Ko­miskt ac­cen­tu­e­rad Don Gio­van­ni

Den helt ut­sål­da pre­miä­ren på Don Gio­van­ni fick en stå­en­de ova­tion. Walt­te­ri To­rik­ka sjöng ti­tel­rol­len och hans teve­per­son­lig­het har tyd­li­gen dra­git till sig publik över gen­re­grän­ser­na. Och vad är bätt­re än det.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - JAN GRAN­BERG jan.gran­berg@fri­lansk­sf.fi

OPERAFESTIVALEN I NYSLOTT ● Mo­zart: Don Gio­van­ni ● Re­gi Paul-Emi­le Four­ny, de­kor Pop­pi Ran­chet­ti, dir. John Storgårds. I rol­ler­na Walt­te­ri To­rik­ka, Ta­pa­ni Plat­han, Gi­se­la Stil­le, He­le­na Jun­tu­nen, Tu­o­mas Ka­ta­ja­la, Tu­u­li Ta­ka­la och Jus­si Me­ri­kan­to. Olofs­borg 9.7.2016.

Paul-Emi­le Four­nys re­gi från år 2011 har upp­värmts men på många sätt är det­ta nog en ny re­gi. Själv sä­ger re­gis­sö­ren att sång­ar­na är så pass an­norlun­da och så go­da skå­de­spe­la­re att de in­spi­re­rat ho­nom till att ska­pa nytt. De rör­li­ga de­kor­kon­struk­tio­ner­na och ko­sty­me­ring­en är där­e­mot de­sam­ma och li­kaså i hög grad själ­va grund­kon­cep­tet.

Skå­de­spe­le­ri­et har ett starkt ut­spel of­ta med mar­kan­ta ko­mis­ka ac­cen­ter, spe­ci­ellt i re­ci­ta­ti­ven.

Tex­ten be­to­nas of­ta fi­nur­ligt och rent sång­tek­niskt tar man sig ock­så små fri­he­ter. He­la scen­bred­den ut­nytt­jas na­tur­ligt­vis och fylls av tre sto­ra pe­lar­kom­plex som kan flyt­tas på och som öpp­nar sig på oli­ka sätt. Det var fart och fräs på det he­la.

På ett visst sätt ha­de det fart­fyll­da spe­let si­na röt­ter i or­kes­tern. John Storgårds har ett medryc­kan­de och snär­tigt per­son­ligt grepp om mu­si­ken. Det hör man ge­nast i uver­ty­ren som ju bland an­nat be­skri­ver Don Ju­ans un­der­gång. I vis­sa num­mer är tem­pot upp­skru­vat, cham­pagne­a­ri­an och te­no­rens aria, men ibland tillå­ter Storgårds lång­sam­ma­re och su­gan­de tem­po som till ex­em­pel i se­re­na­dens and­ra vers. Storgårds tolk­ning av par­ti­tu­rets ri­ke­dom och va­ri­a­tion känns fängs­lan­de och ock­så då han ibland ger en viss fri­het åt sång­ar­na är han en yt­terst krä­van­de di­ri­gent för dem.

Ope­ran hand­lar om Don Ju­ans sista da­gar, där allt så att sä­ga går på tok. Och pri­mus mo­tor i al­la miss­lyc­ka­de för­fö­rings­för­sök är Don­na El­vi­ra, som av re­gin och He­le­na Jun­tu­nen teck­nas som en otro­lig ra­ga­ta. Där­med går vi kanske mis­te om en del av tra­gi­ken kring hen­ne, men det är nog gans­ka ro­ligt och Jun­tu­nen sjung­er ra­san­de snyggt. Synd att vi in­te fick hen­nes aria som vis­ser­li­gen skrevs för en se­na­re fö­re­ställ­ning i Wi­en.

Den and­ra don­nan, An­na, tol­ka­des av Gi­se­la Stil­le som har en myc­ket bä­rig och till­ta­lan­de so­pran. Här in­si­nu­e­rar re­gin att Don­na An­na egent­li­gen är olov­ligt svag för Don Ju­an och för­mod­li­gen lju- ger för sin tro­lo­va­de Don Otta­vio om vad som rik­tigt hän­de i bör­jan av opera.

Hur man än ser på sa­ken är Don Otta­vio en allt­för färg­lös fi­gur för att fängs­la Don­na An­na. Hon tycks ju gång på gång upp­skju­ta bröl­lo­pet. Tu­o­mas Ka­ta­ja­la be­höv­de allt­så in­te spe­la char­mör, men han sjöng all­de­les gu­dom­ligt och i Storgårds snab­ba tem­po var fi­gu­rer­na i Il mio te­so­ro som ett blän­dan­de pärl­band. Den and­ra ari­an som skrevs för Wi­en­pre­miä­ren rym­des in­te med.

Med sin vack­ra klang var Tu­u­li Ta­ka­la väl värd den stor­mapplåd hon fick för sin Zer­li­na. Hen­nes tro­lo­va­de Ma­set­to sjöngs duk­tigt av Jus­si Me­ri­kan­to. Med ett väl­digt bi­fall hyl­la­des även Jaak­ko Ry­hä­nen, del­vis sä­kert för sin långa kar­riär men ab­so­lut ock­så för sin mo­nu­men­ta­la in­sats i Kom­tu­rens roll. Hans röst tycks näm­li­gen igen va­ra i un­der­bart skick.

Så har vi då de två hu­vud­per­so­ner­na Wal­te­ri To­rik­ka (Don Ju­an) och Ta­pa­ni Plat­han (Le­po­rel­lo). Ing­en­de­ra lyc­ka­des pro­ji­ce­ra si­na rös­ter rik­tigt li­ka bra som de övri­ga so­lis­ter­na. Men å and­ra si­dan var de bå­da yt­terst per­son­li­ga. Plat­han har en del att lä­ra sig i en roll som man kan gö­ra så myc­ket av, men det han gjor­de var ro­ligt och hu­mo­ris­tiskt. Och To­rik­ka är onek­li­gen myc­ket char­mig på sce­nen. Han sjung­er hygg­ligt och med stor dy­na­misk och tolk­nings­mäs­sig va­ri­a­tion men det finns ett och an­nat som kan ut­veck­las yt­ter­li­ga­re. Ut­märk­ta var gos­sar­na ock­så i sam­spe­let her­re och tjä­na­re emel­lan.

I slut­upp­gö­rel­sen sak­na­de jag kom­tu­rens sta­ty. På kyr­ko­går­den har re­gin ba­ra en vit sten som se­dan dy­ker upp som bord på Don Ju­ans su­pé. Då sten­gäs­ten kom­mer på be­sök, står han långt bor­ta i öpp­ning­en up­pe till hö­ger på Olofs­borg. Don Ju­an ger sin hand åt en dan­sös som lig­ger på bor­det och dras se­dan ned i hel­ve­tet av en grupp kvin­novål­na­der. Det­ta är åt­minsto­ne en myc­ket ori­gi­nell lös­ning som publi­ken in­te tyck­tes ha någon­ting emot.

FOTO: SOILAPUURTINEN

RäTTMäTIGT STRAFF. Don Gio­van­ni (Walt­te­ri To­rik­ka) dras ned i hel­ve­tet av en grupp kvinn­li­ga vål­na­der i Paul-Emi­le Fou­rys re­gi i Nyslott.

PUURTINEN FOTO: SOILA

På FAR­LI­GA STIGAR. Nu fal­ler Zer­li­na (Tu­u­li Ta­ka­la) för Don Ju­ans (Walt­te­ri To­rik­ka) charm.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.