Vid fönstret med utsikt mot Vasaparken i Stockholm hade Astrid Lindgren sitt skrivbord. Här skrev hon rent sina böcker och filmmanuskript.
Författarhem Jackan hänger kvar i tamburen och i hyllan ovanför sängen står favoritböckerna. Astrid Lindgren bodde på Dalagatan 46 i Stockholm i över sextio år. Nu visas författarens hem för allmänheten.
STOCKHOLM Både doften och synintrycket förstärker känslan: lägenheten är inte ett museum, utan ett hem.
Här finns ingen klinisk lukt av rengöringsmedel eller vitrinskåp med förklarande texter – däremot en uppenbart välanvänd soffa, glasögon som ligger framme lite här och där, minnesanteckningar och fotografier.
Och det är precis som släktingarna till Astrid Lindgren vill ha det. Snart sagt allt är lämnat som det var när författaren dog i sitt hem i Vasastan i Stockholm 2002. För ett och ett halvt år sedan beslutade släkten att öppna det för allmänheten, men i liten skala. Hemmet kan besökas i små grupper under visningar som ordnas av Astrid Lindgren-sällskapet några gånger per månad.
HBL visas runt av barnbarnsbarnet Johan Palmberg. Hans farmor är Karin Nyman, dotter till Astrid Lindgren. Det var när hon var sjuk i lunginflammation som Astrid Lindgren började berätta om en mycket stark flicka som bor ensam i Villa Villekulla och Pippi kom till.
På Dalagatan 46 finns utdragssängen där Karin då låg kvar och i en hylla står den allra första boken från 1945. I dag är Lindgrens verk översatta till 101 språk.
Hyreslägenheten på fyra rum uppfattade Astrid Lindgren som verklig lyx och stannade därför kvar i alla år. Familjen flyttade till den från en liten bostad, och före det hyrde hon in sig i enkla rum. Då var hon ensamstående förälder med sin förstfödda son på fosterhem i Köpenhamn. Samtidigt kan man också tycka att hemmet är anspråkslöst, med tanke på hur stor Lindgren blev – speciellt utländska gäster har reagerat på det enligt Palmberg.
Brinnande gran?
Johan Palmberg var 11 år när Astrid Lindgren dog, men han kommer ihåg hur barn, barnbarn och barnbarnsbarn brukade samlas hos henne på annandag jul.
– Där stod granen som var dekorerad enligt Vimmerby-regler med levande ljus och röda äpplen, pekar han.
Hans minnesbild är att granen började brinna varje år, men sanningshalten är han själv osäker på – han har inte fått historien bekräftad av syskon eller kusiner.
Ett annat barndomsminne är besök han och hans bror gjorde i samband med sina pianolektioner i grannskapet. Släktingar och vänner välkomnades att slå sig ner vid ett runt bord med blommig bordduk i hallen. – Vi bjöds ofta på tårta. Mer officiella gäster togs emot i vardagsrummet. Efter maken Stures död 1952 blev de allt fler. Han var inte, kanske på grund av sin alkoholism, så förtjust i att ha folk hemma hos sig.
På ett fönsterbräde står flera utmärkelser.
– Hon tyckte om när hon fick tunga priser. De var bra att ställa upp fönstret med när hon skulle vädra, säger Palmberg.
Prydnadsföremålen är många, men enligt honom samtidigt rätt slumpmässiga. Det var som om Lindgren ställde fram de gåvor hon fick där det fanns plats för dem. Och uttryckte man förtjusning över något fick man ofta ta det med sig hem till sig.
Inte heller böckerna är speciellt systematiskt ordnade i de många bokhyllorna i lägenheten. De anställda från Kungliga biblioteket som har katalogiserat dem har haft ett hårt jobb, skämtar Johan Palmberg.
Sårbarhet
Från vardagsrummet leder en dörr till kontoret. Vid fönstret står ett skrivbord med utsikt över Vasaparken, som spelar en central roll till exempel i Karlsson på taket-böckerna.
På bordet står en skrivmaskin men den använde Astrid Lindgren enbart till att skriva rent. Böckerna och filmmanuskripten författade hon i sängen där hon stenograferade berättelserna.
Det är just i arbetsrummet och det lilla sovrummet som människan Astrid kommer besökaren allra närmast. Ovanför sängen finns favoritlitteraturen: nordisk lyrik, Tage Danielsson, mamma Hannas psalmbok …
– Astrid sade att hon tycker om att läsa böcker som ett rådjur går runt i skogen, tar ett äpple här och en kvist där. Hon läste några sidor i en bok och lade den ifrån sig, säger Johan Palmberg.
Fotografier på honom och andra släktingar står på en byrå, och också konsten har en mer personlig karaktär. Flera tavlor föreställer barndomshemmet Näs i Vimmerby, medan det i vardagsrummet finns tavlor hon köpte av konstnärsvänner och till och med en Chagall som hon fick av förlaget.
Den bruna heltäckningsmattan är sliten, ett par fötter har ställt sig upp på exakt samma ställe dagligen under de femtio år som rummet tjänade som sovkammare.
I arbetsrummet blir den åldrande Astrid närvarande. Telefonen har stora siffror och förstoringsglasen är
många. På en lapp har förmodligen ett barnbarn skrivit instruktioner för tv:ns fjärrkontroll.
Sårbarheten är gripande och Johan Palmberg berättar också att många av gästerna under visningarna blir starkt berörda. En del kan gråta genom hela guidningen. Andra delar med sig av sina minnen av författaren.
– Det är det här med att hon blir en verklig person.
Dubier kring att öppna upp det privata hemmet har släkten ändå inte haft.
– Det är mest farmor som växte upp här som tycker det är konstigt att folk vill se det, säger Johan Palmberg.
Hon tyckte om när hon fick tunga priser. De var bra att ställa upp fönstret med när hon skulle vädra.
Johan Palmberg