En stund i strålkastarljuset
Filmrecension Miami är ett insiktsfullt och överraskande drama, om än lite för packat.
DRAMA ● Miami ★★★★✩ ● Regi: Zaida Bergroth. Manus: Jan Forsström & Bergroth. I rollerna: Krista Kosonen, Sonja Kuittinen, Kristian Smeds, Janne Reinikainen, Christian Lindroos m.fl.
Angela (Krista Kosonen) är stjärnan i en lättklädd danstrupp som uppträder på de förtvivlat hopplösa ölsjappen som landsbygds-Finland är fullt av.
Bara i hennes 19-åriga syster Annas (Sonja Kuittinen) ögon betyder det glamour. För på scenen är man en stund i blickfånget, åtråvärd i strålkastarljuset. Filmen Miami lyckas redan i de första bilderna återge den känslan.
Men Angelas liv är inte så glittrande lätt som det ser ut. Impulsiv, temperamentsfull och hedonistisk längtar hon till Miami, platsen där alla är vackra, glada och rika och dricker bara champagne. Faktum är att hon är fast här i Finland. I början hotar hennes ex henne och den som hjälper henne blir Anna. ”Du är som en ängel”, säger Angela förbluffat när Anna tar henne hem till sig, till radhuset där hon bor ensam efter att fadern dött.
Där i bilen säger Angela också till Anna: ”Du är vacker, i det här ljuset syns benstommen i ditt ansikte.” För en blyg tonåring är det avgörande. Det visar sig att Anna hela tiden vetat att Angela är hennes halvsyster – en storasyster hon har drömt om, sett upp till och längtat efter, men inte vuxit upp tillsammans med.
Ny våg
Faktum är att systrarna liknar varandra (utmärkt rollbesättning här) och på ödsliga bensinstationer lär Angela Anna dansstegen. ”Titta bara på mig. Se in i mina ögon”, säger hon när Anna för första gången går upp på scen, rädd för de äckliga
gubbarna ute i publiken och vad de skriker. Tillsammans klarar de showen. Anna visar sig vara både stark och smart när det gäller att utnyttja männen som vill utnyttja dem.
Miami hör till den glädjande nya vågen inom finsk film som görs av kvinnor och handlar om kvinnor. Fjolårets Tyttö nimeltä Varpu av Selma Vilhunen hade liknande styrkor och svagheter. Ett enormt tryck i en historia som verkar vibrera av emotionellt autobiografiskt stoff och exakta iakttagelser om sällan utforskade ämnen som vad kvinnor gör annat än att vara någons flickvän, fru, dotter eller mamma. Men filmerna är också lite för packade, som om skaparna har velat få in allting i samma film – kanske för att de aldrig är säkra på att få finansiering för följande?
ett fynd
Miami vill vara en road movie längs ödsliga landsvägar i Finland (liksom Tyttö), en kriminalthriller med inhemska skurkar och ryska maffian, och ett vemodigt psykologiskt drama om systerskap. Sonja Kuittinen är ett fynd i rollen som Anna, den duktiga flickan som riskerar allt med tillbakadragen fasad. Kuittinen spelar just så avskalat och naket som filmen kräver. Krista Kosonen är lika bra som alltid, här i den klassiska filmrollen som femme fatale: hon som är oemotståndlig, karismatisk och ger kraft men också är självförbrännande, ansvarslös och farlig för dem hon älskar. Men Angela har ett sällan avbildat djup: trasig, desperat modig, troende, våldsam, självisk, naiv och lättskrämd som ett barn. ”Ger du bara för att sen ta bort?” frågar Angela med sina rådjursögon när rollerna mellan systrarna växlar.
I synnerhet på slutet blir det otrovärdigt och föga elegant då genrefilmens och det psykologiska dramats krav krockar. Men filmen säger också intressanta saker om att försöka leva en fiktion. Och just för att Miami vill så mycket är den spännande, överraskande, insiktsfull och rörande.