Musikaliska skrattspeglar i Ekenäs
KLASSISKT
●●Ekenäs sommarkonserter
Finländska kammarorkestern. Jukka-Pekka Saraste och Taavi Oramo, dirigent. Anu Komsi, sopran. Klami, Tiensuu, Schönberg. Ekenäs kyrka 4.8.
Fredagens sommarkonsert i Ekenäs var planerad enligt konventionell modell med en ouvertyr, en konsert och en symfoni på programmet. På papper såg det lite torrt ut – men det visade sig vara en riktigt fräsch konsert med musik utanför den värsta mainstreamen.
Dragplåstret var det som kunde kallas för solokonserten på programmet. Voice Verser (2012) är ett av de många nya orkesterverk som tonsättaren Jukka Tiensuu skrivit under de senaste åren – ett verk i tre satser för sångröst och orkester.
Tiensuus musik fick mig att tänka på de skrattspeglar som man ser i nöjesparker. Musiken visade ett lekfullt intresse för illusion och imitation. Ständigt glidande toner vred på harmonierna i musiken. Låtsasekon från orkestern, och musiker bakom publiken, förvirrade uppfattningen av rummet. Då och då stannade musiken till mystiskt skimrande ackord från celestan.
Texten i Voice Verser var lösryckta stavelser. Vissa ljud kanske betydde någonting – till exempel då orkestern utbrast i ett plötsligt ”Hej!” – men för det mesta var texten ren nonsens. Å andra sidan, för den som har ett intresse för vad en stavelse egentligen är, akustiskt, så är det ju intressant lyssning. Dessutom är det ju lite småroligt. Så som de där skrattspeglarna.
Sång med humor
Sopranen Anu Komsi prickade in verkets många höga toner med ledig självsäkerhet. Sången rörde sig ofta vid gränslinjen mellan humor och allvar. Komsi gnydde ohämmat olika sorters pip och glidjlud. Då orkestern svarade, stirrade Komsi ut i salen med barnslig förvåning.
Ifall Tiensuus musik kändes lätt och lekfull, så var Arnold Schönbergs kammarsymfoni Op. 9 (versionen för orkester) efter pausen något helt annat. Kammarsymfonin är ett senromantiskt verk på högvarv med en tryckande och sträng atmosfär. Musiken liknar något som Richard Strauss kunde ha skrivit – det är lätt att fantisera någon tragisk hjälte i musikens virvlar. Jämsides med allt detta svulstiga patos är verket ett kraftprov i kallblodig komposition och form. Det finns många finheter i kammarsymfonins struktur att analysera.
På många sätt var det ett utmärkt stycke för just Jukka-Pekka Saraste. Saraste dirigerade med en känsla av fart, dynamik och obeveklighet. Skrikiga ackord med hög volym skar i öronen med lämpligt sting.
Inledningen på konserten, Uuno Klamis ouvertyr till Sockenskomakarna Op. 26, var värt att höra under Finlands jubileumsår. Musiken strålade en lättsam melodisk karaktär och roade med en aktiv orkestertextur. Verket dirigerades av studenten Taavi Oramo som en del av festivalens nya mentorprogram.