På Färöarna är fåren i majoritet
På de gröna och trädlösa Färöarna sätter femtiotusen vikingaättlingar en ära i att bevara sin särart och historia. De dansar ringdans, torkar grindval, kokar fårhuvuden och jobbar aldrig på en söndag. Å andra sidan lever de också i ett högst modernt samhä
Eftersom Färöarna betyder fåröarna finns här åttiotusen får av vilka flera ramlar i havet från branta klippor varje år, fast så har det alltid varit.
Inflygningen till Vágarflygplatsen är vinglig men tveklös. Atlantic Airways bjuder på fri sprit ombord så många är på gott humör och följer turen genom kabinfönstren.
Vi ser havsvikar skära in i det gröna skoglösa landskapet där dalgångar med torv och gräs och lax- och öringrika vattendrag tar vid. Skoglösheten beror på att berget ligger för ytligt för att träd ska kunna slå rot. Dessutom äter ju fåren upp det mesta som gror.
Trehundra fågelarter
Ur havet reser sig lodräta sextio miljoner år gamla bergsbranter av porös tuff och hård basalt. I den söndervittrande tuffen har fåglarna byggt bon. Det finns cirka trehundra fågelarter på öarna.
Matfåglar som till exempel lunnefågel och sillgrissla jagas med håv längs branterna. Jägarna halas ned i linor och måste akta sig för stenras. Matfågel steks och serveras med brun sås och potatis.
Vi ser byar med småhus i rött, grönt, gult och till exempel vitt. Efter hårda oväder kan fönstren ha en vit hinna av havssalt. Förr byggdes husen ofta av drivved. I dag importeras virket.
Här och där står vita kyrkor. Åttio procent av öborna är med i statskyrkan och är extremt noga med att helga vilodagen.
Öarna knyts samman av biltunnlar, broar, färjor och flygrutter och sorterar under det danska kungahuset. Sedan 1948 är man dock självstyrande och har eget ”landsstyre” och nobbar EU.
Liten huvudstad
Lokalbussen tar oss genom en 4 940 meters undervattenstunnel till ön Streymoy och Torshavn som med sina 19 000 invånare är en av världens minsta huvudstäder. Chauffören lyssnar på sportradion som sänder från en roddtävling. Rodd är en nationalsport som engagerar.
På Hotel Streym får vi ett rum med havsutsikt. Efter incheckningen går vi ned till grillkiosken vid färjeterminalen och äter perfekt fish and chips med salt och vinäger. Det är bara tidningspappret som fattas.
I Torshavn bor många i egna hus med utsikt över inloppet. Här finns restauranger, biografer, hotell och till exempel baren Café Natur som är ett prestigelöst ställe.
I det stora köpcentret hittar vi fårhuvuden. Färöborna tar vara på sina krulliga vänner. Urinblåsa till exempel torkas och används som smällare på nyårsafton. Det enda som slängs är maginnehållet och gallan.
Just fårhuvuden äts åtminstone av den äldre generationen. Torshavnsbon Kristina, 49, brukar gå hem till sin gamla mor och mumsa på dem.
Fiske och kryssningar
I hamnen bunkrar några isländska trålare. Färjan Smyril trafikerar ön Suduroy och har just lagt till. Några gånger i veckan anländer färjan Norröna som seglar mellan Färöarna, Skottland, Bergen och Island.
Färöarna har också ett par hundra anlöp av kryssningsfartyg. Då och då dyker det upp segelbåtar från till exempel Sverige, Norge och Danmark. Besökarna tas normalt omhand av Port Control och anvisas plats.
Hamnen huserar också massor av klassiska Färöbåtar. Modellen användes förr som fiskebåt under tuffa villkor. Man låg ute i månader och kom hem med torsk som torkades till klippfisk eller saltades. Senare dök ketchriggade slupar på mellan tio och hundra ton upp på havet och man fiskade då också hälleflundra och till exempel lax och räkor.
Grindvalsjakt
På somrarna anländer grindvalar till Färöarna och då kastar sig innevånarna i sina båtar. Man brukar säga att det finns tre hårda roddturer på öarna; efter doktorn, efter barnmorskan och efter grindvalen.
Grindabud kallas jakten och jägarna är beväpnade med grindkniv, valspjut och huggkrokar. De lurar in valarna i vikar och blockerar utgången. Djuren blir stressade och flyr upp på land och har sedan inte en chans.
Valarna slaktas efter en metod som en vegetarian arbetat fram och beskrivit som ”human”. Köttet delas mellan dem som deltagit i jakten.
Färöborna har ingen förståelse för kritiken mot valjakten.
– Titta bara på älgjakten i övriga Norden och grisslakten i Danmark, säger öborna och menar att det är samma sak.
