”Är livrädd för att gå upp på scen”
Tom Wentzels teaterdrömmar föddes genom radioteatern, fördjupades av Nalle Puh på Svenska Teatern, utvecklades i Teaterhögskolan, och förverkligades genom en lång och aktiv teaterkarriär.
Tom Wentzel lider fortfarande av scenskräck och ogillar uppträdandet, men rösten och berättandet är hans passion. Regionalpolitik, Finlands relation till Ryssland, radioprogram, orättvisor i samhället, historia och Mannerheim är ämnen han gärna diskuterar. Han varierar bubblande skratt med teateranekdoter, skarpa samtidsiakttagelser och historiska händelser.
– Det känns riktigt bra att fylla 70. Åren går, men det finns inte så mycket att göra åt det, konstaterar han.
Senare i vår diskussion räknar han upp förnamnet på diverse kollegor som har gått bort och utbrister:
– Det är fan då folk börjar dö omkring en.
Den sedan länge avlidna kollegan Kalevi Kahra frågade Wentzel en gång om han vet hur länge en finsk manlig skådespelare lever efter att han pensionerar sig.
– Åtta månader sa han, enligt statistiken. Man ska alltså inte sätta sig ner och slå dank.
Gemenskap betyder mest
Wentzel har ett klart och tydligt svar på vad som hittills har varit höjdpunkten i hans 70-åriga liv.
– Att bli pappa har varit det mest fundamentala, trevliga och omvälvande.
Wentzel vet vad han talar om. Han är pappa till tre söner mellan 33 och 47 år, två barn i gymnasieåldern och den yngsta har precis börjat förskolan. Vad gäller karriären nämner han ogärna några minnesvärda roller eller pjäser.
– En nackdel med teater är att när arbetet är gjort så finns det inte mera. Teaterns utmaning är att i stunden nå publikens känsloliv. Människan är inte så hemskt öppen för rationella argument, säger han och pekar på sin snusdosa med texten ”beroendeframkallande” och ”hälsovådligt”.
Han hyllar i stället teatervärldens gemenskap.
– Jag har fått vara omgiven av begåvade människor som har behandlat mig med kärlek och vänskap. Jag har varit mycket lyckligt lottad.
Teaterintresset bottnar i hörspel
I Wentzels barndomshem fanns en radio, som fascinerade pojken oerhört mycket. Han blev helt upprymd av att få försvinna i sagornas och hörspelens värld.
– Jag fascinerades av människor som kan få mig att uppleva saker och ting genom rösten. Jag jobbade ganska mycket på radion som barn och gjorde allt för att prångla in mig där.
Enligt Wentzel producerade Radioteatern runt 50 hörspel om året på svenska för bara 20 år sedan. Han minns också sin första teaterupplevelse med värme.
– Mamma och pappa tog med mig till Svenska teatern och jag blev helt tagen. Nalle Puh hette föreställningen.
Wentzel sökte och kom in till Teaterhögskolan efter gymnasiet, men jobbar än i denna dag helst med bara rösten. Han har ironiskt nog aldrig tyckt om att uppträda.
– Jag är livrädd för att gå upp på den där scenen, det är fortfarande något alldeles förskräckligt. Ett nytt element är oron över om jag kommer ihåg vad jag ska säga, skrockar han.
– Mina kollegor känner till att jag går omkring och ”marrar” att jag har så svårt att lära mig utantill, men jag har nog alltid fått dit den där texten.
Han övervann sig själv efter att ha klarat av pjäsen Metsäperkele på Helsingfors stadsteaters stora scen.
– Jag hade en lång monolog ensam på scen inför tusen personer. Det var en fin uppsättning av Kari Heiskanen.
Wentzel har inte tänkt varva ner, utan inväntar något nytt spännande projekt.
– Om det kommer något trevlig erbjudande så överväger jag gärna, men jag fyller ju inte trettio precis. Det kommer nya årskullar.
Han har i stället fortsatt med att läsa in böcker för de synskadade och arbetar med översättningsarbeten och ljudinformation.
