Tyst­na­der mel­lan oss

Åbo Underrättelser - - KULTUR - Mia Franck Skri­ben­ten är FD och för­fat­ta­re, bo­satt i Åbo

Två bok­mäs­sor, en i Gö­te­borg och en i Åbo har jag med­ver­kat i un­der hös­ten. Där är det allt an­nat än tyst.

En frå­ga som ställs var­je gång hand­lar om tyst­na­der­na kring det min ro­man, ”Bomb­träd­går­den”, skild­rar el­ler kanske än­nu stör­re, tyst­na­der­na in­om fa­mil­jer så där i stort om de ta­lat el­ler ti­git om krig.

Jag har all­tid fa­sci­ne­rats av tyst­na­der, re­dan min pro gradu ha­de ti­teln ”Öron­be­dö­van­de tyst­nad” och den myn­na­de vi­da­re ut i en dok­tors­av­hand­ling där tyst­na­der el­ler talprak­tik kring sex­u­a­li­tet var äm­net. Min skön­lit­te­ra­tur kret­sar ock­så kring tyst­na­der.

TYST­NAD ÄR still­het, ljud­lös­het och att ti­ga om nå­got. Tyst­na­den kan va­ra ett ak­tivt val, el­ler att bli tys­tad. Barn upp­ma­nas att le­ka tys­ta le­ken. Det har jag all­tid upp­levt som yt­terst obe­hag­ligt för just då blir det omöj­ligt att ti­ga. Tyst­na­den har ljud. Vin­den vi­ner och trä­den prass­lar. Att va­ra tyst kan hand­la om att und­vi­ka det obe­hag­li­ga. Fram­för allt är tyst­nad kon­troll. Tyst­nad är makt­me­del.

TALADES DET om krig i min fa­milj? När be­rät­ta­de min mam­ma att hon va­rit krigs­barn? Vad sa­des?

Jag för­sö­ker le­ta ef­ter en förs­ta gång. Hit­tar ing­en. Jag har all­tid ve­tat att mam­ma var krigs­barn, men nå­gon gång mås­te hon ha sagt det förs­ta gång­en.

Min mor­far ta­la­de ald­rig om kri­get han va­rit med i. Än­då vet jag att han var med. Ett gra­nat­split­ter fanns i hans kropp. Just det gra­nat­splitt­ret vet jag in­te läng­re hur jag ska för­hål­la mig till. För det har växt i mitt hu­vud så länge, se­dan jag var li­ten. Jag har skri­vit om det ock­så. Det finns nå­got av Isdrott­ning­ens skär­va i ögat över den där vas­sa bi­ten gra­nat­split­ter. Pre­cis så att tyst­na­den kring det gjort att jag vävt eg­na be­rät­tel­ser om­kring. Böl­der och var, hur en så­dan fli­sa kan rö­ra sig i en kropp, vad som finns in­u­ti krop­pen som gra­nat­split­ter in­te ska tra­sa sön­der. Om den gör det, mås­te då tyst­na­den bry­tas?

JAG HAR STÅTT med örat tryckt mot dör­rar, bild­ligt ta­lat, in­te bok­stav­li­gen. Tyst­nad hand­lar om makt, hand­lar om vad vi väl­jer att hö­ra. Vad har jag lyss­nat på? Vem har jag lyss­nat till? Jag har läst min mor­mors ut­kast i brev­form som skic­ka­des mel­lan hen­ne och den mot­ta­gar­fa­milj min mam­ma var krigs­barn hos i Små­land. Än­då är jag över­ty­gad om att det in­te är min mor­mor jag lyss­nat till, ut­an jag har le­tat ef­ter min mam­ma i bre­ven.

DET JAG VET me­dan jag sva­rar på frå­gor om tyst­na­der på bok­mäs­sor­nas bull­ri­ga estra­der är att det finns mer att pra­ta om, så­dant som lig­ger och ska­ver i fa­mil­jers tyst­nad. In­te ens så att det all­tid hand­lar om att stänga in ske­let­ten. De lig­ger rent av fullt syn­li­ga. Viss sorts ske­lettskram­mel är ba­ra out­härd­li­ga.

I min fa­milj har ta­lats och ti­gits. Nå­got sägs med hög röst och över­rös­tar and­ra fa­mil­je­hem­lig­he­ter. Den sor­tens ljud skär ge­nom tyst­na­den.

Mitt un­der bok­mäs­sor­na, där bull­ret från folk och mik­ro­fo­ner för­sö­ker över­rös­ta allt, vet jag att nå­gon­stans långt bort ifrån hör jag min mor­mor i de där bre­ven. Hör att hon fort för­stod att nå­got för evigt blir en skär­va, ett gra­nat­split­ter i hen­nes re­la­tion till hen­nes dot­ter, min mam­ma, till mig — krigs­bar­nets barn som lyss­nar ef­ter tyst­na­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.