Rouvalis sibelianska elddop
Att Göteborgs Symfonikers nya chefdirigent Santtu-Matias Rouvali fick sitt elddop med den anrika orkestern i sin hemstad kändes som regisserat av en högre makt.
Om en orkester är värd en hedersplats vid Sibeliusfestivalen i Lahtis är det Göteborgs Symfoniker med sin över sekelgamla Sibeliustradition. Ingen annan icke-finländsk orkester dirigerades lika ofta av Sibelius, en mängd Sibeliusverk fick sin Sverigepremiär under långvarige chefdirigenten Wilhelm Stenhammars ledning och det ambitiösa skivinspelningsprojektet för BIS med Neeme Järvi var det första i sitt slag över huvud taget.
Traditionen lever vidare och det faktum att nyutnämnde chefdirigenten Santtu-Matias Rouvali nu fick sitt elddop med den anrika orkestern i sin hemstad och med Sibelius på repertoaren känns som regisserat av en högre makt. Spontant gick tanken, även om Rouvalis gestik och sceniska närvaro är en helt annan, till en ung Esa-Pekka Salonen och då inte minst beträffande den i det närmaste outtömliga entusiasmeringspotentialen.
Rouvali har en förmåga att få musikerna att tända till som givetvis vore otänkbar om inte även den tekniska, analytiska och psykologiska sidan vore i skick. Ändå finns där något i själva sättet att göra musik, som framstår som fullständigt spontant och otvunget och som är en egenskap som inte går att förvärva utan antingen är närvarande eller så inte.
Så fick även Rouvali Sibelius mest underskattade tondikt, Skogsrået, att klinga som nästintill ett mästerverk i sin suggestiva repetitivitet. Att göra En saga i den vildvuxnare originalversionen var i sig välkommet och tilltaget att medelst en virvel på stora trumman sammanfoga Skogsrået med En saga fungerade förbluffande väl även om dramaturgin självfallet borde ha varit den motsatta; först En saga, sedan Skogsrået, som trots allt är länken mellan Sagan och Lemminkäinen.
Förlegat koncept
Det vi väntade på var ändå Rouvalis version av femte symfonin och knappast behövde någon bli besviken. Tempona var hiskeligt snabba – nästan i klass med Kajanus premiärinspelning – vilket för det mesta är bara bra i Sibelius. Accelerandot i skarven mellan första satsens långsamma och snabba avsnitt var dock onödigt häftigt, vilket ledde till att grundtempot i Allegro moderato-partiet blev onödigt andfått och slutstegringen snudd på hysterisk.
I finalen fungerade det mesta dock som smort. Rubatona var motiverade och även om pauserna mellan slutackorden var i längsta laget bibehölls pulsen och den dramaturgiska röda tråden. Göteborgssymfonikerna levde utan problem upp till sitt rykte som en av Nordens förnämsta ensembler och även om det är vansinne att göra Sibelius med fullstor stråkbesättning – en del av finalens viktiga träblåsrepliker gick tyvärr förlorade – kunde man bara
En annan sak är sedan att hela Sibeliusfestivalkonceptet är mer än lovligt förlegat. Att år ut och år in veva ungefär samma Sibeliusstycken känns lika sökt som suspekt.
njuta av det sömlösa samspelet och den utsökt gedigna klangkulturen.
En annan sak är sedan att hela Sibeliusfestivalkonceptet är mer än lovligt förlegat. Att år ut och år in veva ungefär samma Sibeliusstycken känns lika sökt som suspekt och Sinfonia Lahtis chefdirigent, och festivalens konstnärlige ledare, Dima Slobodeniouk får ta sig en seriös funderare på hur man kunde gjuta liv i evenemanget.
Principen med en gästande orkester är sund, men borde appliceras även på repertoartänkandet. Vad hade väl denna gång varit naturligare än att presentera, till exempel, något av Stenhammars centrala orkesterstycken eller någon annan befryndad tonsättares verk. Ingen kompositör är en ö och att låta Sibelius konfronteras med sina gelikar är något alla vinner på.