Fåren rör sig fritt över drygt nittio procent av öarnas yta och har därför företräde i trafiken. Råkar man krocka med något av dem blir det dryga böter.
Fisket är basnäringen på Färöarna och står för huvuddelen av exporten och drömmen om att hitta olja lever vidare. Bönderna odlar korn, hö, potatis och rovor.
Krocka inte med ett får
Får har man lite till mans och de betar såväl inne i byarna som i dalarna och på branta bergssidor. När det stormar brukar en del av dem blåsa ned i havet. Det kan vara fall på över hundra meter.
Fåren rör sig fritt över drygt nittio procent av öarnas yta och har därför företräde i trafiken. Råkar man krocka med något av dem blir dryga böter.
Nästa dag ska vi ut på en båttur. Vi har bjudits med på en tur med skonaren S/S Nordlysid som utgår från Östra hamnen och tar med turister på allt från fågelskådning och dykning i sälrika vatten till grottbesök och havsfiske.
Vi får god vind och stävar söderut i sol. Vid ratten står skepparen med en mugg kaffe och berättar att Nordlysid har en extra stålköl.
– Det betyder att hon är stabil. Och det behövs i dessa farvatten som kan bjuda på rejäla strömmar
och dyningar. Jag minns en gång när vi gick med åtta knop framåt. Fast på grund av motströmmarna gick vi med en knop bakåt.
Hårda vindar
Det färöiska tidvattnet kan nå tolv knop och höst- och vintervindarna över sjuttio sekundmeter. År 1989 uppmättes 76,9 sekundmeter. Det har också rapporterats om bränningar som slagit upp hundra meter höga skumpelare och det sägs att vindarna kan piska upp fisk ur havet. Vid något tillfälle hittades massor av sill högst upp på berget Kolturshamar som är 478 meter högt.
Öarna ligger i Golfströmmen och har ett typiskt havsklimat med
sol och dimma. Regnar gör det 280 dagar per år. Snittemperaturen på sommaren är elva grader och på vintern tre.
Vi närmar oss fågelbergen som stupar ned i havet utanför Vestmanna. Ett mörkt hål öppnar sig i bergväggen och vi glider in i en stor sagolik grotta som skimrar i grönt. Här inne arrangeras emellanåt konserter.
Åter i Torshavn äter vi fiskbuffé i Hotel Hafnias stora matsal. Ur högtalarna strömmar sextiotalsmusik och på borden ligger välmanglade vita linnedukar. Ett fiskenät har draperats runt fiskfaten och på väggarna hänger målningar av hav.
Folk i alla åldrar äter och häm- tar mer, äter och hämtar mer. Dricks görs det med försiktighet. Det gäller åtminstone de färöiska kvinnorna som är nordens nyktraste damer. Det lär ha med det kyrkliga att göra.
Å andra sidan är männen blötdjur och inte har de blivit torrare sedan spritransoneringen upphörde 1993. Affärerna blomstrar i de färöiska alkoholbutikerna.
Särskilt bra går affärerna till jul och nyår. På annandagen och i synnerhet på nyårsafton ställer man till kollektiva rotblötor och mumsar vikingamässigt på fårtarmar fyllda med fett.
-Var så goda, säger servitrisen med en svepande armrörelse mot buffén och serverar två flaskor av det inhemska ölet Föroya Bjór som är bryggt på fjällvatten.
Vi tar för oss av hälleflundra, torskkinder, marinerad rödfisk, marlin, räkor, havskräftor, svärdfisk och ett stycke torkad grindval som ser ut som en bit rökt ren, men smakar något vi inte har ord för. Färskt valkött smakar kalvkött. Maten är i det stora hela rätt kryddlös.
Låg kriminalitet
Vi pratar om att livet på Färöarna verkar vara lugnt och rent av 60-talsaktigt och inte så påverkat av omvärlden som det i övriga Norden. Det är gulligt, ordentligt och småstadsmässigt och öborna är vänliga och hjälpsamma.
Man har låg kriminalitet och slår vakt om sin särart. Ta till exempel ringdanserna, litteraturen, språket – som liknar gammelnorsk – maten och de drygt tusenåriga vikingaballaderna.
Efter maten tar vi en promenad till Tinganes som ligger på en udde i hamnen. Här grundade norska vikingar Torshavn år 825 och blev öarnas första bofasta. I dag är Tinganes en samling röda trähus med grästak i vilka de styrande huserar.
Strax intill ligger Skansinfortet från 1579 som byggdes för att försvara staden från pirater. De värsta piraterna var de från Nordafrika som sägs ha rövat med sig färöbor som de sedan sålde som slavar i Afrika. Uppgiften är obekräftad.