Den färggranne presidenten
Plötsligt blir den gamle mannen synlig genom diset. Han går på trötta ben till grinden, men lyckas inte öppna den. Två säkerhetsmän skyndar fram och leder den gamle tillbaka in i residenset Ekudden. Nästa dag avslöjar kvällstidningar i Stockholm sanningen
Ingen politiker har lika länge som Urho Kekkonen fattat avgörande beslut för Finland. Ingen politiker är lika omstridd för sin insats. För många är han landsfadern som skickligt förhandlade fram drägliga villkor för Finland i en svår situation. För andra var han maktpolitikern som för sina egna syften lät Sovjet blanda sig i Finlands interna angelägenheter. UKK är veckans fenomen i Finlands historia.
Det blev ingen vacker sorti för Urho Kekkonen då han i oktober 1981 tvingades avgå 81 år gammal. Efter den knappa segern i presidentvalet 1956 lotsade Kekkonen i 25 år Finland genom det kalla kriget mot ökad rörelsefrihet västerut, men det skedde till priset av omstridda eftergifter i relationen till Moskva.
Man har kallat det en förnedringens tid då Sovjet tilläts blanda sig i Finlands interna angelägenheter och till och med påverka regeringsbildningen. Lågvattenmärket uppnåddes 1974 då presidentvalet inställdes och Urho Kekkonen omvaldes för fyra år genom undantagslag.
En förnedringens tid var det också för massmedierna som mörklade nyheter och anpassade sin bevakning efter sovjetiska direktiv.
Nyheten att Urho Kekkonens sjukledighet är av bestående art och att han inte kan återuppta sitt ämbete avslöjades följaktligen 1981 av Aftonbladet och Expressen i Stockholm, inte av inhemska medier.
Men mycket hann Urho Kekkonen vara med om innan han avgick och inledde sin långa vandring in i mörkret.
Han var 17 år gammal när Fin- land utropade sig självständigt och deltog i inbördeskriget på den vita sidan. Efter kriget ledde han en exekutionspluton som avrättade tillfångatagna röda i Fredrikshamn.
Mycket snart skulle Kekkonen alltid finnas nära maktens centrum när Finlands framtid låg i vågskålen Han blev riksdagsman 1936 och utnämndes samma år också till justitieminister. Förutom sina 25 presidentår ledde Kekkonen fem regeringar som statsminister, han var i två repriser justitieminister och en period riksdagens talman.
Ingen politiker har lika länge som Urho Kekkonen varit med och fattat för landet avgörande beslut. Och ingen politiker är lika omstridd för sin insats som Urho Kekkonen.
För många är han landsfadern som med nationens bästa för ögonen visserligen gjorde eftergifter för Moskva, men alltid skickligt förhandlade fram drägliga villkor så att Finland aldrig behövde ge upp det fria, västerländska demokratiska samhällskicket.
För andra var han maktpolitikern som inte drog sig för att utnyttja den sovjetiska ledningen för att nå sina syften. Kritiker anser att Kekkonen för sina egna syften tillät att Sovjet blandade sig allt mer i Finlands interna angelägenheter.
Oberoende av vad man anser om Kekkonens politiska insats så kan ingen förneka att han var en färggrann statschef. Att han höll sig med älskarinnor var välkänt, åtminstone AP-journalisten Anne-Marie Snellman, ambassadörskan Anita Hallama och på slutet den 47 år yngre reportern Maarit Tyrkkö som själv i en bok avslöjar förhållandet med presidenten.
Kekkonen ansågs vara en hejare på att bada bastu och supa. Medierna tittade ofta åt ett annat håll när presidenten fyllnade till på statsbesök. För folket var huvudsaken ändå att Kekkonen tålde mera sprit än de sovjetiska ledarna när han gjorde upp om landets intressen på tumanhand i bastun. Felet är att ingen vet om det var så, för ingen hade insyn i vad som hände i bastun.
Som idrottsman sades Kekkonen vara i en 40-årings form fortfarande då han fyllde 70. Varje skidkilometer registrerades noggrant och den som ville ingå i presidentens hov gjorde bäst i att skida efter allt vad tygen höll.
Storfiskare var presidenten också, i främmande länder gällde det att uppbåda fiskevatten då Kekkonen kom på statsbesök. Och inte nog med det, man måste också ordna så att Finlands statschef fick de största fiskarna, annars var dagen förstörd och han tjurade som ett litet barn.
Fennoman
På 1930-talet var Urho Kekkonen fennoman och drömde om Storfinland. Också under vinterkriget hörde han till hökarna som motsatte sig fredsvillkoren. Efter Stalingrad 1943 anslöt sig Kekkonen till fredsoppositionen. Han skulle bli statsminister och senare president J. K. Paasikivis förtrogna när nya vänskapliga relationer till Sovjet byggdes upp.
Men om Paasikivi vann folkets helhjärtade förtroende misstänktes Kekkonen alltid för att gå för långt i sina eftergifter. Redan inför krigsansvarighetsprocessen 1945 beskylldes Kekkonen för att ha haft sitt finger med då Sovjet skrev namnlistan på de åtalade. Två av Kekkonens partivänner i Centern och eventuella framtida konkurrenter om ledande poster åtalades mycket lämpligt i processen.
