Fo­ten in­ne men skon kläm­mer – job­bet som ri­skin­ve­ste­ring

Åbo Underrättelser - - NYHETER & KULTUR - Fan­ny Malm­berg Skri­ben­ten job­bar med kom­mu­ni­ka­tion och do­ku­men­tä­rer

Jag blir till min ab­so­lu­ta häp­nad kal­lad på ar­betsin­ter­vju till ett jobb jag ald­rig tänkt jag har en chans att få. Jag sak­nar till­räck­ligt med er­fa­ren­het som skul­le ta mig över kom­pe­tenströs­keln just för det­ta upp­drag, och jag vet det.

Men det är den mest av­slapp­na­de in­ter­vjun jag nå­gon­sin upp­levt. Jag kän­ner mig som hem­ma. Snabbt är vi in­ne på var­för jag är där. Pos­ten jag sök­te är egent­li­gen re­dan fylld, pre­cis som jag an­tog fanns det en bätt­re kan­di­dat. Jag blir lät­tad över att in­te plöts­ligt be­hö­va kli­va in i allt­för sto­ra stöv­lar, men ock­så kon­fun­de­rad. Så vad gör jag där egent­li­gen?

– Du är in­tres­sant!

VI PRA­TAR OM att det än­nu in­te finns en gi­ven post men att fö­re­ta­get gär­na ut­veck­lar en åt just mig. Tills dess kan jag hänga på kon­to­ret. Helt gra­tis. Gö­ra mi­na fri­lans­jobb, men få ett ar­bets­rum och en ge­men­skap. Lunch­säll­skap och gra­tis kaf­fe.

Mitt ar­bets­rum hem­ma och min hem­la­ga­de lunch är skon­sam­ma­re för min skrut­ti­ga eko­no­mi och bätt­re för min kon­cent­ra­tion, men jag sä­ger in­te det­ta högt. För jag vill in­te ver­ka otack­sam. Jag får dess­utom be­hål­la mitt ex­i­ste­ran­de del­tids­jobb.

VI MÅS­TE OCK­SÅ se till att vi “pas­sar ihop”. Jag och det nya fö­re­ta­get. El­ler män­skor­na då. Det är så li­tet att om vi in­te trivs med varand­ra blir det verk­li­gen svårt.

Med då­li­ga per­so­ner­fa­ren­he­ter i pyt­te­or­ga­ni­sa­tio­ner för­står jag det­ta mer än väl. Och tänk om jag in­te trivs? Men för stun­den känns det som jag vill få fo­ten in, mer än nå­got an­nat. Tänk om det här är den där “en­da” chan­sen, att det här är por­ten till en hel bransch? Men jag vån­das dis­kus­sio­nen om för­säm­rat upp­säg­nings­skydd som på­går pre­cis sam­ti­digt jag går med på des­sa ex­tremt lö­sa vill­kor.

JAG HÄNG­ER PÅ kon­to­ret. Jag gör mi­na eg­na fri­lansupp­drag, men är med på någ­ra små gre­jer på det “nya job­bet”. Min bli­van­de chef sko­jar om att han in­te kom­mer att an­stäl­la mig om jag su­ger. Jag und­rar tyst för mig själv om in­te prö­vo­ti­den är till för det­ta. Det är som att va­ra med om en för­längd ar­betsin­ter­vju. Evig­hets­lång, som på­går i vec­kor.

JAG GRUBBLAR på nät­ter­na, men vet att det­ta är ett “sjukt bra till­fäl­le”. Att det nog kan le­da till me­ra. Min bli­van­de chef lä­ser mi­na tan­kar och med­ger att ing­en vill job­ba gra­tis.

– Vi ska nog läg­ga upp en struk­tur och ett kon­trakt. Och se om du är bra på det här.

– Se om jag kan BLI bra på det här, vå­gar jag rät­ta och får ett öd­mjukt med­håll:

– Ab­so­lut! Bra for­mu­le­ring! Det var så jag me­na­de.

CHE­FEN VILL NU att jag gör mitt and­ra del­tids­jobb på di­stans så jag kan va­ra till­gäng­lig kon­stant och ta­lar om att ge en bätt­re lön ock­så. Jag und­rar om vi kan or­ga­ni­se­ra oss li­te. Che­fen är över­ar­be­tad, en kol­le­ga är sjuk. Det går in­te än­nu. Men jag får fort­sätt­nings­vis väl­ja själv hur myc­ket jag häng­er hos dem.

DET ÄR SOM EN ri­skin­ve­ste­ring att job­ba för ett mik­ro­fö­re­tag. Li­ka myc­ket som det är en ri­skin­ve­ste­ring att an­stäl­la nå­gon då den­na nå­gon ut­gör en tred­je- el­ler fjär­de­del av he­la kol­le­gi­et.

Din egen in­sats som an­ställd spe­lar en av­gö­ran­de roll i hur bra job­bet i sig och ar­bets­gi­va­ren är. Kan du gö­ra job­bet bra så att al­la gyn­nas av det är du med och ska­par en bra ar­bets­plats. På stör­re fö­re­tag kan man lät­ta­re skyff­la över an­sva­ret på nå­gon an­nan och än­då lyf­ta må­nads­lön.

Jag fort­sät­ter hål­la ut, åt­minsto­ne en stund till, för jag vet att på egen hand kom­mer jag in­te hel­ler att kom­ma långt. Den vin­ner mest som vå­gar. El­ler hur det nu var.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.