Energisk släktträff
●●Nya tidens ensemble
dirigent Tapio von Boehm. Solist Pasi Eerikäinen. Lindberg, Haapamäki, von Boehm. G18 17.1.
När projektorkestern Nya tidens ensemble grundades för fem år sedan lade man speciell tonvikt vid nutida finlandssvensk konstmusik med Pulkkis, Tallgren, Fagerlund och Lindberg som heta namn. Sedermera har repertoaren vidgats, och medan Lindberg har fått stå kvar satsar man också på andra hästar.
Ilkka von Boehm har bland annat Stalinoperan från 2011 och melodramen Guldpengar för recitatör och piano 2015 på sitt samvete. Den nu uruppförda violinkonserten är benämnd Penumbra, men själv vet jag inte om jag omedelbart uppfattade några av de halvskuggor som begreppet lär syfta på.
Inledningsvis fruktar man något slags amerikanskinfluerad 2000-talsminimalism i de många upprepade korta tonerna i orkestern, men så fort soloviolinen träder fram blir stilrikedomen större och hela konserten framstår som en levande eklektisk organism. Musiken må vara tidvis rytmisk och expressiv, men det är Pasi Eerikäinens sjungande soloviolin som framträder allra tydligast.
De små aforistiska historierna i Lindbergs Jubilees bildade ursprungligen en pianosvit som sedan orkestrerades. Det har blivit ett mantra att upprepa hur Lindbergs musik präglas av stark energi och intensitet. Dock verkade energinivån i Jubilees ändå bara vara hälften så stark jämfört med Sampo HaapamäkisSignature för 14 musiker från 2003, hans sista verk skrivet före tiden då han på allvar blev biten av kvarttonstegsflugan.
Lindberg och Haapamäki har det gemensamt i dessa stycken att deras musik formligen sjuder av energi både under och på ytan, konstnärlig uttryckskraft som måste materialiseras i någon form, kanske i en stor katharsis-liknande urladdning, gärna med linjär melodiföring som kontrast till allt det fragmentariska.
Med Tapio von Boehm som dirigent liknade hela tillställningen något av en vonboehmsk släktträff, där en broder dirigerade, en annan komponerade, en tredje satt och applåderade och ytterligare en junior överräckte blommorna.
Personligen hade jag efterlyst större kontraster i orkestern – och finare finish – men entusiasmen i den ungdomliga ensemblen gick det inte att ta miste på. Lindbergs Corrente från 1992 knöt stiligt ihop säcken.