Karnevalistiskt i naziuniform
Showcase Beat Le Mot lyckas för det mesta undvika att falla i en fälla av skrikig provokation. Föreställningen Nazi Superhumans Are Superior to You All placerar de avskyvärda hatsymbolerna i en ny tankeväckande kontext.
●●Showcase Beat Le Mot:
Nazi Superhumans Are Superior to You All – The Horror of the Ordinary Idé, koncept, dräkter, utrymme: Showcase Beat Le Mot. Musik Albrecht Kuntze, dräkter Tanja Jesek, Clemens Leander, konstruktion Christian Wenzel, Andrej Trofimoff, video Alexej Tscherny, grafik Anne Kube, ljus Sebastian Zamponi, ljud Mila Stern, producent Olaf Nachtwey. Stage-festivalen, Korjaamo, 2526.8.2017
I ett alternativt universum har nazisterna tagit makten över världen, och führern Alfred Hitler skickar ut fyra stycken tidsresenärer för att resa mellan dimensionerna och förbereda gångna decennier för hans ankomst. Den tyska performancegruppen Showcase Beat Le Mots verk Nazisuperhumans Are Superior to You All – The Horror of the Ordinary chockerar, provocerar och får tittaren att skruva på sig av skratt då skådespelarna leker med kulturella tabun lika våldsamt som deras elektriska verktyg får hemgjorda gelékakor att sprätta längs väggarna.
Åskådarna har aldrig tråkigt: unga urbana teaterfans i trendiga Adidasstreck får från en obekvämt nära paradplats se hur wehrmacht-uniformerade tyska herremän stoppar in ett ”språksuppositorium” i Jesus för att förstå hans arameiska, och deras ansiktsuttryck är lika fascinerande att se på som det blasfemiska spektaklet. Sedan förvandlar Jesus flinkt som en salongsmagiker ett glas vatten till vin som räcker för hela för hela publiken att bedöva sina chockerade sinnen. Medan berättelsen fortätter att kasta sig mellan dimensionsplan och tidsåldrar blir det allt svårare att bedöma vad som är planerat och vad som är improvisation.
Att vara karnevalistiskt subversiv på scen iförd nazistuniform är ingen särskilt ny idé, men Showcase Beat Le Mot lyckas för det mesta undvika att falla i en fälla av tom skrikig provokation. En yngre och hetsigare ensemble med aggressivare kroppsspråk skulle snabbt bli utmattande och irriterande att se på i sammanhanget, men här projicerar skådespelarna en kulmagad hemmapappa-aktig mjukhet i sina miner och sitt kroppsspråk (och en absurd sensualitet i sina dansnummer) som verkligen lyckas placera de klyschigt avskyvärda hatsymbolerna i en ny tankeväckande kontext.
Civilisations- och könskamp
Några särskiljda teman går att urskilja i kaoset: dialogen leker på ett underhållande sätt med språk, såväl verkliga som fiktiva. Den tunga tyska brytningens klassiska humorvärde utnyttjas frikostigt. Själv är jag mest imponerad av det påhittade neanderthalspråkets gurglande och klickande läten då tidsresenärerna besöker istiden och ett neanderthal-matriarkat som hotas söderifrån av Homo erectus-stammens små ettriga patriarker. De politiska funderingarna kring temat civilisations- och könskamp är en lovande inledning men behandlas lite väl lättjefullt, antingen på grund av utrymmesbrist eller för att pjäsen är skriven av medelålders män som, som dom själva uttrycker det, ”ville få med könsperspektivet också på ett hörn.”
Första akten är den bästa: den rasande energin och humorn sveper tittaren med sig utan ansträngning. Mot mitten av andra akten börjar energin mattas AV lite, men mot slutet blir det medryckande igen. Den som dåsar bort lunder de långsammare partierna, och tror att den har en trygg fjärde vägg som skydd mellan sig och kaoset, bör inte känna sig alltför bekväm. När som helst kan lugnet avbrytas av en borrmaskin som sprätter i väg en kaskad av skum, eller ljudet av en dartpil som punkterar en ballong ovanför ditt huvud. Performancen avslutas med en gruppdiskussion. Showcase Beat Le Mot anses vara en av vår tids mest anmärkningsvärda performancegrupper, men befriade från järnkors och strålskyddsdräkter gör skådespelarna ett avväpnande, sympatiskt och väldigt vanligt intryck då de slår sig ner för att förklara vad som fått dem att vilja arbeta tillsammans och skapa sin lekfulla kalabalik i över tjugo år.