Mustakallio gör svensk debut på teaterscenen
– Herregud, inte kan jag ju svenska! Det var Minttu Mustakallios spontana reaktion när regissören Anna-Mari Karvonen frågade om hon ville vara med i en uppsättning av Peggy Pickit ser Guds ansikte på Svenska Teatern.
Skådespelaren Minttu Mustakallio har fått större förståelse för finlandssvenskarnas situation nu när hon jobbar på svenska, på Svenska Teatern. – Jag inser att det kan vara skrämmande att tala finska, att man ska säga fel ord.
Skådespelerskan, som vuxit upp i Ylivieska i Norra Österbotten, hade alltid haft gott vitsord i skolan men aldrig riktigt använt sin svenska. Nyfikenheten gentemot regissören och pjästexten som skrivits av den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig tog emellertid överhanden.
– Jag vågade inte genast läsa texten på svenska, så jag började med den engelska versionen, medger hon.
En liten blyghet sitter ännu i. SPT-intervjun görs till största delen på finska. Medverkandet i pjäsen har ändå gjort henne modigare.
– Nu vågar jag tala svenska i omklädningsrummet med mina finlandssvenska kolleger, säger Mustakallio.
Uppmuntrande mottagande
Mustakallio berättar att bemötandet hon fått har varit uppmuntrande. Hon gav sin första intervju på svenska i Efter nio, något hon fått mycket beröm för.
– Alla har varit entusiastiska när jag talat svenska, säger hon.
Själva pjäsen har också fått ett hänfört mottagande. Bland annat gav Helsingin Sanomat föreställningen fem stjärnor.
– Om det kommit sådana här recensioner på en pjäs som uppförs på Finlands nationalteater skulle den ha varit slutsåld hela våren, säger Mustakallio.
Peggy Pickit ser Guds ansikte är en tragikomisk berättelse om vad som händer när ett läkarpar, som arbetat som biståndsarbetare i Tredje världen, blir hembjudna på middag till sina borgerliga studievänner sex år senare.
Eftersom pjäsen inte avslöjar karaktärernas närmare bakgrund gör det inget om det hörs en liten accent.
–Tittarna kan tänka att jag är finsk men talar svenska, säger Mustakallio.
Förutom nationalspråken och engelska talar hon också franska, spanska och lite tyska. Hon säger att om hon inte blivit skådespelare skulle hon säkert arbeta med språk i någon form.
Stort stöd från kollegorna
Det här är inte första gången Mustakallio skådespelar på det andra inhemska språket. Ifjol deltog hon i Yle-produktionen Heroes of the Baltic Sea. Sjörövarskattjakten som visades på tv går emellertid inte att jämföra med Svenskis-pjäsen.
– Vi förde inga långa dialoger. Replikerna var i stil med: ”Följ efter!” och ”Hjälp, han kommer!” Och scenerna kunde tas om. Det kan man inte på teaterscenen, säger hon.
Till skillnad från hur hon brukar göra när hon jobbar på finska, lärde Mustakallio sig replikerna innan repetitionerna för pjäsen började. Kollegerna var till stor hjälp.
–Akse Pettersson och Cecilia Paul läste in texten på band åt mig och jag lärde mig tonfallet av dem. Det kanske svåraste har varit att producera de rätta ljuden, att minnas om det ska vara u eller o, säger hon.
Överlag har det nya arbetssättet som det nya språket medfört ändå känts uppiggande.
Nya insikter
Arbetandet på svenska har gett henne nya insikter, bland annat om kulturella skillnader – och likheter.
– Jag har insett att det kan vara svårt för finlandssvenskar att tala finska. Det kan kännas skrämmande att säga fel ord.
Rädsla för att inte hitta rätt ord är något Mustakallio själv fått fundera på när hon stått på Amos-scenen.
– Jag har aldrig lärt mig att använda sufflör. Om jag glömmer något, hittar jag på något som utfyllnad. Men min svenska vokabulär är så liten att det är svårt att improvisera, säger hon.
Formen i Peggy Pickit är inte den lättaste. Eftersom samma meningar upprepas flera gånger, i bland av olika skådespelare, är det besvärligt att komma ihåg stickreplikerna.
–Vi upprepar samma repliker minst tre gånger. Men det här skulle ha varit svårt också på finska.
Mustakallio säger att hon definitivt kunde tänka sig att spela på svenska igen – rentav söka sig till Sverige, även om det inte är något hon aktivt planerar.
– Jag är inte rädd längre. Men utan den hjälp och det stöd jag fått av mina kolleger skulle jag inte klara mig så här bra, säger hon.FNB–JES-