”Försvar, bestraffning och systerskap”
Steinar Bragi Kata Översättning av Sara Gombrii Natur & Kultur 2017 I hämndromanens historia får islänningen Steinar Bragis Kata klassiker som Greven av Monte Cristo att framstå som feelgoodunderhållning för dagisbarn.
”Det här är ett krig. Varför står det inget om detta på tidningarnas förstasidor varje dag? Och eftersom det inte gör det nu, varför gör vi kvinnor inget för att ändra på det?”
I islänningen Steinar Bragis senaste roman förklarar sjuksköterskan Kata krig mot alla aggressiva våldtäktsmän. Hon konstaterar att var femte flicka på Island enligt statistiken utnyttjas före 18 års ålder, och att en av fyra kvinnor utsätts för våldtäkt eller försök till våldtäkt i sitt liv. Samtidigt som straffen, de få gånger förövarna över huvud taget döms, är oproportionerligt milda.
”Varför verkar de mänskliga rättigheterna i sådana här fall snarast handla om gärningsmannen”, frågar hon sig, gör sedan en vidgning mot det globala problemet med männens så ömtåliga heder, och ser det som nästintill oacceptabelt att ”inga kvinnor hämnas syra-attacker på sina döttrar, sina mödrar, systrar eller väninnor”.
Därmed är hon också framme vid pudelns kärna, som innebär att hon – och Bragi – tar plats i en modern romantradition om kvinnor som hämnas. Ett besläktat nordiskt exempel man inte glömmer i första taget är Lisbeths Salanders kamp för upprättelse i Stieg Larssons Millenniumtrilogi, fast stämningsmässigt och tematiskt närmare ligger ändå Anja Snellmans extremskildring Rädslans geografi – om kvinnor som slår till- baka, och dödar män som tror sig ha rätt att ofreda dem sexuellt.
Bragi har också i tidigare verk – framför allt den NR-litteraturprisnominerade Kvinnor – gått i närkamp med en manlighet som spårat ur, och han skapar i Kata brutal fiktion utgående från en autentisk statistik om kvinnomisshandel och våldtäkter.
Gastkramande framåtdriv
Redan i prologen har Katas tonårsdotter Vala spårlöst försvunnit, och när hon varit borta i ett år hittas hennes kropp. Det framkommer att tre män, betydligt äldre än hon, på något sätt varit inblandade i fallet.
Kata inser snabbt att polisen inte kommer att få dem dömda, och besluter sig för att inleda egna utredningar. Men innan hon på allvar utvecklat sina hämndplaner kan texten upplevas som ganska förvirrande, med ett detaljspäckat megadockskåp Valas pappa Tomas i tiderna mer eller mindre prackat på dottern som ett fladdrande sidospår. Kata har alltid ogillat skåpet, och det obsessiva förhållningssätt far och dotter utvecklat till det, och i något skede börjar hon se det som en öppning mot en parallell helvetesvärld.
Att berättelsen är så genomdränkt av droger, syror och alkohol bidrar också till att det ibland kan kännas som om Kata var spelknapp i en magisk teater, där varken hon eller läsaren helt kan förstå vad som händer eller vad det betyder. Men efter den långa och väl krokiga startbanan blir texten onekligen gastkramande, med ett framåtdriv som de många obehagliga sekvenserna inte kan bromsa.
Smärta och njutning
Till slut har Kata säkra bevis på att Vala kvällen hon försvunnit varit utsatt för en gruppvåldtäkt, och det är när hon helt börjar ägna livet åt sin vedergällning som läsningen blir en syntes av smärta och njutning, en accelererande rusning mot hämnarens avslutande manifest: ”Försvar, bestraffning och systerskap”.
Bragi använder effektivt element från thrillergenren för att frilägga försummade samhällsproblem, liksom många gjort också före honom – fast få med så här extrema medel, med ett så här naket hat. Och att de kriminella männen i texten har verkliga förebilder på Island har förstås gjort romanen ännu mer kontroversiell.
”’För min dotter’, sa Kata, (...) och hon såg hur vätskan stänkte ut i ansiktet på honom, kinderna, näsan, pannan, ögonen och också in i munnen. (...) Huden hade frätts av ansiktet, näsan var bara en benstump och munnen ett hål utan läppar; under den höga pannan frättes de vita ögonen, djupt insjunkna i hålorna; runt om dem var svullna, darrande muskler och gula fettslamsor som liknade rom.”
Steinar Bragi har aldrig varit någon författare av den typen som går in för att göra det trevligt för sin läsare. Men säkert är att hans text, med alla sina explosiva överslag, i hämndromanens historia får klassiker som Greven av Monte Cristo att framstå som feelgoodunderhållning för dagisbarn.