Komiskt accentuerad Don Giovanni
Den helt utsålda premiären på Don Giovanni fick en stående ovation. Waltteri Torikka sjöng titelrollen och hans tevepersonlighet har tydligen dragit till sig publik över genregränserna. Och vad är bättre än det.
OPERAFESTIVALEN I NYSLOTT ● Mozart: Don Giovanni ● Regi Paul-Emile Fourny, dekor Poppi Ranchetti, dir. John Storgårds. I rollerna Waltteri Torikka, Tapani Plathan, Gisela Stille, Helena Juntunen, Tuomas Katajala, Tuuli Takala och Jussi Merikanto. Olofsborg 9.7.2016.
Paul-Emile Fournys regi från år 2011 har uppvärmts men på många sätt är detta nog en ny regi. Själv säger regissören att sångarna är så pass annorlunda och så goda skådespelare att de inspirerat honom till att skapa nytt. De rörliga dekorkonstruktionerna och kostymeringen är däremot desamma och likaså i hög grad själva grundkonceptet.
Skådespeleriet har ett starkt utspel ofta med markanta komiska accenter, speciellt i recitativen.
Texten betonas ofta finurligt och rent sångtekniskt tar man sig också små friheter. Hela scenbredden utnyttjas naturligtvis och fylls av tre stora pelarkomplex som kan flyttas på och som öppnar sig på olika sätt. Det var fart och fräs på det hela.
På ett visst sätt hade det fartfyllda spelet sina rötter i orkestern. John Storgårds har ett medryckande och snärtigt personligt grepp om musiken. Det hör man genast i uvertyren som ju bland annat beskriver Don Juans undergång. I vissa nummer är tempot uppskruvat, champagnearian och tenorens aria, men ibland tillåter Storgårds långsammare och sugande tempo som till exempel i serenadens andra vers. Storgårds tolkning av partiturets rikedom och variation känns fängslande och också då han ibland ger en viss frihet åt sångarna är han en ytterst krävande dirigent för dem.
Operan handlar om Don Juans sista dagar, där allt så att säga går på tok. Och primus motor i alla misslyckade förföringsförsök är Donna Elvira, som av regin och Helena Juntunen tecknas som en otrolig ragata. Därmed går vi kanske miste om en del av tragiken kring henne, men det är nog ganska roligt och Juntunen sjunger rasande snyggt. Synd att vi inte fick hennes aria som visserligen skrevs för en senare föreställning i Wien.
Den andra donnan, Anna, tolkades av Gisela Stille som har en mycket bärig och tilltalande sopran. Här insinuerar regin att Donna Anna egentligen är olovligt svag för Don Juan och förmodligen lju- ger för sin trolovade Don Ottavio om vad som riktigt hände i början av opera.
Hur man än ser på saken är Don Ottavio en alltför färglös figur för att fängsla Donna Anna. Hon tycks ju gång på gång uppskjuta bröllopet. Tuomas Katajala behövde alltså inte spela charmör, men han sjöng alldeles gudomligt och i Storgårds snabba tempo var figurerna i Il mio tesoro som ett bländande pärlband. Den andra arian som skrevs för Wienpremiären rymdes inte med.
Med sin vackra klang var Tuuli Takala väl värd den stormapplåd hon fick för sin Zerlina. Hennes trolovade Masetto sjöngs duktigt av Jussi Merikanto. Med ett väldigt bifall hyllades även Jaakko Ryhänen, delvis säkert för sin långa karriär men absolut också för sin monumentala insats i Komturens roll. Hans röst tycks nämligen igen vara i underbart skick.
Så har vi då de två huvudpersonerna Walteri Torikka (Don Juan) och Tapani Plathan (Leporello). Ingendera lyckades projicera sina röster riktigt lika bra som de övriga solisterna. Men å andra sidan var de båda ytterst personliga. Plathan har en del att lära sig i en roll som man kan göra så mycket av, men det han gjorde var roligt och humoristiskt. Och Torikka är onekligen mycket charmig på scenen. Han sjunger hyggligt och med stor dynamisk och tolkningsmässig variation men det finns ett och annat som kan utvecklas ytterligare. Utmärkta var gossarna också i samspelet herre och tjänare emellan.
I slutuppgörelsen saknade jag komturens staty. På kyrkogården har regin bara en vit sten som sedan dyker upp som bord på Don Juans supé. Då stengästen kommer på besök, står han långt borta i öppningen uppe till höger på Olofsborg. Don Juan ger sin hand åt en dansös som ligger på bordet och dras sedan ned i helvetet av en grupp kvinnovålnader. Detta är åtminstone en mycket originell lösning som publiken inte tycktes ha någonting emot.