Den förlorade tryggheten

Historikern Juha Siltalas bok Keskiluokan nousu, lasku ja pelot som kom ut i våras handlar till ytan om medelklassen, men man behöver inte läsa många sidor för att inse att den på sitt yviga sätt handlar om hela vårt samhälle: omställningen av arbete, omfördelningen av resurser och inte minst de psykologiska och moraliska konsekvenserna som de har för oss alla.

Den definition av medelklassen som intresserar Siltala fokuserar varken på relativ inkomst, typer av yrken eller konsumtionsvanor. Det centrala kriteriet för medelklassighet här är människors möjlighet att med rimliga ansträngningar ta sig till en relativt trygg och förutsägbar samhällelig position. Just det var nämligen nyckeln till den stora expansionen av medelklassen i såväl USA som Europa, från andra världskriget till 1980talet. Det är också en ledtråd till varför medelklassen är orolig i dag.

Från 50talet framåt skapade fast och hyggligt betalt lönearbete en möjlighet för en allt större del av befolkningen i Europa och USA att spara till en egen bostad och investera i barnens utbildning. Samtidigt bidrog en växande offentlig sektor både med en fond av social trygghet och en mängd nya arbetsplatser för utbildad arbetskraft.

För allt fler blev det möjligt att planera sitt liv som en resa mot större trygghet och autonomi. Priset var ofta hårt arbete, längre studier och självförnekande ansträngningar. Men belöningen i form av förbättrade livsvillkor var mer eller mindre garanterad för den som inte gav upp.

Definierande för medelklassen är just den här fungerande kopplingen mellan ansträngning och belöning: tanken att det lönar sig att arbeta hårt och studera, och det faktum att det också gjorde det.

För underklassen har det i regel inte varit möjligt att med eget arbete höja sig över fattigdomen. Om alla förtjänster går åt till att leva från dag till dag, framstår det inte som relevant att anstränga sig för en bättre framtid. Överklassen i sin tur sitter redan på alla materiella tillgångar den behöver för trygga utsikter.

Kännetecknande för den medelklassiga mentaliteten är alltså en form av strävsamhet och målmedvetenhet i att förbättra sina egna omständigheter. Men det centrala motivet är inte konsumtion eller sociala markeringar gentemot andra grupper, utan att uppnå en position där man kan planera sitt liv och påverka sin situation.

● Under årtiondena efter andra världskriget kom det medelklassiga förbättringsetoset att prägla även stora delar av arbetarklassen, och blev en form av delad samhällelig norm. Framför allt i Norden bidrog det här till att skapa ett samhälle där majoriteten identifierar sig med medelklassen.

Framtidstron, både på det personliga och det samhälleliga planet, bidrog till ökad tolerans. Det universella välfärdssystemet, som i dag ofta kritiseras för att vara likriktande, befriade individen från sitt beroende av familjen och möjliggjorde mer individuella val i fråga om arbete, boplats, utbildning, livsstil och värderingar. Trygghet och frihet gick hand i hand.

Även om merparten av arbetstagarna i Finland fortfarande har tillsvidareanställning, och sparande i form av egen bostad fortfarande är normen, har de senaste årtiondenas förändringar på arbetsmarknaden haft avgörande inverkan på människors upplevda trygghet.

På arbetsplatser där man har haft omfattande uppsägningar, upplever även de som stannar kvar att deras position är mindre trygg än förut. Dåligt betalda snuttjobb och nollkontrakt i servicesektorn lär den yngre generationen att ett arbete som upptar hela ens tid inte nödvändigtvis ger en inkomst som man kan leva på. Tidsbundna anställningar lär även högt utbildade arbetstagare att inte ta något för givet. Ansträngningar belönas inte nödvändigtvis med bättre anställningsvillkor.

Siltala betonar att ökningen av osäkra arbeten och det offentliga samtalet kring arbete skapar oro och en känsla av förlust också bland dem som själva har relativt trygga medelklassiga villkor. Den mentala och samhälleliga förlusten är mycket större än den materiella. Det handlar inte primärt om pengar och ägodelar: det handlar om tillit, mening och en upplevelse av att man har makt över sitt eget liv.

Den upplevda eller fruktade försämringen av livsvillkoren har många olika typer av konsekvenser. Många hanterar osäkerheten genom att förkorta sitt framtidsperspektiv, eftersom det är tungt att planera en framtid som man ändå inte tror att man har kontroll över. Man parerar risker och försöker upprätthålla sin konkurrenskraft, läser självutvecklingslitteratur och visar upp sig som särskilt duglig, trevlig och lämplig. ● En annan typ av konsekvens är den ökade polariseringen av samhället. Siltalas bok bekräftar den gängse uppfattningen om ett samband mellan medelklassens förlorade framtidstro och den nya rasistiska populismen. Människor skyller sin förlorade trygghet på utlänningar, feminister och liberaler, i stället för att se problemet till exempel i arbetskraftens försämrade förhandlingsvillkor gentemot arbetsgivarna.

Båda de här konsekvenserna är förstås bekanta och omdiskuterade. Det som utmärker Siltalas diskussion är en form av solidaritet med den breda medelklassen. Såväl de som vänder sin energi inåt i from av konstant, påtvingad självutveckling och de som vänder sig utåt i from av hat och våld svarar på en genuin samhällelig förlust. De reagerar på förlusten av den balans mellan ansträngning och belöning som gjorde den breda medelklassen möjlig, och som för en tid gjorde samhället lugnare och livet mer förutsägbart. Han håller fast vid att den förlusten inte var någon nödvändighet, utan ett politiskt beslut som vårt samhälle fortsätter att göra:

”Även om ett fast lönearbete på heltid, med rimlig lön, kan visa sig som ett historiskt undantag, satte det likväl normen för vad man kan uppnå på en given nivå av produktivitet – också i fråga om att lugna samhället. När man i produktivitetens namn hackar loss arbete från arbetsförhållanden och social trygghet, river man också i samhällets strukturer.”*

* Skribentens översättning.

”Definierande för medelklassen är den fungerande kopplingen mellan ansträngning och belöning: tanken att det lönar sig att arbeta hårt och studera, och det faktum att det också gjorde det.”

NORA HÄMÄLÄINEN är forskare i filosofi.