Minimalt och fräscht med Leinonen

DANS

●●Susanna Leinonen Company ●● Dreams of Replay. Koreografi: Susanna Leinonen. Musik och ljuddesign: Kasperi Laine. Ljusdesign: Kalle Ropponen. Kostymdesign: Erika Turunen och Susanna Leinonen. Dans: Tiia Huuskonen, Sara Kovamäki, Liisa Pietikäinen, Elisa Tuovila och Erika Vilander. Alexandersteatern 6.9.

I sitt nya gruppverk Dreams of Replay tar Susanna Leinonen avstånd från det rätt massiva framställningssätt vi vant oss att se i hennes verk under de senaste åren. Det känns både skönt annorlunda och uppfriskande.

Borta är den dominant arkitektoniska ljusdesignen liksom också videoinslagen, som båda ofta framstår som ”verk i verket” även om de givetvis ger perspektiv på och variation åt det sceniska.

I Dreams of Replay är visualiseringen i stället stramt minimalistisk från början till slut. Det ger själva dansen med dess vida tolkningsmöjligheter klart företräde. Scenbilden består av rena ytor, som i Kalle Ropponens subtilt inkännande och till de dramaturgiska vändningarna intimt anknutna ljusdesign skiftar i nyanser av vitt, grått och svart.

Greppet i föreställningen är, som verktiteln indikerar, filmlikt och repetitivt. Montagelika scener rulllas upp i en sammanhängande svit med växlande tematiska fokuseringar. Helheten bär, men själv upplever jag användningen av flera black outs som udda i den i övrigt koncentrerat illusoriska framställningen.

Ofta får man intryck av att det under den noga utarbetade ytan finns mängder av erfarenhetsbaserat och självupplevt stoff. Det hela framställs dock mycket allegoriskt och på ett sätt som vi alla, utifrån egna erfarenheter, kan relatera till. Som åskådare tar man de facto hela tiden ställning till balansen mellan det mera abstrakta och det mera betydelseladdade i den surrealistiska sceniska värld som målas upp.

De fem handplockade dansarna Tiia Huuskonen, Sara Kovamäki, Liisa Pietikäinen, Elisa Tuovila och Erika Vilander behärskar suveränt den in i minsta nyans och skiftning utarbetade koreografin och stilen. Susanna Leinonens tidigare verk tjänar som utgångspunkt men nu är det nyskapat material som gäller framför rekonstruktion eller återvinning.

Om koreografin är slipad och designad till kristallklar tydlighet, så står rapartisten Kasperi Laines mera kaotiska och av mängder olika material sammansatta musik och ljudvärld som en fin kontrast. Ljudvärlden skapar heterogenitet och mångsidighet, vilket förstärker det drömlikt absurda i såväl scen som koreografi.