Sta­ten i sta­ten

Åbo Underrättelser - - DEBATT - STE­FAN WAL­LIN Riks­dags­le­da­mot, SFP, Åbo ord­fö­ran­de i fram­tids­ut­skot­tet

Fin­lands eko­no­mi väx­er i år tre pro­cent, be­räk­nar Fi­nans­mi­ni­s­te­ri­et. Näs­ta år av­tar tak­ten till 1,7 pro­cent och 2020 till 1,6 pro­cent. Men: till­växt är det i al­la fall. Och till­växt är klart bätt­re än den mot­sats vi fick ut­här­da un­der näs­tan tio år i följd, ef­ter fi­nan­s­kri­sen, som bör­ja­de hös­ten 2008. En del av den po­si­ti­va tren­den är att an­ta­let sys­sel­sat­ta ökar och ar­bets­lö­sa mins­kar. En­ligt Sta­tistik­cen­tra­len ha­de vi i au­gusti 64 000 per­so­ner fler på jobb än för ett år se­dan. Sys­sel­sätt­nings­gra­den var då 71,8 pro­cent vil­ket be­ty­der, att re­ge­ring­ens mål på 72 pro­cent fö­re val­pe­ri­o­dens slut när­mar sig.

I POLITIKENS roll­spel bru­kar man skyl­la da­lan­de siff­ror på re­ge­ring­en och tac­ka in­ter­na­tio­nel­la kon­junk­tu­rer för upp­åt­gå­en­de tren­der. För mig är det egalt vem som för­tjä­nar tack – re­ge­ring­en Si­pi­lä, kon­junk­tu­rer­na el­ler bå­da­de­ra. Det vä­sent­li­ga är nu att ex­por­ten drar, nya jobb ska­pas, eko­no­min väx­er, fö­re­ta­gen går bra och nya grun­das.

Allt det­ta be­ty­der ju ock­så att stat och kom­mun får in me­ra skat­te­in­koms­ter med vil­ka väl­färds­tjäns­ter­na kan fi­nan­sie­ras och ut­veck­las. El­ler för att ci­te­ra Väns­ter­för­bun­dets lång­va­ri­ga par­la­men­ta­ri­ker Ou­ti Oja­la: en stark stat­s­e­ko­no­mi är den fat­ti­gas bäs­ta vän.

EN DEL AV dy­na­mi­ken i eko­no­min be­ror på hur ar­bets­li­vet fun­ge­rar. I många län­der som vi räk­nar till vå­ra tuf­fas­te kon­kur­ren­ter har man mål­med­ve­tet stärkt för­tro­en­det på och för ar­bets­mark­na­den. Of­ta har det­ta möj­lig­gjort för­ny­el­se, mer flex­i­bi­li­tet och lo­ka­la av­tals­lös­ning­ar. Ock­så an­ta­let strej­ker har gått ner.

Ett ex­em­pel är Sve­ri­ge, där den fack­li­ga tid­ning­en Ar­be­ta­ren i feb­ru­a­ri i år på le­dar­plats rent av be­kla­ga­de att ”Sve­ri­ge ris­ke­rar glöm­ma hur man strej­kar”, vil­ket en­ligt tid­ning­en ”ur­hol­kar fac­kens styr­ka snabbt”. Onek­li­gen är det in­tres­sant att då det i Fin­land mel­lan åren 2000–2015 ut­lys­tes i snitt 128 strej­ker per år var siff­ran i vårt väst­ra grann­land 8 – en siff­ra man nog ska be­röm­ma hell­re än be­kla­ga.

DE SE­NAS­TE vec­kor­na har fle­ra fack­för­bund bör­jat va­pen­kram­la i pro­test mot re­ge­ring­ens pla­ner att un­der­lät­ta upp­säg­ning­ar i fö­re­tag med högst tio an­ställ­da. Att idén är att sän­ka trös­keln för ny­an­ställ­ning­ar i vå­ra ti­o­tu­sen­tals mikro- och små­fö­re­tag, har drun- knat i lar­met. Även om re­ge­ring­ens tak­tis­ka öga in­te hel­ler den här gång­en blän­dar med sin ele­gans är det klart, att det be­hövs om­fat­tan­de för­ny­el­se av ar­bets­li­vet i vårt land. Då ta­lar vi om pro­ces­ser, som i slutän­dan be­ty­der änd­rad el­ler ny lag­stift­ning. I par­la­men­ta­ris­ka de­mo­kra­ti­er be­reds och av­låts lag­för­slag av re­ge­ring­en var­ef­ter de be­hand­las och god­känns i riks­da­gen. Tvis­ter i den­na kon­struk­tion, som kal­las mak­tens tre­del­ning, av­görs i sista hand i dom­stol.

I DEN­NA tre­del­ning nämns in­te ar­bets­mark­nads­or­ga­ni­sa­tio­ner­na med ett en­da ord. De fi­gu­re­rar istäl­let i det som kal­lats tre­parts­sam­ar­be­te mel­lan lön­ta­ga­re, ar­bets­gi­va­re och re­ge­ring. På den­na ax­el är al­la lik­vär­di­ga, dock så att ba­ra re­ge­ring­en kan av­ge de pro­po­si­tio­ner, som se­dan blir lag. Nu har det väckt upp­märk­sam­het att lön­ta­gar­fac­ket med FFC i spet­sen ar­gu­men­te­rar som om de ha­de ve­to­rätt mot ny lag­stift­ning. Med över­tids­för­bud samt po­li­tis­ka pro­test­strej­ker i di­ver­se bran­scher för­sö­ker fac­ket tvinga re­ge­ring­en att skro­ta vad som döpts till ”upp­säg­nings­la­gen”.

Det är lätt att se hur il­la det­ta kan slu­ta. Pre­stige ut­ma­nar pre­stige. Står re­ge­ring­en på sig kan fac­ket san­no­likt gå hur långt som helst. I trans­port­fac­ket AKT, som är det mest klock­re­na ex­emp­let på or­ga­ni­se­rad ego­ism, har det ödes­mät­ta­de or­det ge­ne­ral­strejk re­dan nämnts. För­la­mas ham­nar, flyg­fält, tra­fi­ken och myc­ket an­nat slår det snabbt hål i den spi­ran­de ex­port­driv­na till­växt vi så hett ef­ter­trak­tat. Strej­ker drab­bar all­tid helt oskyl­di­ga män­ni­skor och fö­re­tag. Så ock­så den­na gång om sin­net för pro­por­tio­ner svik­tar.

FACKFÖRENINGSRÖRELSEN hör till de­mo­kra­tin och har ge­nom histo­ri­en haft stor be­ty­del­se. Sam­ti­digt hör jag till dem, som länge an­sett att de­ras själv­på­tag­na – även sam­hälls­stöd­da – roll som stat i sta­ten ska­par en slagsi­da i vårt sam­hälls­liv. Sam­hälls­stö­det be­står av det fak­tum, att med­lems­av­gif­ter­na till fack­för­bund (bå­de lön­ta­gar- och ar­bets­gi­var­för­bund) se­dan 1969 är 100-pro­cen­tigt av­drags­gil­la i be­skatt­ning­en. Med des­sa skat­te­sub­ven­tio­ne­ra­de av­gif­ter dri­ver för­bun­den sin dag­li­ga verk­sam­het, men känt är att de ock­så be­ta­lar sto­ra val­bi­drag. Ex­em­pel­vis ser­vice­fac­ket PAM:s ord­fö­ran­de Ann Se­lin lo­va­de i Yles Mor­go­net­tan (22.9.2018) att eko­no­miskt stö­da väns­tern i riks­dags­va­let 2019 ”mer än nå­gon­sin”. Där­för är det in­te hel­ler kon­spi­ra­to­riskt att se kon­flik­ten kring ”upp­säg­nings­la­gen” som en tids­mäs­sig läc­ker­bit för den fack­li­ga och po­li­tis­ka väns­tern. Då ett halv­år åter­står till va­let hel­gar än­da­må­let med­len. Även skatte­med­len, allt­så. UN­DER se­na­re år har vi sys­te­ma­tiskt mins­kat på oli­ka av­drags­rät­ter i be­skatt­ning­en, för­sett dem med själv­risk el­ler av­skaf­fat dem helt. Skat­te­av­dra­gen för fri­vil­ligt pen­sions­spa­ran­de, bo­stads­lå­ne­rän­tor el­ler hus­hålls­ar­be­te är idag långt un­der sin ur­sprungsni­vå. Med­lem­skap el­ler bi­drag till i Rö­da Kor­set, Räd­da bar­nen, UNICEF, Can­cer­för­e­ning­en, Flyk­ting­hjäl­pen el­ler po­li­tis­ka par­ti­er är för sin del in­te av­drags­gil­la, trots or­ga­ni­sa­tio­ner­nas be­ty­dan­de sam­häl­le­li­ga rol­ler.

Det är ba­ra ar­bets­mark­nadskor­po­ra­tio­ner­na som åt­nju­ter den­na för­mån, som en­ligt stats­bud­get­bo­ken 2019 in­ne­bär ett skat­te­bort­fall på 205 mil­jo­ner eu­ro. Att ifrå­ga­sät­ta den 100-pro­cen­ti­ga av­drags­rät­ten an­ses in­te va­ra pas­san­de. Det blir allt svå­ra­re att be­gri­pa var­för.

BE­SKATT­NING­EN ska va­ra rätt­vis, be­grip­lig och kon­se­kvent. Jag har där­för i bud­get- och lag­mo­tio­ner i höst för­ny­at mitt gam­la för­slag att in­fö­ra en själv­risk på 100 eu­ro för lön­ta­ga­re och 500 för fö­re­tag i av­drags­rät­ten för med­lems­av­gif­ter till ar­bets­mark­nads­or­ga­ni­sa­tio­ner­na.

Det skul­le en­ligt Fi­nans­mi­ni­s­te­ri­et ge nya skat­te­in­koms­ter på to­talt 75 mil­jo­ner eu­ro till stat, kom­mun, kyr­ka och FPA.

Det­ta kom­mer dock ald­rig att ske. Or­sa­ken är na­tur­ligt­vis att ock­så så­dan lag­stift­ning skul­le stop­pas med sam­ma ut­om­par­la­men­ta­ris­ka me­to­der, som det par­la­men­ta­ris­ka sy­ste­met in­te kan el­ler vill någon­ting åt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.