På vägen mot presidentämbetet skulle Sovjet ge sin favorit all tänkbar hjälp. Inför valet 1956 var det
dåvarande statsminister Kekkonen som i Moskva fick glädjebudet att Porkala återlämnas. Men för att Kreml skulle få sin favorit vald krävdes ett intensivt myglande, bland annat gav ambassaden på Fabriksgatan order om att kommunisterna skulle splittra sina röster i andra omgången på Kekkonen och K-A. Fagerholm (SDP) för att fälla ut regerande presidenten J. K. Paasikivi som i sista stund gett sitt samtycke till kandidatur.
Ändå var valutgången oviss in i det sista. Fagerholm borde egentligen ha vunnit, men två svenska folkpartister ändrade sig i sista stund, övergav svenskspråkiga Fagerholm och gav sin röst åt Kekkonen. Med elektorerna Ture Hollstens och Verner Korsbäcks röster kunde Kekkonen besegra Fagerholm i tredje omgången 151–149.
nattfrost
Sovjet hade aktivt arbetat för att få Urho Kekkonen vald. 1958 blev det dags att betala tillbaka på tacksamhetsskulden.
K-A. Fagerholms regering väckte en massiv kritik i Sovjet, ambassadören kallades hem och handelsutbytet stoppades. I efterhand har många experter misstänkt att nattfrosten, som krisen döptes till, uppstod bara för att Sovjet ville sätta Kekkonen på prov och se hur långt man kunde blanda sig i finländsk inrikespolitik.
K-A. Fagerholm ville sitta kvar, men Kekkonen förmådde Centerns ministrar att lämna regeringen. Därmed hade Sovjet för första gången fått sista ordet om finländsk regeringsbildning. Efter det hade ambassaden på Fabriksgatan alltid ett ord med i laget då Finland fick ny regering.
Tre år senare 1961 förfinade Sovjet sin inblandning i finländsk politik med att lagom inför presidentvalet skicka Finland en not med begäran om militära förhandlingar i enlighet med vsb-pakten.
Noten slog ned som en bomb. Socialdemokraterna, Samlingspartiet och folkpartierna hade inför presidentvalet ställt sig bakom tidigare justitiekansler Olavi Honka. Han ansågs ha stora chanser att bli vald då Kekkonens stöd inskränkte sig till Centern, kommunisterna och den socialdemokratiska utbrytargruppen.
Noten från Sovjet ändrade allt. Kekkonen reste till Novosibirsk och fick Chrustsjovs förtroende, några konsultationer behövdes inte längre. Honka hoppade av presidentvalet som blev en promenadseger för Kekkonen som nu framstod som garanten för vänskapen mellan Finland och Sovjet.
I valet 1968 ställde sig också socialdemokraterna bakom Kekkonen och då undantagslagen för omval utan val stiftades 1974 röstade alla betydande partier för förslaget.
Under 1960-talet förstärktes Kekkonens ställning så att han blandade sig i allt han ville. Regeringar tillträdde och avsattes efter Kekkonens nycker, inkomstpolitiska avtal döptes till UKK-avtal efter att presidenten blandat sig i förhandlingarna. Utnämningen av biskopar, officerare, professorer, landshövdingar, domare och direktörer för statliga verk kunde sluta märkligt då Kekkonen gynnade sina favoriter.
Och om någonting inte föll presidenten på läppen skickade han arga ”kvarnbrev” till höger och vänster, brev som han vid lämpligt tillfälle kunde publicera för att med en gång oskadliggöra en verklig eller påhittad fiende.
Men det var utrikespolitiken och relationerna till Sovjet som var Kek- konens viktigaste och högst privata revir. Ju mer Sovjet litade på Finland och Kekkonen, desto större blev spelrummet också västerut. Finland kunde redan 1955 gå med i Nordiska rådet, sedan följde Efta, OECD och i början av sjuttiotalet undertecknades frihandelsavtal med EEC (nuvarande EU).
Höjdpunkten på Kekkonens karriär var den europeiska samarbetsoch säkerhetskonferensen KSSE som ordnades i Helsingfors 1975. Sedan kom nedförsbacken. Trots att han redan tidvis var ”trött” segrade Kekkonen överlägset i presidentvalet 1978, men han var ändå sur. Dels för att motkandidater alls ställde upp, men mest för att de hade fräckheten att samla över 400 000 röster.
När ledande politiker i slutet av sjuttiotalet märkte att landsfadern var sjuk och dement började den smutsiga kampen om vem som skulle bli efterträdaren. Bakom Kekkonens ålderstigna rygg smiddes ränker som inte tålde dagsljus.
Myglandet skulle spela en mycket liten roll för folket hade redan bestämt sig för Mauno Koivisto.
Ingen politiker har lika länge som Urho Kekkonen varit med och fattat för landet avgörande beslut. Och ingen politiker är lika omstridd för sin insats som Urho Kekkonen.