Flydde till Lappland
Det kanske mest iögonfallande i Wentzels karriär är åren 2002–03 då han var chef på Rovaniemi Teater, EU–regionens nordligaste professionella teater.
– Jag hade ”lejdon” på ekorrhjulet och ville lite bort härifrån. Jag hade en vän som plockade med mig till Lappland på vandringar och jag blev helt såld. Då skaffade jag en liten stuga där, som jag fortfarande åker till så fort jag har möjlighet.
Han hade tänkt bygga sig en tillvaro där, men det blev inte riktigt som han hade tänkt sig.
– Det var nu lollan det. Första månaderna så jobbade jag 16-timmarsdagar och sedan drog jag ner till 12 timmar en tid och så fick det vara. Jag räckte inte riktigt till och sedan hade vi väl lite olika syn på allt, men jag har själv inte ett ont ord att säga.
Wentzel berättar att han fick höra en hel del ord och uttryck på folk från södra Finland. En positiv insikt var ändå hur många som talar svenska i Lappland.
– Umgänget och handeln har skett i väst-östlig riktning av gammal hävd.
”Dagens teater saknar klor”
Från det sena 60-talet till slutet av 80-talet pågick en upplysningsdebatt där teatern spelade en attitydfostrande samhällsroll. Wentzel anser att det är underhållning som dominerar dagens scener.
– Teatern var nära sin ursprungliga uppgift: att vara en tagg mot makthavarna, ta ställning till orättvisor i samhället och förstås berätta om människoöden. Den sista traditionen har teatern fortsatt med, men dagens teater har inte riktigt klor.
Båda föräldrarna Wentzel hade varit med i kriget och gav sin son en uppväxt full av regler.
– Så småningom möttes jag av livets fakta och insåg att min uppfostran inte alls stämmer med verkligheten. Hemma var strängt. Det var guds ord som gällde.
– Att växa upp och bli en människa. Det är väl närmast det som jag har att tacka teaterkretsen för.
Fascineras av Mannerheim
Wentzel vill inte låta som en gammal gnällig gubbe och säger att det fortfarande produceras intressanta pjäser både på finskt och svenskt håll.
– Nästa pjäs som jag kommer att gå och titta på är en pjäs som min kära vän Asko Sarkola medverkar i.
Mannerheim ja saksalainen suudelma ingår i Helsingfors stadsteaters höstrepertoar och har premiär 25.10. Wentzel har också själv spelat Mannerheim på Svenska Teatern i Sven Sids regi.
– Mannerheim är en av de människor som jag verkligen hade velat träffa. Han måste ha varit tuff den pojken, säger Wentzel med en imponerad blick.
Jag har fått vara omgiven av begåvade människor som har behandlat mig med kärlek och vänskap. Tom Wentzel
”Töms med en sjujäkla fart”
– Om jag skulle kunna skriva så skulle jag skriva en novell som skulle heta ”Esbo – att förstöra en villastad”. Den skulle handla om det här fantastiska metroprojektet och om allt det gamla som rivs och ersätts med fullkomligt knäppa hus.
Wentzel undrar också om metron och alla nya bostäder verkligen kommer att få ett tillräckligt stort befolkningsunderlag.
– Mitt emot Nestes skyskrapa kommer 40-våningshus och i Sälviken byggs bostäder för 20 000 människor.
– Var är Finlands regionalpolitik? Landsbygden töms med en sjujäkla fart och alla ska komma hit ner, varför?
Wentzel har ändå två skäl till varför han väljer att stanna i Helsingforsregionen: svenskspråkig utbildning för barnen och närheten till arbetsplatsen.
– Hade jag inte varit beroende av teatrar, så skulle jag ha flyttat till landsbygden för länge sedan. Jag funderar hela tiden på alternativ för att kunna fly detta gytter av folk, ändå är det här en liten by jämfört med många ställen i Europa.
Trots frustration över nybyggen och människomassor är Wentzel ursprungligen Helsingforsbo.
– Jag har bott sex år ”utomlands” här i Esbo och både jag och barnen trivs, säger han med ett hjärtligt skratt.