När språken möts
– Så här låter det i Övertorneå när man pratar med varandra, sa min pappa en gång när han kom tillbaka till sommarstugan efter ett besök på bilverkstaden. ”Kulikuli pryytarspetsi, kulikuli tändstifti”.
Båda mina föräldrar hade vuxit upp på andra sidan språkgränsen. I deras hembyar talade man svenska eller bondska. ”Kulikuli” var för pappa obegriplig finska. Och att blanda svenska och finska väckte både skratt och irritation. Han brukade säga att tornedalsfinskan var enkel. Man lade bara till ett -i efter de svenska orden.
Åren gick och plötsligt hade pappa barnbarn i Finland. Jag hade flyttat hit och gift mig med en finne.
– Hur ska det nu gå, sade pappa oroligt. Måste vi skaffa tolk när barnbarnen kommer och hälsar på?
– Nä, svarade jag. Dina barnbarn kommer att prata svenska med dig.
Så började en medveten språkfostran i min familj. Vi fick rådet att vara konsekventa.
”Håll er till era egna modersmål i alla situationer. Ett språk – en person. Se till att barnen inte blir halvspråkiga.”
Med dessa råd ringande i våra öron såg vi till att våra barn inte blev halvspråkiga utan tvåspråkiga. Och att morfar aldrig behövde skaffa tolk för att förstå dem.
På samma sätt har jag jobbat vidare som språkfostrare i skolan. Målet är att ge eleverna ett så fullständigt svenskt språk som möjligt. Men ibland blir jag lika irriterad som min pappa när jag hör dem blanda språken eller tala finska i det svenska rummet. Då hör jag inte vad de säger utan bara hur de pratar. Jag vägrar kommunikationen.
Det här kom jag att tänka på i somras när jag för första gången var på marknad i Pajala. Det är en folkfest som samlar tiotusentals människor. Jag shoppade ingenting utan strosade bara omkring mellan marknadsstånden och njöt av stämningen – framför allt av pratet. För det jag lade märke till var att det i varje gathörn stod en grupp människor som samtalade på svenska, finska och tornedalsfinska – samtidigt. Diskussionerna var välvilliga och innehållet viktigt. Och skratten många.
Då slog det mig ännu en gång att där människor möts så möts också språk. Människorna är olika och språken är olika. Det som betyder något är att vi vill förstå varandra.
Därför ska jag avslöja vad mamman till den gråtande lillpojken på Sverigebåten gjorde då hennes son råkade i bråk med en jämnårig gosse i bollhavet. Han kom gråtande fram till henne och sa: Toi bita mun fingeri. Hon tröstade honom.