Besviken?

– Nej, men tjänare Egon, det var länge sen. – Ja, det kan man säga Henrik. Hur är läget? – Fint. Jag har en firma som går bra, så jag hinner inte med så mycket annat. Sist jag hörde nånting om dig var när du sällskapade med den där Annika.

– Ja, vi är faktiskt fortfarande tillsammans. Hon flyttade in hos mig när hon började studera, jag bodde ju nära Skolan. Jag föreslog nog att vi tills vidare skulle bo var för sig. Men hon sa ”Så du tycker inte om mig tillräckligt?” Tja, vad gör man? Hon fick flytta in. När vi sedan hade studerat färdigt så ville hon gifta sig och ha barn. Jag var inte så tänd på det där med äktenskap, men Annika sa att hon hela livet hade längtat efter att få gifta sig kyrkligt, med alla tillbehör, och så länge hennes Mommo ännu lever. Nå, jag ville ju inte göra henne eller Mommo besviken, så vi gifte oss. – Det låter ju trev... – Jag försökte kämpa emot en tid beträffande att skaffa barn. Jag föreslog att vi reser och har roligt tillsammans ett par år innan det är dags för barn. Hon hade mig att läsa feministisk litteratur så att jag skulle inse att kvinnan har rätt till sin kropp. Och hon sa att om hon inte får barn med mig före hon är trettio så gör hon barn med någon annan. – Jösses, det var i tuffaste lag... – Hon sa att det vore så sött med små Annikor som ploppar fram. – Ploppar? – Så sa hon. Och jag insåg förstås att hon och feministerna hade rätt. Och jag ville ju inte göra henne besviken. Så vi fick två döttrar, Simone och Beau. – Ja, det är ju stiligt med franska na... – Annika sa att hon var glad att det blev flickor. Så att hon inte behövde vara med och öka förtrycket och chauvinismen. – Vilket förtryck? – Det som vi män håller på med. Kvinnoförtryck, säger Annika. – Jag är väl ingen förtryckare? Jag är ju inte ens gift. – Säg det till Annika. – Hördu Egon, vad sägs om att gå på en bärs eller två så där som på den gamla goda tiden?

– Nja, Annika har sagt att hennes man ska vara på alerten hela tiden. För barnens skull. Hon har ju sina viktiga möten och sånt. Och hon säger att den kollektiva berusningen är en mansrit som finns till för att förstärka patriarkatet. Och jag vill ju inte göra henne besviken.

– Det var som fan. Nå bjud in mig på en kopp kaffe så jag får träffa kärr... frugan.

– Det går nog inte, Henrik. Hon säger att när hon med stor möda har uppfostrat mig till en god man så vill hon inte att barnen ska behöva uppleva destruktiva och svärande män i hemmet. Men på fejjan får jag vara. Eller, hmm, hon vet alltså inte om att jag har gått med. Vi kan väl träffas där?

– Visst, Egon. Jag vill ju inte göra dig besviken.