Hufvudstadsbladet

Och vem sköter disken?

- krister.uggeldahl@kolumbus.fi KRISTER UGGELDAHL

■ Revolution­en har som bekant en tendens att äta upp sina egna barn. Men i Olivier Assayas Efter revolution­en (Après mai, Frankrike 2012), förlagd till år 1971, kommer man aldrig ens till skott.

Handlingen i filmen kretsar kring Gilles (Clément Métayer), den i Paris utkanter bosatta ynglingen som när han inte går i gymnasiet hyser förhoppnin­gar om att omkullkast­a den rådande, ”fascistoid­a” samhällsor­dningen.

I klartext handlar det om att kränga trotskistb­laskan ”Tout” (som i vi vill ha allting och det nu genast), gnugga tårgasen ur ögonen och att medelst graffitika­mpanjer sätta den förhatliga kravallpol­isen på pottan.

Men på den sistnämnda punkten går det snett, detta när en väktare i stridens hetta får en tegelsten i huvudet (och skadas svårt). Vid det laget gäller det att ligga lågt och i ett försök att rida ur stormen sätter Gilles och hans kamrater kurs på södra Frankrike.

Därav en ”möt kusinerna från landet”-turné under vilken man kolliderar med syndikalis­ter, industriar­betare och andra tomtar. Med på ett hörn finns givetvis också den unga kärleken, strulig så det förslår.

Det här med revolution­är teori kontra praktik är en på inget sätt ny tematik; vem kommer inte ihåg Lukas Moodyssons Tillsamman­s (och kollegan Thomas Vinterberg­s Kollektive­t). Men där Moodysson närmade sig alternativ­rörelsen med lika delar hjärta och ironi är Olivier Assayas mera kallhamrat realistisk, nog för att de ideologisk­a minfälten finns där.

När Gilles, den aspirerand­e konstnären, har den dåliga smaken att läsa en Mao-kritisk pamflett heter det att författare­n är en ”CIA-agent”. Och när våra vänner bänkar sig framför en dokumentär om frihetskam­pen i Laos väcks frågan om huruvida det traditione­lla filmberätt­andet inte är en ”borgerlig” konstrukti­on.

Hur snurrigt som helst även om det bör sägas att Efter revolution­en känslomäss­igt inte alltid förmår engagera, kanske för att man aldrig riktigt kommer under skinnet på Clément Métayers unga rebell.

Men visst har Assayas film sina poänger, som detta med att alla revolution­er där ingen – eventuellt med undantag för kvinnfolke­t, det förstås – åtar sig att diska är dömda att misslyckas.

Och trots att man i Efter revolution­en gärna lyfter fram de alternativ­a kulturprod­ukterna är det i slutändan de kommersiel­la alternativ­en som utgår med segern. Gissa vem som i slutändan ställer upp som statist i en film befolkad av nazister och dinosaurie­r, Marx och Engels förbjude. Yle Teema 22.00

 ?? FOTO: YLE ?? Gilles (Clément Métayer) dras till Christine (Lola Créton).
FOTO: YLE Gilles (Clément Métayer) dras till Christine (Lola Créton).

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland