Saga och sanning i fokus i Korsholm
KLASSISKT
●●Musikfestspelen Korsholm
öppningskonsert i Korsholms kyrka 27.7. Mellersta österbottens kammarorkester under Sakari Oramo. Solister: Henri Sigfridsson, piano, Janne Rättyä, dragspel. Arenskij, Pulkkis, Bergman, Tjajkovskij.
Årets från Goethe lånade tema vid Musikfestspelen Korsholm, ”Saga och sanning”, är såtillvida tacksamt att det tillåter konstnärlige ledaren Henri Sigfridsson att ta ut svängarna med besked i både den ena och den andra riktningen. All konstnärlig verksamhet har väl till syvende och sist något sagolikt över sig och sant blir ju varje verk, på ett eller annat sätt, i mötet med åhöraren.
Därtill inbjuder temat givetvis till mer filosofiska betraktelser över nämnda begrepp, liksom självfallet rent konkreta möten med sago- och sanningsidén som den manifesterar sig i både sin klingande och, inte sällan, mer renodlat poetiska form.
Påfallande närvarande var temat dock inte vid torsdagens officiella – festspelen tjuvstartade under onsdagen – öppningskonsert i Korsholms kyrka men visst kunde man, medelst ett visst mått god vilja, skönja ett åt bägge hållen vettande narrativ i kvällens uruppförande, Uljas Pulkkis Evolution för vänsterhandspiano, dragspel och stråkar.
Motiviska mutationer
Det nitton minuter långa, darwinistiskt inspirerade verket fungerar som en sömlös helhet och man kan bara beundra Pulkkis för hans förmåga att sammansmälta stilmässigt väsensskilda influenser utan att det för den skull blir ett veritabelt postmodernistiskt mischmasch av det hela.
Det säger sig självt att om man har stråkar och dragspel till sitt för- fogande är tango nuevo à la Astor Piazzolla aldrig långt borta och om man därtill fogar filmmusik à la Nino Rota, en neoklassicistisk rytmisk motorik och en ultrasenromantisk, lätt expressionistiskt färgad melodik kommer man rätt nära den aktuella pulkkiska estetiken.
Satserna är benämnda Selection, Speciation, Mutation och Migration och Pulkkis idé är förstås att beskriva det tematiskt-motiviska utvecklingsförloppet, som i sin partiella slumpmässighet ändå föreföll nog så logiskt målmedvetet. Jag är inte säker på om placeringen av Janne Rättyäs dragspel intill konsertmästaren var praktiskt eller konstnärligt betingad, men onekligen fick man känslan av att det handlade om en pianokonsert för vänster hand med ett konsertant dragspel snarare än en regelrätt dubbelkonsert.
Dragspelet utgjorde ofta ett slags klangmässig förlängning av, om än också tematisk kontrapunkt till, pianostämman – stundtals sysslade Rättyä i flygelns innanmäte – och om dragspelsstämman, delvis säkerligen tack vare Rättyäs suveräna förverkligande, föreföll någorlunda överkomlig gav det av Sigfridsson maximalt uttrycksfyllt tolkade pianopartiet ett ställvis hypervirtuost intryck.
Bara delvis publikfriande
Efter fjolårets experiment med öppningskonserten i Trefaldighetskyrkan och avslutningskonserten i Korsholms kyrka var ordningen nu återställd och Mellersta Österbottens kammarorkester och Sakari Oramo lindade publiken kring sitt lillfinger i ett program som bara delvis kan sägas ha varit publikfriande.
Erik Bergmans Musica marina (1994) för stråkorkester hör knappast till hans mer oförglömliga verk men den känslomässiga laddningen är, som alltid hos Bergman, avsevärd och alltid lika pålitlige solocellisten Lauri Pulakka stod för en nog så sensibel soloinsats.
Idén att inleda med Anton Arenskijs charmiga Variationer över ett tema av Tjajkovskij och avsluta med Tjajkovskijs Stråkserenad var i sig skojig, men nog kunde man ha haft mera fantasi än att göra det sistnämnda stycket för n:te gången i sammanhanget. Därmed intet ont sagt om Oramos och hans hängivna musikers spel, som på sedvanligt vis var mer emotionellt högoktanigt än raffinerat.