En text som blir en fö­re­ställ­ning

Åbo Underrättelser - - KULTUR -

BOKEN. I ju­li i fjol kun­de man hö­ra Mar­cus Groth som som­marpra­ta­re, han tog oss med in i en barn­dom man fa­sa­de för då man själv var li­ten, som man fa­sar för nu.

Bäg­ge för­äld­rar­na dör, den ena i can­cer, den and­ra be­går själv­mord.

Bar­net är nio och el­va år när det sker, in­ne i en för­pu­ber­tal käns­lig­het, för li­ten för att ha nå­gon som helst över­blick när det gäl­ler re­la­tio­ner och känslor. Ett för­ödan­de slag som upp­re­pas – att man över­hu­vud­ta­get över­le­ver det!

I SOMMARPRATET var det rös­ten som drog in en i be­rät­tel­sen, den var fast, tyd­lig, in­tim och pro­fes­sio­nell på sam­ma gång. Groth är ju skå­de­spe­la­re, hyl­lad och pris­be­lönt, med rät­ta. Det är i som­marpra­tets mag­net­fält den själv­bi­o­gra­fis­ka boken ”Om vän­skap, hun­dar och gläd­jen över att kun­na an­das” kom­mit till.

Boken in­ne­hål­ler det mesta som fanns med i ra­di­on, där­till ett an­tal ut­vik­ning­ar och bi­flo­der, men den är ock­så all­de­les an­norlun­da. Den är kon­stru­e­rad som en fö­re­ställ­ning, som en lång mo­no­log. Och tex­ten står där, tryckt och klar, men skå­de-

Om vän­skap, hun­dar och gläd­jen över att kun­na an­das

av Mar­cus Groth

Om­slag: An­ders Car­pe­lan

För­la­get, 2018

243 s. spe­la­ren har för­svun­nit.

MANFÅRFÖRESTÄLLA sig den fy­sis­ka rös­tens när­va­ro, och of­ta går det bra. Bäst går det då man föl­jer barn­do­mens min­nes­spår, ful­la av kon­kre­ta de­tal­jer. Groth är de snab­ba bil­der­nas mäs­ta­re, och den höga pul­sen gör att all idyl­li­se­ring kan und­vi­kas med god mar­gi­nal. Det bro­ki­ga li­vet med fa­milj och släkt skul­le kun­na fyl­la en ro­man, el­ler två.

En fö­re­ställ­ning drar in sin publik, tar he­la dess upp­märk­sam­het i an­språk, man bru­kar gå med på det. Men käns­lan när Groth be­rät­tar om det värs­ta, mam­mans och pap­pans död – och knappt hin­ner få det sagt in­nan han tit­tar li­te på si­dan om det fruk­tans­vär­da hu­vud­mo­ti­vet och bör­jar ral­je­ra kring nå­got till sy­nes ovid­kom­man­de – blir en an­nan om man kan hål­la ögon­kon­tak­ten.

DET GÅR ATT TÄN­KA sig ögon­kon­tak­ten ock­så, men i tex­ten bryr sig in­te så myc­ket om att eta­ble­ra den om och om igen, för att vi­sa vart man är på väg. Den dund­rar på ut­an pa­u­ser. Som lä­sa­re kan man kän­na sig kas­tad ur sa­deln, där be­rät­tel­sen ibland tvär­brom­sar el­ler plöts­ligt tar en an­nan rikt­ning.

Å and­ra si­dan ge­stal­tar just det­ta, att plöts­ligt släp­pa det glöd­he­ta äm­net och bör­ja pra­ta om an­nat, det ge­nom­gri­pan­de ång­est­ful­la, det som svår­li­gen lå­ter sig ar­be­tas bort.

MENRENTKONKRET ar­be­tar Groth ock­så bort sin ång­est, han job­bar mest he­la ti­den. I vår tid är ock­så ar­be­te, att va­ra bäst och få ap­plå­der, ett av de van­li­gas­te sät­ten att själv­me­di­ci­ne­ra, sam­ti­digt ett av de van­li­gas­te sym­to­men, ett be­ro­en­de.

Ta kon­trol­len, man skul­le kun­na tro att man gör det ge­nom att skri­va. Men det skriv­na av­slö­jar all­tid sin skri­bent, och det är bra, själ­va po- äng­en. An­nars skul­le vi in­te vil­ja lä­sa, allt skul­le ju ver­ka som re­cept på ka­kor el­ler kött­gry­ta. Grot­hs be­rät­tel­se är långt ifrån kött­gry­ta.

EN SEKVENS SOM i min läs­ning lyf­ter sig över många and­ra är där Mar­cus Groth får ett upp­drag i Moskva, han ska spe­la te­a­ter på rys­ka, ha­ken är ba­ra att han in­te kan språ­ket. Men var­för bac­ka för det, han lär sig hur rol­len ska lå­ta, det går bra.

Här ska man in­te stan­na ba­ra vid den up­pen­ba­ra bil­den av en duk­tig skå­de­spe­la­re. I stäl­let kan det va­ra den ul­ti­ma­ta ge­stalt­ning­en av vad li­vet krä­ver av en. Man mås­te kas­ta sig in i det, man har och sak­nar koll om vartan­nat, och till slut kan man in­te ba­ra spe­la med de and­ra, man för­står ock­så i hyf­sat hög grad vad man gör.

SÅ­DA­NA AV­SNITT ÄR bokens höjd­punk­ter, och där glöm­mer ock­så tex­ten bort den kax­ig­het som an­nars kan fin­nas där, till ex­em­pel när den drö­jer sig vid upp­väx­ten och re­di­ge­rar och re­gis­se­rar si­na min­nen. Be- rät­tel­sen bör­jar i ett gans­ka högt ton­lä­ge. Man kan dra få lust att dra sig till­ba­ka in­för det.

Men tex­ten vä­jer själv för så­da­na lär­do­mar som kan kom­pri­me­ras i plat­ta sen­ten­ser. Det är ju till slut för­svin­nan­de få som ald­rig be­rörs av det män­ni­skors väg of­ta kan­tas av: psy­kisk ohäl­sa, ka­ta­stro­fal eko­no­mi, kropps­lig sjuk­dom, an­hö­ri­gas själv­mord. Kra­ven på att ”han­te­ra” el­ler ”åt­gär­da” så­dant, som om det till slut ald­rig skul­le ha hänt, kan steg­ra ång­es­ten till oa­na­de höj­der.

BOKENS TI­TEL, ”Om vän­skap hun­dar och gläd­jen över att kun­na an­das” hand­lar in­te så myc­ket om ett upp­ställt mål, ut­an mer om att sät­ta ljus på det som är ett mås­te för att vi över­hu­vud­ta­get ska kun­na le­va: med­ve­tan­de om vå­ra grund­be­hov, re­spekt för vå­ra re­la­tio­ner.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.