Turismen pressar havsnomaderna

Turistnäringen är central för Thailands ekonomi men hotar samtidigt den traditionella livsstilen hos havsnomaderna urak lawoi. Markstölder och kommersiella fiskeflottor har tvingat upp ett havslevande folk på land – och in i fattigdom.

De flesta männen i byn var borta när bulldozern kom. Investerarna som vill exploatera stranden i Laem Ka slog till samtidigt som installationsceremonin för Phukets nya guvernör lockat stora skaror inåt land.

– Bulldozern pressade fram stenar för att blockera vägen, säger Sanit Saesue.

– Jag sa åt dem att sluta för vi skulle inte kunna komma till andehuset eller till våra fiskfällor. Men de slog alla som försökte stoppa dem, hävdar han.

Bybornas egna mobilfilmer från händelsen visar hur en större grupp män beväpnade med påkar går till angrepp. Själv blev Sanit Saesue slagen och träffad av en sten. Han säger att drygt 30 urak lawoi skadades. Och vägen till andehuset blockerades helt.

– Våra förfäder vilar där. De första av vårt folk. Det är en väldigt viktig plats för oss.

Sanit Saesue tillhör folkgruppen urak lawoi, en av de etniska minoriteter längs Thailands sydvästkust som brukar gå under samlingsnamnet havsnomader. I århundraden har hans stam återvänt till stranden i Laem Ka när monsunsäsongen gjort havet oroligt.

– Vi har levt här länge. Minst 340 år. Men vi har aldrig registrerat marken. Vi förväntade oss inte att den i framtiden skulle bli så värdefull. Det här har alltid varit vårt land, vi tänkte inte att vi behövde bevisa det.

Ett drygt år har gått sedan striden om stranden. Byborna vände sig först till öns guvernör, som avfärdade klagomålen och menade att marken tillhörde investerarna. Men landets militärstyre grep in och tvingade investerarna att temporärt avbryta sina planer att bygga exklusiva strandvillor i Laem Ka.

– Vi vill ha rättvisa för bägge sidor, sade arméöversten Manot Jankiri till lokaltidningen Phuket Gazette.

”De kan köpa sig rättvisa”

Vägen har rensats. Urak lawoi har återigen tillträde till sina båtar och förfäder. Men konflikten har fortfarande inte fått en juridisk lösning. I juni ska nya vittnesförhör äga rum. Sanit Saesue är orolig.

– De har pengar. De kan köpa sig rättvisa. Överallt i världen får de rika som de vill, säger han.

Det senaste decenniets utveckling talar för att hans farhågor är befogade. Sedan den förödande tsunamikatastrofen 2004 har urak lawois levnadsmönster satts under allt hårdare press, säger Lundforskaren Lotta Granbom som i höst doktorerar på en avhandling om folkgruppen.

–Det var inte främst själva tsunamin som drabbade dem utan det som hände efteråt. Det är bland annat att de har fått problem med marken när myndigheter och företagare försöker flytta dem från platser som är intressanta för turistnäringen, säger hon.

Turismen är inte en ny företeelse. Det är inte heller krocken mellan urak lawois traditionella livsstil och det omgivande samhällets modernitet. Men med tsunamin blev turismen Thailands uttalade strategi för återhämtning – västerländska turister fick höra att det bästa de kunde göra för att hjälpa var att fira semester i landet – och problemen intensifierades.

Kan inte emigrera

Nu finkammar allt fler trålare kustremsorna för att mätta turisternas aptit på fisk, med en effektivitet som urak lawois småskaliga fångstmetoder inte kommer i närheten av. Och de marina reservat som inrättats för att locka turister kringskär gruppens rörelsefrihet.

Historiskt har havsnomadernas lösning när omvärlden tränger sig på varit att emigrera, men det omöjliggörs av turistboomen.

–Det är just det här som är dilemmat, säger Lotta Granbom. Det finns liksom ingenstans att ta vägen för allt är exploaterat. De kan inte leva som havsnomader längre.

– När jag var liten fanns inget av det här, turisterna eller fiskrestaurangerna, säger Bang Adul.

Den nuvarande strandstriden rör den sista biten ledigt land i Laem Ka, resten har redan bebyggts av hotell och matställen. Bang Adul säljer fisk och skaldjur som turisterna tar med till restaurangerna tvärs över gatan. Urak lawoi bemannar marknadens bodar men äger dem sällan. Lönerna är låga. När de traditionella försörjningsstrukturerna slås sönder och det havslevande folket tvingas upp på land hamnar det längst ned i den ekonomiska näringskedjan.