Även små brott drab­bar

Åbo Underrättelser - - LEDARE -

TID­NING­EN Helsingin Sa­no­mat gjor­de all­män­he­ten en stor tjänst i ons­dags ge­nom att pub­li­ce­ra sta­tistik över hur po­li­sen lyc­kas, el­ler sna­ra­re miss­lyc­kas, med att kla­ra upp så kal­la­de mängd­brott, det vill sä­ga egen­doms­brott, stöl­der och ska­de­gö­rel­se.

Upp­rin­nel­sen till pub­li­ce­ring­en är äld­re kon­sta­pel Pau­li Mä­en­pääs in­sän­da­re i sam­ma tid­ning i sön­dags. Mä­en­pää, som är po­lis i Helsing­fors, skrev att ut­red­ning­ar av brott av det här sla­get läggs ner i sam­ma stund som an­mäl­ning­en kom­mer in.

Po­li­sens upp­gift blir att no­te­ra brot­tet, fö­ra sta­tistik och fun­ge­ra som mel­lan­hand mel­lan för­säk­rings­bo­lag och den drab­ba­de, skrev Mä­en­pää och öns­ka­de att po­lis­led­ning­en skul­le ta­la öp­pet om den re­surs­brist som lig­ger ba­kom.

DEN STA­TISTIK som HS pre­sen­te­rar vi­sar att Mä­en­pää har rätt. Det finns kom­mu­ner i Fin­land där inga stöl­der reds ut. På na­tio­nell ni­vå, un­der pe­ri­o­den ja­nu­a­ri–sep­tem­ber, red­de po­li­sen ut 7,6 pro­cent av al­la an­mäl­da stöl­der.

Sta­tisti­ken är sämst i de sto­ra stä­der­na, men Åbo kla­rar sig nå­got bätt­re än Van­da, Tam­mer­fors och Helsing­fors. I Åbo i år har 12 pro­cent av egen­doms­brot­ten retts ut, 8 pro­cent av stöl­der­na och 5 pro­cent av ska­de­gö­rel­sen.

I Pargas som, lik­som Ki­mi­to­öns kom­mun, har be­tyd­ligt fär­re brottsan­mäl­ning­ar är des­sa siff­ror 18 pro­cent (egen­doms­brott), 23 pro­cent (stöl­der) och 7 pro­cent (ska­de­gö­rel­se). I Kimitoön är siff­ror­na 11, 8 och 13.

POLISSTYRELSENS po­li­sö­ver­in­spek­tör He­ik­ki Laus­maa sä­ger en rad sa­ker till HS som är vär­da att be­grun­das. Dels ger han äld­re kon­sta­pel Mä­en­pää rätt: po­li­sens re­sur­ser tving­ar den att pri­o­ri­te­ra ut­red­ning­en av all­var­li­ga­re brott.

Laus­maa ger ock­så rå­den till all­män­he­ten att fö­re­byg­ga brott ge­nom att skyd­da egen­dom – lå­sa sin cy­kel or­dent­ligt till ex­em­pel – och att fort­sät­ta an­mä­la brot­ten även om ut­red­nings­sta­tisti­ken är ned­slå­en­de.

En­dast så kan po­li­sen kom­ma stör­re stöld­ligor på spå­ren, är Laus­maas po­äng. Han tror ock­så att all­män­he­tens för­tro­en­de för po­li­sen in­te mins­kar. ”Fin­lands folk är tro­li­gen så upp­lyst, att det för­står vå­ra re­a­li­te­ter”, sä­ger Laus­maa.

LÅT OSS BÖR­JA med den po­äng­en och un­der­stry­ka att det finns en skill­nad mel­lan att för­stå och ac­cep­te­ra. Vi har sto­ra pro­blem om folk bör­jar ut­gå från att om de lu­rats, be­stu­lits el­ler fått egen­dom för­störd så kom­mer den skyl­di­ga in­te att få ta kon­se­kven­ser­na.

