Medelålderns fasor
Recensenten går gärna in genom huvudingången i Christel Sundqvists roman.
Jag undrar ibland vad den svenska psalmdiktaren Lina Sandell riktigt tänkte när hon skrev orden ”Som din dag så skall din kraft ock vara” i sin trygghets- och tröstepsalm ”Blott en dag ...”. Kände hon förtröstan eller trots när hon stiliserade om femte Mosebokens fras ”må din kraft bestå i alla dina dagar” så där, och dessutom tillade ”detta löfte gav Han mig”? Är det där sista rentav en förebråelse?
Det här funderar jag på också när jag läser Christel Sundqvists tredje roman Vonne och Marie, där huvudpersonen mäter sina krafter med en rad tunga dagar.
Mycket i den nya romanen är bekant från Sundqvists debut Flickan i flaskan (2009), som handlade om hur barndomens sorger drar upp spår som känslolivet vill återvända till under senare prövningar.
I Vonne och Marie är huvudpersonen en medelålders kvinna som försöker få allt att gå ihop; disputation, familjeliv med tonårsbarn och en väns sjukdom. I handväskans sidofack finns pillren som hjälper henne att sova, i skrivbordslådan på jobbet finns betablockerarna som skall ge henne stadga i mötesrummen, i tankarna tränger barndomens minnen av pappan upp, liksom funderingarna kring en kusin som ingen ville tala om.
Ibland ramlar allt över en, en anhopning av problem som kan låta nästan parodisk när man räknar upp detaljerna. Vissa år är skitår, och när man tar sig igenom dem vore det bra om man visste att nån har lovat att man ska klara dem – ”så skall din kraft ock vara”!
Bred rumpa och korrekturfel
Sundqvist gestaltar sitt ärende med god skärpa. Är man en människa som alltid ser problemet och oroar sig maximaltkan man rodna av igenkännandets genans när Marie oavbrutet iakttar sina barn med
bekymrad blick – ätstörning? för mycket skärmtid? –, omedelbart ser sin breda rumpa i den disputationsklänning som dottern tycker är snygg, och på en nanosekund hittar korrekturfelet i den tryckta avhandlingen. Baksidan av den ständiga oroliga vaksamheten är dessutom att man ändå kan missa tecknen på verkliga problem, i en omsorgens bakvända egocentricitet som varken ger glädje eller gör nytta.
Ibland blir det tydliga lite övertydligt, och en berättare som inte är övervägande empatisk gentemot Marie hade antagligen gjort texten livfullare och djupare. Ställvis är beskrivningen av den lidande huvudpersonens jobbiga sidor ändå riktigt uppfriskande i sin klarsyn.
Berörande är också Sundqvists känslighet för vardagliga situationer med tonåringar, tjafset och irritationen som är normala komponenter i familjekärleken.
Maries pappa – minkfarmaren som inte var fin nog för att passa in bland hustruns släkt på sommarvillan men vars pengar dög till dess reparationer, en känslosam man som söp bort först sorgen och sen minkarna, hustrun och livsmodet – lever sitt spökliv i hennes medvetande på ett trovärdigt sätt. En man som man kan hata och ändå älska, och aldrig bli riktigt färdig med.
Vonne, väninnan som sviker genom att bli sjuk, känns däremot inte oumbärlig i den här berättelsen annat än som dramaturgiskt stativ. Vänners sjukdom och död är visserligen en av medelålderns fasor, så temat kunde kanske ha fått mera plats.
Det här är en roman vars modus utan omsvep är den psykologiska realismen. Identifikationen med huvudpersonen, i all hennes irriterande sensibilitet, är huvudingången och den är väl skyltad. Gillar man det är Vonne och Marie riktigt bra läsning.