När två blev tre
Det hyllade första albumet placerade Vasa med sin dialekt på kartan också för en svensk publik. Nu kommer det finlandssvenska indiebandet Vasas flora och fauna ut med en ny skiva. Frontfiguren Mattias Björkas är nervös, men så går han också omkring med en
Vasas flora och fauna är det finlandssvenska indiepopbandet som sjunger på Vasadialekt, och som har fått en större publik i Sverige än i hemlandet.HBL möter frontfiguren Mattias Björkas (bilden) i Stockholm. En ny sammansättning har gjort tonspråket lättsammare – men texternas tematik är än mer desperat än förr.
STOCKHOLM När sångaren, låtskrivaren och gitarristen Mattias Björkas får välja plats för intervju blir det på en bar vid Nytorget på Södermalm.
Här brukar han se på fotboll, men trots att han har bott i Stockholm i fyra år är det inte något av de lokala lagen som han följer utan Göteborgsklubben Gais. Och han betonar att det inte finns någon symbolik i mötesplatsen, även om Södermalm har gentrifierats och blivit den kreativa stadsdelen. Han konstaterar bara att den ”ald- rig varit något annat än dyr för mig”.
Under uppväxten i Vasa var livssynen definitiv. Han blev straight edge och tog avstånd från alkohol och tobak och också religion och kapitalism.
I dag, som 34-åring, är han mildare och hardcoremusiken har bytts ut till indiepop. Ett kritiskt reflekterande pågår ändå ständigt i hans huvud berättar han. Genom det filtret analyserar han sin omgivning – och ännu mer sig själv.
– Det finns väl kvar, det nästan tvångsmässiga att jag vill vara lite motvalls och inte tycka som alla andra, säger han.
Självkritiken är stark och han medger att han är nervös inför att Vasas flora och faunas andra album ska komma ut. Det beror inte minst på att det första för två år sedan fick övervägande positiva recensioner: ”Fint och eget”, ”bitterljuvt och väldigt charmigt”, ”det bästa på svenska i Finland på mycket länge, såväl i musiksammanhang som på diktbokens sidor”, lät omdömena.
Bandet fick mer uppmärksamhet i Sverige än vad finlandssvenska artister är vana vid – och uppträder också mer i Sverige än i Finland – så det finns mycket att leva upp till.
Och så är också sammansättningen förändrad. Iiris Viljanen, som han gjorde debuten med, hoppade av precis när Släkt med Lotta Svärd hade kommit ut. Nu bildar han en trio tillsammans med Tina Kärkinen och Daniel Ventus och tonspråket är ett annat, i alla fall så att inbitna fans
kommer att märka förändringen.
Modernare
Den första skivan lät enligt Björkas ljudmässigt som om den kunde ha spelats in i en skolmusiksal.
– Det var ganska torftigt och lite gammalmodigt och träigt på något sätt. Folk uppskattade det på förra skivan, tyckte att det här lät uppfriskande på något sätt, att inte försöka vara det ena eller det andra. Men nu försöker vi, den är ganska ambitiös och det kan göra många besvikna också.
Den nya Veneziansk afton tycker han omfamnar en modernare och modigare ljudbild. Det är också lite mer lekfullt och lättsamt, samtidigt som texterna ger uttryck för en större desperation – även om låtjaget rör sig i samma vardagsrealistiskt österbottniska landskap som tidigare.
– Det är samma problemformuleringar, men det har här dragits mera till sin spets. Om förra skivan handlade om att inte riktigt ha hittat rätt, så kanske den här handlar om att se att situationen är ganska allvarlig och att utvägen måste vara drastisk på något sätt.
Språkliga nivåer
Mattias Björkas hade sjungit och skrivit på engelska i sitt tidigare band Cats on Fire men ofta tvivlat: låter skevt eller fel? Högsvenskan satt inte i munnen, men när han började skriva låttexter på Vasadialekt klaffade det.
– När jag skriver på svenska ser jag direkt att det här är bra eller det här är mindre bra. Jag tycker det är väldigt bekvämt att kunna landa i det där. Man är ju säkrare på sitt modersmål, man har en annan känsla för vad som hör hemma.
Björkas säger att han efter det började våga mer, i sin vardag och i sitt skrivande. Längre orkade han inte bry sig om bartendern i hans tidigare hemstad Göteborg eller i Stockholm hade svårt att förstå hans uttal, och språket öppnade upp för en ny typ av låttexter, de som har blivit signumet för Vasas flora och fauna.
På det nya albumet är de geografiska markörerna inte lika många
som tidigare, men ändå är kontexten klar. Redan namnet hänvisar tydligt till den österbottniska villaavslutningstraditionen.
Intervjuer och recensioner handlar ofta om just att bandet sjunger på dialekt, och Björkas medger att han ibland kan tröttna på att förklara för en svensk publik vad finlandssvenska och Vasadialekt är.
– Jo, det har tagit lite plats men samtidigt tror jag lite det är vårt eget fel. Folk har varit nyfikna, de vill veta vad de hör. Det har väl blivit så att väldigt många har fått en förståelse för att ja men där i Österbotten talar de svenska på ett lite speciellt sätt.
Det finns till och med fans som har besökt Vasa enkom för att se platserna bandet sjunger om.
Inför en finlandssvensk publik kan Björkas däremot känna mer osäkerhet, en rädsla för att han efter nio år i Sverige inte längre kan avgöra om orden är rätt.
– Tänk om de tycker jag är tillgjord på något sätt eller om det blir fel?
– Det hänger lite ihop med kulturell appropriering som det varit mycket tal om på senare tid, att jag tar en sak som jag inte bottnar i och säljer den till Sverige. Det skulle inte se så jävligt bra ut om någon skulle säga ”han den där Björkas, han låtsas vara någon slags dialektkung fast han inte alls talade dialekt när han bodde här, men så slår han mynt av det i Stockholm”. Det skulle jag skämmas för, om folk skulle tycka.
Och inte är det heller enbart på dialekt som han och Tina Kärkinen sjunger utan en blandning.
– Om man är tvungen att höja abstraktionsnivån och måste använda begrepp som fångar in väldigt mycket, då fungerar inte dialekten lika bra. Det upptäckte jag ganska snabbt.
Konkurrenter
Mattias Björkas bor i Stockholm, Tina Kärkinen och Daniel Ventus i Finland, men det fungerar ändå menar Björkas. Det kanske i själva verket blir lite mer strukturerat när de inte träffas flera gånger i veckan i en replokal säger han.
– Det blir lättare när man är tre stycken. Det blir inte de två polerna
när det är saker som ska göras och man kanske har lite olika åsikter om hur det ska vara.
Han och Iiris Viljanen har ingen kontakt längre, men hon kom ut med sitt senaste album tidigare i höst och Björkas medger att det påverkar honom. Som för att föregå recensionerna av Veneziansk afton har han skrivit på Vasas flora och faunas Facebooksida: ”Bla bla bla inte alls lika stark som debuten, bla bla bla Iiris var nog geniet bakom alltihop.”
– Man vill ju stå sig i konkurrensen, absolut. Vi konkurrerar ju lite om samma publik men vi har säkert hjälpt varandra också omedvetet.
Efter skivlanseringen blir det uppträdanden, troligen ett också i Finland i december.
Vid sidan om musiken är Björkas gästlärare på folkhögskolan BiskopArnös låtskrivarlinje, och gör diverse jobb för förlaget Schildts & Söderströms. Längre handlar det inte så mycket om att han skulle tvivla på sig själv och musiken som han gör, utan mer om det faktum att han har en 2,5-årig dotter att försörja.