I en så­dan si­tu­a­tion blir möj­lig­he­ten att få för­säk­rad egen­dom er­satt det en­da som mo­ti­ve­rar en brottsan­mä­lan. Om­vänt är det ett pro­blem om per­so­ner som be­går brott mo­ti­ve­ras av vetska­pen om po­li­sens oför­måga att ut­re­da.

ATT POÄNGTERA re­a­li­te­ter är mo­ti­ve­rat, så­till­vi­da att all­män­he­ten mås­te fun­de­ra på sitt eget age­ran­de. Det är in­te cy­niskt att lå­sa sin cy­kel, för­säk­ra sin egen­dom el­ler va­ra miss­tänk­sam mot er­bju­dan­den som ver­kar för bra för att va­ra san­na.

Men om det verk­li­gen är så att po­li­sen läg­ger ner ut­red­ning­ar av mängd­brott i den takt som an­mäl­ning­ar kom­mer in, så ris­ke- rar den re­a­li­te­ten re­sul­te­ra i en upp­gi­ven re­a­lism. Det vo­re en far­lig cy­nism – far­lig, ef­tersom cy­nism säl­lan änd­rar på re­a­li­te­ter.

SLUT­LI­GEN PO­ÄNG­EN om po­li­sens pri­o­ri­te­ring. En pri­o­ri­te­ring som är fram­tving­ad av re­surs­brist är den värs­ta tänk­ba­ra mått­stoc­ken. För även om vi här ta­lar om mängd­brott som ju­ri­diskt sett är ringa, så drab­bar de en­skil­da per­so­ner.

Den som bli­vit be­stu­len el­ler fått egen­dom för­störd vet att brot­tet ock­så är rik­tat mot den eg­na per­so­nen. Ibland kan brot­tet in­te re­du­ce­ras till att hand­la om sa­ker el­ler ma­te­ri­el­la ska­dor. Där­för hand­lar en brottsan­mä­lan ock­så om upp­rät­tel­se, och om till­tron till det po­li­siä­ra sy­ste­met och till dom­sto­lar­na.

TÄNK PÅ SJÄL­VA be­grep­pet, ”mängd­brott”. Om ”mängd” i det här fal­let bör­jar be­ty­da in­te ba­ra ett stort an­tal utan ock­så nå­got ovä­sent­ligt – och där­för ned­pri­o­ri­te­rat – då har vi en ut­bredd cy­nism, el­ler en stor be­svi­kel­se, el­ler en kom­bi­na­tion av de två, i folks för­hål­lan­de till po­liskå­ren.

Det kan helt en­kelt in­te va­ra bra.

Den som bli­vit be­stu­len el­ler fått egen­dom för­störd vet att brot­tet ock­så är rik­tat mot den eg­na per­so­nen.

VAD ÄR LÖS­NING­EN? Po­liskå­ren i Fin­land är stän­digt om­gi­ven av re­surs­frå­gan, men ”me­ra re­sur­ser” kan in­te all­tid va­ra det en­da ut­töm­man­de sva­ret, pre­cis som in­te hel­ler po­li­sen kan stå för den en­da lös­ning­en.

Klart är att det fö­re­byg­gan­de ar­be­tet är vik­tigt när vi ta­lar om brott som fö­re­kom­mer i stor­ska­la. Po­li­sen ska ut­nytt­jas i det ar­be­tet, men an­sva­ret är bre­da­re än så – ett sam­hälls­an­svar i or­dets rät­ta be­mär­kel­se.

ETT SÄTT ATT tack­la den ut­ma­ning­en är ge­nom att in­te va­ra så iv­rig att rang­ord­na brott. Från för­äld­rar upp ge­nom skol­vä­sen­det till myn­dig­he­ter är det vik­tigt att på­pe­ka al­la brotts drab­ban­de natur.

Brott är oli­ka, visst, och de upp­levs oli­ka av oli­ka per­so­ner, men i grun­den drab­bar de in­di­vi­der och kon­se­kven­ser­na be­hö­ver in­te va­ra obe­tyd­li­ga – även om brot­tet, ju­ri­diskt och av nöd­tvång, an­ses va­ra det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.