NEKROLOG
Det lilla brukssamhället på Oravaisfabrik är snart bara historia. Många byggnader har försvunnit, verksamheten har förändrats och nya människor har flyttat in på det gamla fabriksområdet. Tidens gång – som det ska vara. Brukstiden är rätt väl dokumenterad en miniatyrmodell av fabriksområdet som påminner om Fabrikens historia och Oravais Teater har förtjänstfullt i två pjäser lyft fram kvinnorna, ”Lumpänglarna”, från fabriken. Det lilla samhället var för österbottniska förhållanden unikt – ett livskraftigt industrisamhälle mitt i det agrara landskapet.
En efter en av dem som i min barndom fanns på Oravaisfabrik har gått ur tiden. En av dem, dipl.ing Lars Eriksson avled i Åbo den 8 juli bara några veckor efter hans årsbarn och skolkamrat Erik Jurvelius. Lars Eriksson föddes den 21 februari 1925 i Vörå, där hans far var apotekare medan Erik Jurvelius föddes i Veckelax. Den lilla bruksorten präglade naturligtvis barnens tankevärld. Både Lars Eriksson och Erik Jurvelius valde samma väg: först Vasa svenska samskola och sedan efter krigen Åbo Akademis kemisk tekniska fakultet. Båda sökte sig efter avslutade studier för att vara med och utveckla den industri som det efterkrigstida Finland så väl behövde. Lars Eriksson i Varkaus på Ahlströms fabriker och Erik Jurvelius i Tammerfors inom textilindustrin.
Lars Eriksson växte upp i apotekshuset (Argo) på fabriken Livet på fabriken erbjöd otaliga möjligheter för den tidens unga. Såväl idrott som kultur. Så också för Lars Eriksson, ApteksLasse. Hans känsla för Oravais förblev stark. Där kände han att han hörde hemma och till sommarstället Klippan i Oravais återvände han så länge hälsan det medgav.
Efter kriget blev det Åbo Akademi med såväl studier som studentkåren och framför allt Kemistklubben. Många starka vänskapsband knöts under denna tid. Finland levde i en stark utvecklingsperiod och ingenjörskunskap behövdes. År 1956 flyttade den unga familjen till Varkaus där pappersindustrin på Ahlströms fabriker kallade. Han hade ett brinnande intresse för utvecklandet av papperstillverkningen. Plikttrogen och med ett brinnande intresse för sitt arbete skötte han exemplariskt de olika uppgifter han hade i Varkaus. År 1965 fick han överingenjörs titel. Hans intresse för det lilla brukssamhället var starkt och han såg alltid möjligheter i de problem som uppstod som måste lösas med oböjlig vilja. Men bara 45 år gammal avbröts den banan då han drabbades av en sjukdomsattack som många trodde skulle innebära slutet.
Familjen flyttade till Åbo och Lars Eriksson erbjöds god rehabilitering efter sjukhusvistelsen såväl i Finland som utomlands. Tack vare den kunde han sedan under många år fortsätta att som konsult betjäna den finska pappersindustrin med sitt starka kunnande. Det är helt fantastiskt att tänka hur han inte lät sig kuvas av den svåra sjukdom som drabbade honom i en så tidig ålder. Målmedvetet och envist stödd av sin hustru Göta fortsatte han att både fysiskt och intellektuellt återta det han förlorat. Det var nog inte många som år 1970 kunde ana att Lars Eriksson skulle uppnå den höga åldern av 92 år.
Många fina minnen, glada skratt under diskussioner om livet på fabriken finns kvar. Fotoalbum fyllda av dagar av arbete och fritid. Bilder av ett liv.