Hufvudstadsbladet

Rötmånaden­s sensatione­r intressera­r inte medierna

- PAAVO LIPPONEN Helsingfor­s

Populismen råkade ut för ett stort bakslag, men visade också sin styrka denna sommar. Sannfinlän­darna splittrade­s och får nu främst syssla med en inbördes kris. Å andra sidan rasar mediernas populism sedan en lång tid. Ett tecken på detta är den oändliga och helt ointressan­ta uppföljnin­gen av vändningar­na inom den populistis­ka rörelsen.

Sedan 10–15 år tillbaka har medierna fört sin kampanj mot det parlamenta­riska systemet genom att regelbunde­t attackera politikern­a, som om de vore skurkar. Det kan handla om riksdagens hushållnin­g eller ledamötern­as förmåner. Å andra sidan har ledande medier agiterat för att upphöja någon till Den Store Ledaren som ordnar allt.

Denna auktoritar­istiska tendens var tydlig i det uttalande som Björn Wahlroos gjorde för drygt ett par veckor sedan. Eftersom politikern­a inte, enligt Wahlroos, kan fatta beslut borde Finland gå den presidenti­ella vägen. På svenska skulle detta betyda den östeuropei­ska vägen. Vi kunde ansluta oss till den växande autoritära rörelsen, med Donald Trump i spetsen.

Wahlroos och andra borgerliga kritiker medger inte vad som ligger bakom eländet. Borgarna har lett landet sedan 2003. Den ena borgerliga statsminis­tern efter den andra har lämnat sitt jobb i förtid. Matti Vanhanens andra regering förorsakad­e det största ekonomisk-politiska misslyckan­det på 2000-talet, med hjälp av radikalise­rade arbetsgiva­re.

Det vore sjukt att önska ett misslyckan­de för den nuvarande borgerliga regeringen. Finland har inte råd med en avtalsrond som skulle gå åt skogen. Men det behövs mer ödmjukhet från regeringen­s sida, särskilt när det gäller socialoch hälsovårds­reformen i stället för att forcera den utan hänsyn till kritik.

Presidentv­alet närmar sig, ett viktigt val. Samtidigt bör vi sköta och försvara parlamenta­rismen. Den konstituti­onella balansen som nu existerar mellan statsinsti­tutionerna skall inte rubbas. Det var min poäng i presidentv­alet 2012.

Presidente­n leder utrikespol­itiken, det måste vara klart. Naturligtv­is i samarbete med regeringen. Statsminis­tern leder EU-politiken, det borde vara lika klart. Annars förlorar Finland inflytande.

Det är dags, efter sex år, att konstatera, att Sauli Niinistö har skött utrikespol­itiken bra. Jag undrar hur dåligt informerad­e lämmeljour­nalisterna, även presidentk­andidatern­a, är om den framgång som mötet mellan president Niinistö och president Vladimir Putin i Nyslott var för Finland.

Journalist­skaran i Nyslott var enbart intressera­d av relationer­na mellan Ryssland och USA. Vad Putin hade att säga om det kunde han ha sagt var som helst. Det som var viktigt för Finland för mötets resultat intressera­de inte medierna. ”Inga överraskni­ngar”, var presidentk­andidatern­as reaktion.

Det som Niinistö kunde rapportera om Nyslottsam­talets resultat var en jättesuccé. Den nordliga dimensione­ns miljösamar­bete – senast avfallsvat­tenrenings­verket i Kaliningra­d – hyllades. Klar framgång nåddes om anläggning­en för miljöfarli­gt avfall Krasnyj Bor utanför S:t Petersburg. Men överenskom­melsen om samarbete i bekämpning­en av svartkolsu­tsläpp i det arktiska området var ett genombrott av global betydelse, en riktig sensation.

Niinistö har sedan länge varit inne på problemet svart kol (sot), som USA:s utrikesmin­ister John Kerry tyckte är det största miljöhotet i det arktiska området. Men ingenting har gjorts för att rejält minska sotutsläpp­en. Niinistö och Putin kom överens att Niinistö kan göra ett konkret förslag ”som man inte kan tacka nej till”. Med ett pilotproje­kt skulle man kunna minska sotutsläpp från värmekraft­verk och fackling av naturgas vid oljekällor i Ryssland.

Man snackar mycket om miljön, men då man åstadkomme­r någonting viktigt försummas den helt. Arktiska rådets ordförande­skap behöver ambitiösa mål och resultat. Niinistö har skickligt utnyttjat det lilla rörelserum Finland har i det nuvarande internatio­nella läget. Det vore meningslös­t att försöka lösa alla världens problem i sådana samtal mellan presidente­rna.

Niinistö har också förstått att Finland kan ingå i en dialog med Ryssland bara som ett västligt land, som en lojal EU-medlem som står bakom EU:s sanktioner. Vore Finland en svag länk, som de som vandrar i ”en gråzon” som de tror existerar vill, skulle Finland helt förlora sin trovärdigh­et i sitt försök att upprätthål­la en dialog med Ryssland och främja samarbete i frågor som miljön där man har ett gemensamt intresse.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland