Klangligt fräsch Brahms från Gävle
KLASSISKT ● Gävlesymfonikerna under Jaime Martin. Johannes Brahms: Orkesterserenader nr 1 & 2. (Ondine)
Att Ondine engagerat Gävlesymfonikerna är på alla sätt skojigt, men att en orkester som är känd framför allt för sina fina inspelningar av inhemsk repertoar nu väljer att göra Brahms känns som ett märkligt beslut.
Åtminstone tills skivan börjat snurra på tallriken. Därefter känns det som det naturligaste tänkbara beslutet. De facto är Gävlesymfonikerna med sina 52 musiker den perfekta ensemblen för Brahms och balansen instrumentgrupperna emellan klingar genomgående naturlig.
De båda orkesterserenaderna – tillkomna under Brahms tid i Detmold 1857–59 – är dessutom oerhört charmerande, och alltför sällan framförda, verk. Den första serenaden är med sin knappa trekvartstimmen långa duration något av en förklädd symfoni och Brahms lekte även med tanken på att stöpa om den till en sådan.
Den andra serenaden är introvertare till karaktären och med sin mörkare färgläggning – violinerna saknas – den mindre omedelbart slående av syskonverken, men var inte desto mindre en av Brahms favoriter bland sina egna verk.
Spanske flöjtisten Jaime Martin har gjort en rätt imponerande dirigentkarriär och tycks sedan han tog över chefdirigentskapet för Gävlesymfonikerna ha hittat en nära nog optimal melodi med sin ensemble. Tolkningarna är fräscha, rytmiskt levande och klangligt anslående och vi noterar bland annat glädjande alerta valthorn i bägge serenaderna.