är ute till­sam­mans – jag och den lil­la – känns det som ett halvt liv se­dan den kal­la vin­tern då tog jag tog mi­na förs­ta stapp­lan­de steg som mam­ma.

I hem­mets tryg­ga vrå var jag okej med att stapp­la och fal­la. Prö­va igen och lång­samt hit­ta fot­fäs­te. Men ute – in­för and­ras be­dö­man­de blic­kar – var det svå­ra­re.

Jag ha­de drömt om hur un­der­bart det skul­le bli att stro­sa längs med ån med min so­van­de be­bis i barn­vag­nen. Så där som de and­ra mam­mor­na gjor­de. Men min be­bis ha­de and­ra dröm­mar.

Ibland hann jag pre­cis ner till den istäck­ta ån då han med gas­tan­de hals vak­na­de och vil­le upp i famn. Ibland sov han till­räck­ligt länge för att jag skul­le hin­na pus­ta ut och rik­tigt bör­ja nju­ta för att snart stå där med ett osä­kert hjär­ta i hals­gro­pen och pa­nik i blic­ken. En blick som skam­fylld bad om­giv­ning­en om för­lå­tel­se för att jag än­nu in­te bör­jat vand­ra min mam­ma­vand­ring med sta­di­ga steg.

Ty­värr ver­ka­de få vil­ja be­fria mig från skam­men. Någ­ra tit­ta­de li­te oro­ligt. Någ­ra olyck­ligt. Någ­ra som om de vil­le ta min vagn och räd­da be­bi­sen ifrån mig.

Skam över den som än­nu in­te kan.

Men skam den som ger sig. El­ler ja, som för­äl­der har man kanske ing­et an­nat val än att fort­sät­ta stapp­la och fal­la för att lång­samt hit­ta fot­fäs­te. Så jag fort­sat­te. Till- sam­mans med min lil­la. Och nå­gon­stans på vägen bör­ja­de jag ta allt tryg­ga­re steg. Säl­lan med den lil­la i vagn, men desto me­ra i famn. Och nu allt mer säl­lan i famn och allt of­ta­re hand i hand. Nu är det den lil­la som snubb­lar och stapp­lar, men frimo­digt och glatt. Helt ut­an skam.

Och det är väl in­te så kons­tigt. Då han far fram med sin lil­la hand i min mö­ter han upp­munt­ran­de blic­kar och he­ja-rop. Om­giv­ning­en tyc­ker att det är gul­ligt och char­migt att han in­te rik­tigt kan – men att han vill och vå­gar.

Jag tror att den äld­re da­men är sin­ne­bil­den för hur Gud ser på oss då vi tar vå­ra förs­ta stapp­lan­de steg med nå­got vi än­nu in­te kan. Jag tror att han he­jar och ro­par som den vil­das­te he­jarklack.

Men i en värld där he­ja-ro­pen van­li­gen går till den som re­dan kan är det svårt att hö­ra Guds röst. Ja, i bru­set av al­la rös­ter som sä­ger att vi re­dan bor­de kun­na be­hö­ver Guds he­jarklack all för­stärk­ning den kan få. För vad är väl vack­ra­re än en män­ni­ska som vå­gar?

Tänk om vi kun­de se på varand­ras stapp­lan­de förs­ta steg med sam­ma kär­leks­ful­la, upp­munt­ran­de blick som på bar­net som lär sig gå? Då vi blir för­äld­rar för förs­ta gång­en. Då vi bör­jar stu­de­ra vid en ny sko­la. Då vi bör­jar job­ba med nå­got nytt. Då vi vå­gar nå­got vi in­te kan.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.