Och vem sköter disken?
■ Revolutionen har som bekant en tendens att äta upp sina egna barn. Men i Olivier Assayas Efter revolutionen (Après mai, Frankrike 2012), förlagd till år 1971, kommer man aldrig ens till skott.
Handlingen i filmen kretsar kring Gilles (Clément Métayer), den i Paris utkanter bosatta ynglingen som när han inte går i gymnasiet hyser förhoppningar om att omkullkasta den rådande, ”fascistoida” samhällsordningen.
I klartext handlar det om att kränga trotskistblaskan ”Tout” (som i vi vill ha allting och det nu genast), gnugga tårgasen ur ögonen och att medelst graffitikampanjer sätta den förhatliga kravallpolisen på pottan.
Men på den sistnämnda punkten går det snett, detta när en väktare i stridens hetta får en tegelsten i huvudet (och skadas svårt). Vid det laget gäller det att ligga lågt och i ett försök att rida ur stormen sätter Gilles och hans kamrater kurs på södra Frankrike.
Därav en ”möt kusinerna från landet”-turné under vilken man kolliderar med syndikalister, industriarbetare och andra tomtar. Med på ett hörn finns givetvis också den unga kärleken, strulig så det förslår.
Det här med revolutionär teori kontra praktik är en på inget sätt ny tematik; vem kommer inte ihåg Lukas Moodyssons Tillsammans (och kollegan Thomas Vinterbergs Kollektivet). Men där Moodysson närmade sig alternativrörelsen med lika delar hjärta och ironi är Olivier Assayas mera kallhamrat realistisk, nog för att de ideologiska minfälten finns där.
När Gilles, den aspirerande konstnären, har den dåliga smaken att läsa en Mao-kritisk pamflett heter det att författaren är en ”CIA-agent”. Och när våra vänner bänkar sig framför en dokumentär om frihetskampen i Laos väcks frågan om huruvida det traditionella filmberättandet inte är en ”borgerlig” konstruktion.
Hur snurrigt som helst även om det bör sägas att Efter revolutionen känslomässigt inte alltid förmår engagera, kanske för att man aldrig riktigt kommer under skinnet på Clément Métayers unga rebell.
Men visst har Assayas film sina poänger, som detta med att alla revolutioner där ingen – eventuellt med undantag för kvinnfolket, det förstås – åtar sig att diska är dömda att misslyckas.
Och trots att man i Efter revolutionen gärna lyfter fram de alternativa kulturprodukterna är det i slutändan de kommersiella alternativen som utgår med segern. Gissa vem som i slutändan ställer upp som statist i en film befolkad av nazister och dinosaurier, Marx och Engels förbjude. Yle Teema 22.00